måndag 8 oktober 2018

Men vad händer?!?

Förra helgen startade Atles rallykurs men det blev skolk då när vi var uppe i Grövelsjön istället. Igår var det dags för andra kurstillfället och jag var som vanligt förberedd på ett smärre kaos. Men han överraskade rejält denna gång! Redan från start kändes han rätt lugn och trygg (ja, ni läste rätt!) och snarare nyfiken på de runt omkring än rädd/arg. Jag tänkte att det är nog mest för att alla stod stilla i början och han hade kontroll på situationen men nix, det höll i sig även när alla spred ut sig och började träna.

Vi jobbade en hel del med bakdelskontroll och olika skyltar. Atle hade superfokus hela lektionen igenom (1,5 timme) och verkade bara liiite trött mot slutet. Jag kan säga att det här är första kurstillfället någonsin som det inte har brunnit i hjärnkontoret på honom!

Visst, instruktören fick sig ett par utskällningar, framför allt när hon satt ner på marken för att titta på hur han jobbade med bakbenen vid övningarna i bakdelskontroll. Atle förklarade högt och tydligt att "du kan väl för fan inte sitta ner på marken och stirra på mig, det är högst onormalt" så instruktören fick glatt ställa sig upp igen och Atle kunde jobba vidare =)

Övningarna i sig var inga problem och han utförde dem väl närmast exemplariskt. Det enda man skulle kunna anmärka på var att han ibland blev helt överförtjust av träningen och studsade fram halvt okontrollerat men DET har jag verkligen inga problem med, han får balla ur så mycket han vill så länge det är av glädje =) Knasiga Atle, undrar om jag någonsin kommer bli klok på vad som försiggår där innanför pannbenet? 


onsdag 3 oktober 2018

Vintervandring

Hade en ledig helg avsatt för vandring men vädret satte stopp för de ordinarie planerna. Så det blev Grövelsjön igen, varför ändra ett vinnande koncept liksom.

På fredagkvällen blev det en promenad upp mot Salsfjället mest för att röra lite på benen efter bilresan. Tänkte att man kan ju gå en liten sväng och så kommer man tillbaka två timmar senare... Snön singlade i luften och på topparna var det lite mer vitt. Vinterns första snö, jippiiieeee!!!




På lördagen väntades snö eller regn från lunchtid så det var bara att gå upp i ottan och knata iväg så snart det blev ljust. Det hade snöat lite under natten och var runt 5 minus. Snorkall vind var det så Atle fick ha dubbla täcken. Han vinner verkligen inget designerpris i den utstyrseln men han höll sig varm =)

Gick leden mot Silverfallet och mina händer höll på att förfrysa trots varma vantar. Stannade för fika vid Olåns vindskydd och där fanns ett gäng väldigt sällskapliga entitor som käkade direkt ur min hand! Kräsna filurer som minsann bara skulle ha det bästa, resten slängde de ner på marken (till Atles stora förtjusning). Minst sagt lite otippat med så tama fåglar på fjället.

När det var dags att packa ihop fick Atle ett raseriutbrott på något och jag kunde verkligen inte förstå vad. Var övertygad om att det var någon som var på väg, vad annars skulle kunna få honom att reagera så? Lyckades lugna honom tillslut men sen rätt var det var blev han skogstokig igen. Det fanns verkligen ingenting att reagera på!! Började fundera över om hans hjärnspöken nått nya höjder men insåg tillslut att det var en livsfarlig stubbe han var rädd för. Att jag inte tänkte på det, stubben fanns ju där, blick stilla och helt galet provocerande ;)

Efter fikat stod valet mellan att gå hela leden eller vända tillbaka. Valde att gå tillbaka och det var nog bra, det blåste mer och Atle började frysa lite även om det inte var kris. Mot slutet kom den utlovade snön!

Tidig morgon



Inte varje dag det sitter en fågel i handen! Kolla Atles blick, han väntar på att fågeln ska kasta ner nåt gott till honom.

Väl hemma gick Atle omkring med täcke inomhus och var rätt nöjd med det, han blev nog lite kall trots allt. Det blev en tripp till en höstmarknad men sen var det bara att låta bilen stå, det började bli lite väl mycket snö för sommardäck...


Men vi kunde inte låta bli att ta en promenad i nysnön!!

