onsdag 27 juli 2022

Jotunheimen - Tyinholmen, mot Trollsjön

Efter förmiddagens fail trail till Kvitevatnet fick eftermiddagsturen bli ett säkert kort så det bar av mot Trollsjön. Behagligt väder, ingen snö och allmänt lättgånget. Ibland behövs det också =)















Jotunheimen - Tyinholmen, mot Kvitevatnet

Jag inser att jag inte kan skriva om alla turer så nu har jag hoppat lite framåt. Vi befinner oss vid sjön Tyin, en annan del av Jotunheimen än tidigare. Vid det här laget har jag lärt mig lite mer hur Jotunheimen funkar (och speciellt i år med all snö) så jag visste väl redan på förhand att den tänkta turen kanske inte skulle bli som planerat men hade kanske inte räknat med fail trail deluxe...

Ledens start var ca en mil från stugan och det gick bilväg hela vägen fram. Notera att norrmännen själva tycker att den här milen är bra uppvärmning inför själva turen (som ofta inkluderar toppbestigning á la 2000m toppar med klätterkunskaper) och att det här med att ta bilen till ledens start, det är ingen sport inte. Whatever, jag tog bilen och nergraderade därmed mig själv till flipflopfolket. Vägen var inte bra men åtminstone ingen klätterväg uppför, problemet var vägens slut där man kanske tänkt sig någon form av minimal vändplan men nejdå. Backa eller försök vända på egen risk, bland de stora stenarna i vägen. När det är gränsfall med högre fyrhjulsdriven börjar man ju fundera över hur man löser det med en lägre framhjulsdriven... En bandvagn klättrar allt högre på min önskelista haha!

Att vädret inte var som utlovat har jag slutat reflektera över vid det här laget men det var liksom väldigt kallt och flög regn i luften. Vi befann oss i Koldedalen (typ "kölddalen" på svenska) och det kanske heter så av en anledning... Det var råkallt så på med varma kläder vintertäcke på Atle och försöka hitta ledens start som skulle vara en bit innan vägbommen. Suck, hur svårt kan det vara... Sen var det det här med norska fjällkartor. Leden startade bortom vägbommen men kartan visade en bra bit hitom. Ok, efter mycket om och men är vi ju på leden nu i alla fall, BRA START hahaha.

Till höger, dolt i molnen, är Falketind 2067 möh. För att nå toppen krävs både glaciär- och klätterkunskaper samt utrustning. Toppen vägrade visa sig idag =(


Koldedalsvatnet, hade solen varit framme hade man sett hur turkost vattnet är!


Fint fall vid starten

Började gå uppför och ganska snart visade sig snön som inte synts nerifrån. Den gick att gå på i början men sen blev det mer svårbedömt. Nere vid forsen hängde det över vattnet och längre upp fanns en spricka. Fail trail på hög nivå! Hejdå Kvitevatnet (som var målet), istället fick det bli en liten minitopp med fin utsikt.



Med pulka på den här sluttningen kan man få upp bra fart och landa nere i forsen =)


Som en tavla!


Det man kan trösta sig med, när inget går som planerat, är att det precis överallt är väldigt fint =)








Sen gick vi ner och över på andra sidan forsen där vi vi käkade lunch. Efter det bar det av hemåt för fika och planering av en kortare tur på eftermiddagen, för den här turen gills inte. Men fint var det!

måndag 25 juli 2022

Breheimen - Nördstedalseter

Breheimen nationalpark är nytt område för mig så rullade spänt iväg mot Nördstedalseter. Den smala slingriga asfaltsvägen övergick i en ännu smalare och slingrigare grusväg med en varningsskylt "dålig väg, stor rasrisk - gå inte ur bilen och stanna inte bilen längs vägen". Alltså herregud, jag tycker jag åkt på många vägar som knappt kan kallas väg men den här vägen var en upplevelse i sig haha! Sjukt dålig och galet brant uppför i tighta serpentinsvängar utan räcken. Jag är glad att jag inte fick ett enda möte för att börja backa här kändes sisådär, det kunde gå kilometrar mellan de ställen där det gick att mötas. Efter ett tag började vägen gå över vattendrag också... Men efter säkert 45 min krypklättrande uppför med bilen så visade sig tills slut Nördstedalseter, en DNT hytta där många leder utgår ifrån. Den ligger på knappa 1000m så min förhoppning var mindre snö.  

Nördstedalseter


Tanken var att gå till Liabreen men jag är inte helt bra vän med norska fjällkartor. Svenska fjällkartor är väldigt detaljerade och tydliga, den uppfattning jag får av ett område via kartan, den stämmer i princip alltid med hur verkligheten visar sig vara. Det är ytterst sällan jag med en norsk karta haft rätt uppfattning... Väldigt märkligt upplägg på flera punkter men jag ska inte gå in närmare på det. Man får helt enkelt räkna med en del överraskningar och så även denna gång, när den lätta terrängen jag tänkt mig visade sig vara helt tvärtom...
Dessutom råkade jag tappa kameran i berget vilket medförde en luftbubbla i linsen så vissa bilder är inte helt rena framöver. Det är billigt och bra med fjällvandring ;)


Ready to go!


