lördag 23 mars 2019

Bogesund!

Var bara tvungen att kolla läget ute i Bogesund och jajjamen, det var utan tvekan vandringsklart! Måste vara rekord, har aldrig gått där ute i mars...  Lite snö och is här och där men verkligen inte mycket. Rätt blött och geggigt var det men inte värre än att man bara kan ta en omväg förbi det värsta. Atle däremot ska ju prompt gå rakt in i geggamojjan... Jag låter honom göra det, en vacker dag kommer vi vara tvugna att klafsa fram i lervälling så det är ju bara bra om han gillar det =)

Han har ju lärt sig rutinerna inför vandring och när han fick på sig vandringsselen och släpptes ur bilen var glädjen total haha! Han for omkring och studsade som en studsboll, körde björkrace och hade diverse glädjetjut för sig.

  



Har fixat en hållare till iPhonen nu också så passade på att filma om en del av Dog Parkour beteendena och såg till att jag själv kom med på dessa filmer. MEN haha, jag har ju flexikoppel på vandring och det är strikt förbjudet när man tränar Dog Parkour. Man måste alltid kunna vara beredd att hjälpa och stötta hunden (om hunden t.ex. skulle tappa balansen eller vara på väg att ramla ner) med händer, koppel etc. och har man flexi på så gör det allt svårare. Så den nya omgången av film måste jag göra om IGEN med ett vanligt fast koppel haha. Ja jösses...
Alltså jag ska givetvis inte ha flexi när vi tränar sånt här men de beteenden vi filmade nu var så pass lätta och i princip omöjliga att göra sig illa av så jag känner inte att flexit var någon risk. Så det får bli tredje gången gillt med filmningen framöver då!

torsdag 21 mars 2019

Dog Parkour

Gick ju ett prova-på tillfälle i Dog Parkour för ett år sedan och har sen dess varit på jakt efter en kurs eller rent av en instruktörsutbildning för lite djupare kunskap. Det senare verkar omöjligt att hitta just nu och de få kurser som går har krockat med annat. Så när Jenny på Bergahundar kom på den brillianta idén att bilda en FB grupp där alla har som mål att träna och ta titlar i Dog Parkour så kunde jag inte låta bli att haka på! Nu är detta via International Dog Parkour Association så jag tror inte det är något som reggas i SKK. Men nu är vi ett gäng som startat upp träningen online.

Jag är övertygad att den kroppskontroll Dog Parkour ger är väldigt nyttigt ute på vandring så det är främst i det syftet jag vill träna det med Atle, även om parkouren också medför andra fördelar. Sen börjar jag mer och mer inse att Dog Parkour inte var ett så outforskat område trots allt, mycket av det som ingår har vi jobbat med ändå utan att kalla det just Dog Parkour.

Första målet är att klara Training Level Title, den allra första nivån. Som synes nedan är det ingen raketforskning så det ska nog gå bra:
  • 4 feet on - hunden går fram till hindret och placerar alla fyra tassar på det och stannar kvar i 5 sek för att sedan ta sig ner. Detta ska ske på två olika hinder varav ett ska vara minst hundens mankhöjd.
  • 2 feet on - hunden går fram till hindret, sätter båda framtassarna på hindret och stannar så i minst 5 sek. Hindret ska vara minst armbågshögt.
  • Under - hunden hukar sig och tar sig under ett hinder som är lägre än hundens huvud.
  • Through - hunden ska passera mellan två hinder som står placerade så att det är kortare än hundens kroppslängd mellan hindrena.
  • In - hunden ska placera sig själv i ett hinder som har fyra sidor och vara kvar där i minst 5 sek.
  • Balance - hunden ska balansera över ett hinder som är enligt vissa förutbestämda mått.
  • Creativity - föraren väljer två olika parkourbeteenden som kan utföras på ett och samma hinder.
Alla beteenden ovan ska genomföras självständigt och på signal. De ska ske lugnt och kontrollerat utan tecken på stress eller rädsla hos hunden.