På söndagen var det strålande väder och det fick bli en ny led och en ny del av Långfjället. Gick från Lövåsen mot Onne Gealta / Lillvätteshågna. Planen innan resan var att gå upp där men i det här vädret var det inte aktuellt med Atle. För kallt och för stor risk för snöklumpar i benhåren. Men superfint var det med all snö och solen som sken! Det blev ändå en längre tur än planerat och Atle kämpade på bra, körde lite björkrace mm. Han letade lite kråkbär också men den säsongen verkar vara över.




Lillvätteshågna vid horisonten

Rendalsölen i Norge, den spetsiga toppen är ett framtida projekt!

Nu är det nog tyvärr färdigvandrat för i år, en extremt konstig vandringssäsong. Har inte på långa vägar hunnit med de leder och toppar jag tänkt mig. Var det inte för varmt så var det för kallt men man kan inte styra över vädret. Nu är det istället dags att börja smida planer för nästa år =) Synd bara att de allra flesta fina fjällområdena längre norrut i Sverige har totalt hundförbud. Norge tänker ju lite annorlunda på den punkten så jag får väl emigrera! 

tisdag 25 september 2018

Hipp hipp hurra!

Idag fyller Atle 2 år! Dagen till ära har han fått extra smaskig mat (även om jag kan tycka att hans hemlagade mat är smaskig nog), t.ex. makrill som pappa fångat på Smögen. Eftermiddagen tillbringades i skogen med diverse övningar.


Found it!


Kolla matte jag hittade en NY leksak!!!


Såhär ser man ut i nyllet när man grötat omkring i snårskogen
På sin födelsedag får man kräva hur mycket kliande på magen man vill =)

söndag 23 september 2018

Sen sist

Det blir inte så mycket skrivande här men det har varit fullt upp med jobb och massa trassel med icke fungerande TV, bredband, dator, kamera, skrivare, bil, magsjuk hund... Allt på en gång =)

Först hade Atle lite vila efter all vandring men sen tog vi en tur ut till Bogesund för att gå en ny runda, Stortallsrundan på en mil. Väldigt lättgånget men blev glatt överraskad av naturen, det var inte alls som övriga Bogesund. Extremt skiftande och jag tror inte det var samma slags natur mer än 100 m i taget. Bakom varje krök öppnade sig en ny värld =) Det blev inte så mycket fotande då jag hade en tid att passa och promenaden tog längre tid än planerat.





Den här havsörnen snirklade uppe i skyn, den kanske ville smaka på liten Atle ;)

Vi har också varit iväg på en aktivitetspromenad hos Hundorado. Det har varit jättesvårt att hitta dagtidskurser i höst så jag får plocka ihop lite sånt här för att träna i grupp. Vi gick en promenad på en timme vid Gubbängsfältet och gjorde lite olika aktiviteter. Det blev godissök i träd och bland växtlighet, olika omvägsproblem, balansövningar, "godistuvan" mm. Det här var väl inte ett av hans bättre tillfällen om man säger så ;) Får hoppas på bättre lycka när hans rallylydnadskurs börjar framöver. Ja, jag vet, han har redan gått rally men som sagt, det finns inte mycket dagtid att välja på i höst så man tager vad man haver. Det är för ny instruktör och på ny plats i alla fall.

fredag 14 september 2018

Oledat på Långfjället

Sista turen fick bli en helt egenkomponerad slinga direkt från stugan. Tanken var att gå nedanför Blåkläppen (en liten topp), förbi ett stort rengärde och sedan gå över fjället mot en sjö. Sedan följa den lilla bäcken från sjön för att efterhand ta sikte på Oskarsstugan och därifrån improvisera hemåt lite beroende på väder och ork.

Utsikt från stugan!

På väg mot en sjö någonstans, Atle verkar ju ha kursen klar för sig ;) Det var så öppet så bara man hade koll på de olika höjderna i närheten så var de inga problem att orientera sig utan kompass.





Varm choklad och chokladkaka är ett måste.
Efter att ha hittat de lilla sjösystemet som bäcken skulle komma ifrån så var det bara att konstatera att det inte fanns någon bäck efter den torra sommaren. Men det gick att hitta fram ändå och till slut nådde vi Oskarsstugan (en raststuga). Vi fortsatte längs Foskbäcken och hittade ett fint ställe för lite lunch.


Oskarsstugan (inkl två fiskare som skulle vidare mot Foskan vid Gealta).




Atle slängde sig ner på filten och välte över på sidan - klia mig på maaagen!!!!