Glömde fota i början så här har vi redan kommit en bit men fint är det! Och nästan ingen snö alls. Istället var det knott och mygg, men inte värre än att man klarade sig med myggmedel.


Här börjar det gå uppför även om det inte är särskilt brant.


Utsikt över Vetledalen


Många vattendrag att korsa och passa på att plaska i för Atle!





Vi fortsätter uppåt och om någon tänker att jamen där är ju toppen/platån så nej, verkligen inte. Det är bara så långt man ser just här och nu. Väl där kommer en ny topp och en ny osv. Luretoppar heter det på norska och är ett rätt bra ord på det hela =)







När vi väl kommit upp var det bara lättare stigning men desto klurigare terräng, väldigt mycket stora stenpartier att ta sig förbi och över. Jag fick lyfta upp Atle flera gånger för att sen själv klättra upp. Uppför går ofta bra, det svåra tycker jag är ner samma väg. Är det brant och man inte har så mycket yta att stå på så ska man först själv ta sig nerför stenblocket med klumpig ryggsäck, samtidigt ha koll på Atle så att han står still. Inte ofta, men ibland, så händer det att han helt sonika bara hoppar rakt ut i luften. Jag vet inte om han tror att han fixar hoppet eller om han bara räknar med att jag lyckas fånga honom i luften (vilket jag lyckats med hittills...). Men när man står där och balanserar vill man helst inte ha 10kg hund som kommer flygandes utan förvarning.










När vi tagit oss förbi alla stenblock så blev det mer rent berg att gå på. Dock ingen autostrada á la Jämtlandstriangeln ;) Istället får man leka detektiv för att hitta leden. Men samtidigt är det lite kul när man bitvis svärandes och bitvis skrattandes tar sig fram i ett tempo som skulle få Lars Monsen att undra om det ens är möjligt att gå så långsamt =)


Och mer utsikt. Här har snön rasat, så gå inte på snön =)


Hurrungane TROR jag att det är


Regn på ingång

Den här leden tog tio gånger längre tid än jag räknat med så insåg till slut att vi inte skulle hinna till Liabreen och tillbaka innan det utlovade ösregnet skulle komma. Och terrängen uppåt såg ut att bli ännu svårare så jag började fundera över vad som var rimligt med Atle. Jag är säker på att han fixat det men han är inte tränad så som jag önskat i år (för att göra en lång historia kort så gick han yttepytte orent i slutet av mars så vi tappade en månad i förberedelserna). Konditionen finns men troligtvis inte styrkan för den här terrängen om vi skulle fortsatt. Risken är att han överanstränger sig och så har vi nya problem. Bara att bida sin tid, nästa år blir det andra bullar! Men, men, det var en fin tur oavsett och jag kommer gärna tillbaka.
Spanade runt lite vid Nördstedalseter men såg inte en levande själv, varken där, längs leden eller på väg upp/ner för den slingriga bergsvägen med bilen. Kanske finns en anledning till att man väljer andra ställen att vandra hahaha...


Jag har tydligen börjat med fågelskådning också


Tillbaka vid stugan och välförtjänt vila resten av dagen!

söndag 24 juli 2022

Jotunheimen - Sognefjellshytta

Nu var det dags att lämna Lom och rulla vidare så det var sista chansen att gå en tur uppe vid Sognefjellshytta där det var dimma sist. Nytt försök, skam den som ger sig! Kort sammanfattning - började gå leden in i Breheimen men tror inte jag gick mer än 30 min innan jag fick vända p.g.a. all snö.

Lämnar Sognefjellshytta bakom oss


Först såg det lovande ut...


...men sen blev det bara mer och mer snö.


Om någon kan fåglar så hojta till vad det här är?

Gjorde en omstart vid bilen och gick in i Jotunheimen istället, mot Böverbreen. Inledningsvis var det bättre här och solen tittade fram! Det var en hel del nysnö på topparna och Fannaråken syntes helt, det gör den sällan.


Fannaråken, det ligger en DNT hytta där uppe och någon gång ska jag upp dit!

Här var lättgånget, ingen dimma inom synhåll och jag känner igen området så vi gick en del längs leden och en del utanför lite här och där.




Hur fint kan det vara? Glaciären är Leirbrean som jag var vid -19 och toppen till vänster är Store Smörstabbtind på 2208 möh.


Det var några lätta vad längs leden och medans man själv försöker blöta ner sig så lite som möjligt så tänker fyrbeningen tvärtom... Bada fick han inte p.g.a. temperaturen.


Böverbreen syns i fjärran


Böverbreen mer inzoomad. En favorit från -19.

Sen kom snön igen. Alltså jag gillar verkligen snö men vid det här laget började jag ruttna lite. I början såg man att det stack upp stenar här och där, så marken var ju precis under. Men sen blev det bara mer och mer, vatten hördes porla under, det var drivor etc.







Här var djup och mjuk snö och det gick inte att ta sig runt. Ok Böverbreen, vi ses väl först 2023 då...






Näe, det är bara att inse att det är för mycket snö här nu och ärligt talat tror jag mycket av den här snön inte smälter i år. Får hoppas på en snöfattig vinter nästa år och en varm vår =) Men helt klart ett favoritområde så jag kommer tillbaka!