Filmade "4 feet on" och "2 feet on" idag bara för att komma hem och inse att även föraren måste synas på filmen, jag har ju bara filmat Atle... Jahapp, bara att filma om då! Så nu måste jag införskaffa någon slags hållare för iPhonen så att den kan stå själv. 

Var så upptagen med att filma så jag glömde fota. Men Atle bjuder på en bild från igår, det blev nåt knas med mustaschen efter badet haha!

måndag 18 mars 2019

Fjällvandringssäsongen -19

Planeringen pågår för fullt inför årets fjällvandringssäsong! Hela förra säsongen fick ju anpassas efter värmen så inget blev riktigt som jag tänkt mig. Det bara måste bli en normal svensk sommar i år.

Brukar oftast börja vandra runt midsommar (alltså i fjällen) men i år tänkte jag försöka starta redan i början av juni, fast det beror helt på snömängden. Dit är det nu 2,5 månader och det innebär att de fysiska förberedelsrna bör starta... Nyss! Vilket vi också gjort. Atle har haft soft vintervila de senaste 4 månaderna så vi har börjat öka på promenadlängderna. Sen betyder soft vintervila i det här huset inte promenader runt kvarteret, han är i rätt bra form, men definitivt inte fjällvandringsklar (inte jag heller för den delen!).

Det finns så otroligt många områden jag vill vandra i men ledigheten är ju begränsad. Så jag måste gallra rätt ordentligt i önskelistan. Dit jag allra helst vill är ju tveklöst Sarek men även Stora Sjöfallet. Problemet är att i princip alla nationalparker norröver har hundförbud. Så vill man uppleva storslagna vilda fjäll är det Norge som gäller, de ser helt annorlunda på det här med hund i fjällen. Givetvis ska hunden vara kopplad och renar och andra djur har företräde men hunden får i alla fall vistas där! Så Norge är bokat och klart men sen velar jag fram och tillbaka vilka fler platser det blir.

Fixat en vandringsbok där jag ska skriva ner alla turer vi går och även den förberedande fysträningen så att jag vet från år till år vad som fungerar och inte fungerar.



Gealta - förra årets stora mål! Eller stora och stora, men man får ha i bakhuvudet att det är en oerfaren unghund jag har med mig =) Bättre att skynda långsamt!

Förra året var Gealta/Storvätteshågna det stora målet och jag måste ju ha något liknande mål i år, men högre höjd denna gång. Rendalssölen är ju tveklöst det jag suktar efter mest just nu men det är en flerdagarstur så då är tältning ett måste (har ännu inte tältat med Atle p.g.a. hans ljud/åskrädsla). Vi får se, det finns andra alternativ också.

Jag är fortfarande på jakt efter en bra vandringssele med handtag på ryggen för att kunna lyfta/stötta honom i svåra lägen. Har än så länge inte hittat någon sådan som sitter bra, många selar sitter faktiskt riktigt kasst och hämmar rörelser alternativt skaver här och där... Den sele jag nu använder (MR-selen) vid vandring sitter 100%-igt men den har dessvärre inget handtag. 

Många hundar klövjar ju i fjällen men Atle kommer inte bära klövjeväska. Den lilla vikt det handlar om för en dvärgschnauzer kan jag lika gärna ta i min egen ryggsäck. Det påverkar inte mig för fem öre men det underlättar enormt för Atle. Däremot kan jag tänka mig att klövja som fysträning för att stärka ryggmuskulaturen, men precis som med sele så är det svårt att hitta en klövjeväska som sitter bra (oerhört viktigt att frampartiet bär vikten) och framförallt till liten hund, det finns betydligt större utbud till stora hundar.