Efter lunchen följde vi faktiskt en led en bit innan vi vek av över fjället igen och tog sikte på Blåkläppen. Det var ingen raketfart på Atle direkt, han började tycka att det var lite varmt i den gassande solen... Varmt och varmt, det var runt 12-13 grader i luften men solen var faktiskt rätt varm.




På väg upp på Blåkläppen


Uppe på Blåkläppen. Här var faktiskt väldigt fin utsikt!





Tillbaka vid stugan blev det vila vid bäcken.

På kvällen var det pizzafredag på det lokala lilla fjällbageriet och pizzan var fransk-inspirerad (fransk bagare) vilket ju såklart passade perfekt! Smaskens med chévre, rödbetor, valnötter, honung mm.

Dagen därpå var det dags att åka hem efter alla vandringsdagar (ja, vi hade vilodagar också!), säga hejdå till alla renar och spana en sista gång på det maffiga fjällmassivet som syns högt över alla andra, en bit in i Norge. De fanns där varenda dag och retades i fjärran och det tog en evighet innan jag lyckades lista ut vilka toppar det var. Ett inte alltför välbesökt område och topparna är höga, steniga och tuffa, utan att vara omöjliga. Behöver jag säga mer?!

måndag 10 september 2018

Gealta!

Minns ni förra året när jag berättade om Gealta (det samiska namnet för Storvätteshågna)? Toppen jag såg på kartan för många år sedan och fastnade för. Förra året väcktes nyfikenheten på nytt när jag såg fjället i verkligheten, även om toppen var dold i moln. Insåg också att det kanske inte var så högt som jag tänkt mig men det fick ändå bli 2018 års lilla projekt.

I våras kom värmen som höll i sig så pass att jag till slut nästan tappat hoppet om att komma upp i år, det var svårt att förbereda Atle. Men nu var vi ändå på plats och beslutade att göra ett försök. Vi skulle börja med att gå till foten och sedan bestämma om vi skulle gå upp eller inte. Annars fick det bli lite rekande inför nästa års försök. Läste på lite innan och folk beskrev den två mil långa turen som allt ifrån hyfsat lätt till hysteriskt jobbig. Med andra ord lite svårt att veta vad man hade att vänta.

Leden till Gealta startade 50m från stugan så det var bara att knata iväg efter frukosten och såklart hade vi valt en dag då det skulle vara bra väder (sen vet man ju aldrig men mer kan man inte göra). De 7,5 km från stugan till foten var väldigt lättvandrat och växlande uppför och nerför. I ärlighetens namn en jäkligt trist sträcka.


Ständigt övervakad


Antingen såg det ut såhär...

...eller såhär.

När vi passerat Fosksjökläpparna såg vi till slut Fosksjöarna och bakom tornade Gealta upp sig. Toppen var dock dold i moln, hmmm... Man vill ju ha utsikt på toppen. Ok, skulle vi upp eller inte? Jag hade bara toppen i sikte och Atle kändes pigg så självklart fick det bli ett försök! Första stigningen såg dessutom inte särskilt monsteraktig ut, tvärtom klart överkomlig.




Här syns leden uppför. Den går ju på snedden, lite fusk då det inte blir lika brant som om den gått rakt uppför ;)

Över bron vid Foskan och sen bar det av uppåt!
Det gick förvånansvärt lätt men det är ju lite svårt att veta hur det ser ut längre fram, man ser ju alltid bara närmsta krönet.

Här har vi precis kommit över ett av alla krön man hoppats skulle vara just toppen... Bara för att inse att det är dags att ta tag i nästa "krön"! Tror det var någonstans här jag började fundera över vad som var rimligt för Atle att gå. Han kändes helt ok men han skulle ju orka heeela vägen tillbaka till stugan också. Dessutom hade han några mil i benen redan från de tidigare vandringarna. Men vi fortsatte och jag höll lite koll på eventuella trötthetstecken. Dessutom hade vi lite tur för molnen lättade så nu skulle vi ha utsikt från toppen!
Jag gick mest omkring och väntade på att det skulle bli brant och jobbigt, ville liksom ha lite bergsklättring! Det här var dock en snällt fjäll och till slut såg vi den lilla tjärnen som finns vid toppen och i fjärran skymtade även toppröset! Vid det här laget blåste det ruskigt kallt och det ven om vinden vid ledkryssen.

Santesontjärnen! När Atle inte badar,, då vet man att det är kallt =) Vi är nästan uppe i molnen!