Så nu väntar vi väl egentligen på att snö och is ska försvinna även ur skogen så att vi kan börja knata på ute i Bogesund och liknande platser. Jag älskar vintern men blir det ingen vinter kan det lika gärna bli vår omedelbums!

tisdag 12 mars 2019

Ny urvalsbana

Har skaffat en lite annorlunda variant av urvalsbana för att få lite variation och även för att använda på kurs. Den kan användas som på bilden eller enbart den inre eller yttre cirkeln. Den yttre cirkeln kan delas i två och istället kopplas ihop till en sinuskurva. Det är totalt 22 behållare så vill man laborera med en mängd olika störningsdofter så är denna urvalsbana perfekt.

Atle har testkört den och gav tummen upp!



torsdag 7 mars 2019

Mindre genomtänkt vinteräventyr

Förra veckan fick jag för mig att åka till Fulufjället och gå leden till Njupeskärsfallet som brukar vara så fint i fruset tillstånd. Jag har gått dit vintertid förut två gånger, en gång var det enkelt på grund av lite snö och en annan gång var det skitjobbigt då jag fick pulsa heeela vägen i snö till knäna. Den här gången var det istället ren och skär isgata på själva leden, fullständigt omöjligt att gå. Jag gick bredvid leden men då sjönk man ju ner i snö till knäna i varenda steg. Jaja, nu är vi här och kör på så får vi se tänkte jag. Efterhand när det blev mer kuperat så var leden enda alternativet på vissa ställen men att sätta sig på baken och åka brant nerför en slingrig led (med risk att kraschlanda in i träd) med hund i famnen kändes inte som ett alternativ. Och hur skulle man ta sig tillbaka upp sen?
Då fick jag den utomordentligt dumma idén att ta en helt annan väg till fallet, att istället snedda uppför fjällsluttningen för att väl där uppe komma på en annan led som jag gissade skulle vara mindre upptrampad och därmed inte lika isig. I sluttningen var det dock mer snö, det gick till låren... Ju högre upp vi kom desto hårdare blev skaren så bitvis gick det att gå lååångsamt på skaren som var snorhal. Det kändes som att gå två meter uppåt för att sedan tappa fotfästet och glida en meter neråt innan det tog stopp vid nåt träd. Atle gick hela tiden ovanpå snön så för honom var det a walk in the park och han undrade nog vad fan jag höll på med =)

Nästan uppe vid trädgränsen var jag halvt död och tänkte att det mest sunda vore ju att bara gå tillbaka till bilen. Men man såg ju inte ens fallet ännu! Kom över krönet och förväntade mig en tjusigt lagom upptrampad led. Nope. Det var tydligen ingen mer än jag som tyckte det var lämpligt att gå där, inte ett spår liksom... Här uppe var skaren så hårt att det gick att gå ovanpå men den var ju helt galet hal efter dagar av solens gassande. Dessutom blåste det rätt ordentligt om man blir ju ett rätt bra vindfång med ryggsäck. Bambi på hal is...  Efter en evighet syntes fallet iaf och det var bara att nöja sig där, vinden var för byig och det var för halt. 











Sen skulle vi ner igen. Det blev ännu mer spännande än uppför och nu började även Atle få problem med att han halkade nerför på skaren. Men med lite samarbete gick det fint och en evighet senare var vi tillbaka vid bilen. Atle pigg som en lärka och jag halvt död och hysteriskt hungrig. Jag tror vi slog någon slags rekord i att gå kortast möjliga sträcka på längst möjliga tid. Vi kanske gick totalt 3 km men det tog 2,5 timme. Så kan det gå. Och jag lär knappast få för mig att gå till Njupeskärsfallet vintertid igen. Faktsikt aldrig mer. Big no no (fast det har jag sagt tidigare också så vänta bara några år...)
Det roliga är att Atles kamikazefasoner kom till nytta på den här turen, hade han inte haft lite övertro på sig själv (och nu pratar vi rent fysiskt) så hade det nog inte gått att göra en här turen. Äsch matte, det här fixar jag, jag är superman! Jag kanske inte ska ha som mål att dämpa hans kamikazesida fullt ut trots allt... För känner jag mig själv lär det bli fler turer av det här slaget ;)