På toppen, 1204 möh! Atles första lilla toppbestigning =)


På toppen blev vi inte långvariga, det blåste ordentligt och var svinkallt. Men det var riktigt fin utsikt och man såg bort över Hävlingen, Töfsingdalen och Rogen. Sen blev det raka spåret nerför även om vi behövde en liten enegipåfyllningspaus på vägen =) Atle fick några kråkbärspauser också, han måste ha trevliga minnesbilder av såna här små äventyr.


På väg ner

Trött Atle

Väl nere blev det en väldigt försenad lunch i halv storm, inte ens tarpen stod emot vinden. Atle hittade en liten grop där han kurade ihop sig för vila. Sen var det dags att börja gå tillbaka till stugan. Atle var rätt trött och det blev ju inte bättre av att det var uppför i början. Egentligen hade han nog behövt lite fler pauser på tillbakavägen men det blåste så kallt att han bara skulle bli nerkyld om vi stannade och stod still. Till slut återfick han lite krafter ändå, jag tror det var maten som gjorde sitt =) Och innan sista uppförslutet så hittade vi ett stort stenblock att vila bakom och det blev lite fika.

Sådär, då var Gealta avklarad! Det var kul att kunna bocka av på listan och det var jättefint uppe på toppen. Men det är ingen tur jag går igen, mest p.g.a. av att leden fram och tillbaka var så jäkla monoton. Och en toppbestigning ska ändå kännas lite tycker jag, det här var inte särskilt jobbigt ;)

Och sist men inte minst - all cred till Atle som kämpade på jättebra!! Det var perfekt att få en liten genomkörare så att jag vet lite bättre vad han klarar.

söndag 9 september 2018

Egenkomponerad slinga i Femundsmarka

Min favvoled från förra året gick i Femundsmarka, mellan Rundhögda och Lifjället. Nu blev det den igen men den byggdes på till en rundslinga denna gång. Atle började med att spana på renar borta i fjärran. I år tycker jag att det mest varit jakt i hans reaktioner på renarna, förra året kunde han bli rädd och göra mer kraftiga utfall än vad det blev nu. Renarna försvann efter ett tag och vi klafsade fram över myrarna innan det började slutta uppför och det blev torrare.


Det blir ingen godkänd vandring utan porlande vatten ;)












Efter ett tag var det nya marker och planen var att äta vid en liten sjö som fanns på kartan. Vi vek av från leden och hittade till slut sjön. Intill sjön fanns Sushögda, det får garanterat bli en tur upp där någon gång!

Oledat är skoj tycker Atle =)





När man ska fota hunden och själv blir fotad haha ;)


Lunch with a view!





Att ha en targettränad hund är bra i många sammanhang men ibland kan det bli lite fel också. La ut mitt sittunderlag på marken och Atle trodde det var en target och slängde sig genast ner på sittunderlaget.



Efter vilan skulle vi fortsätta gå oledat en bit tills vi kom på en led som ledde tillbaka till vägen. Tur det inte var dimma för då hade vi fått lita på kompassen. Och förhoppningsvis sett stupet i tid hehe....


Extremt lättgånget



Björkrace

Något Atle alltid gör under vandringarna är att inhalera så mycket kråkbär som bara går och att köra 1-2 björkrace. Ni vet inte vad björkrace är? Jo, det är när man sliter upp en kvist från en dvärgbjörk och sen springer ärevarv med den i munnen. Fort, fort, fram och tillbaka =) Jag försökte förklara att vi befann oss i nationalpark och att man inte bara kan förstöra naturen sådär, men det gick inte helt fram...

Oerhört frustrerande att inte minnas vilken topp jag fotat här, den ser ju rätt lockande ut!


Gick inte riktigt att fånga på bild men det här var en liten oas som bara dök upp! Rena rama gräsmattan med porlamde vatten som rann ner i dalen. Och utsikt bort mot Femunden med omnejd.


Så nära en ståbild man får på den här hunden, här i huset läggs ingen tid på att träna utställnings-stå. Vi upptäcker fjällen istället!


Här har vi hittat leden som går tillbaka till vägen och bilen.

Femundsmarka börjar kännas som ett säkert kort! Det här var en fin och lättvandrad slinga, även utanför lederna. Den kan byggas på ytterligare, jag har redan en plan i huvudet fär nästa gång =) Tror det blev runt 9 km den här dagen.