torsdag 17 augusti 2017

Gealta

När jag började utforska Dalafjällen för många år sedan så satt jag och kollade på kartan och hittade ett fjäll jag liksom fastnade för. Det verkade stort och maffigt och jag bestämde mig för att en vacker dag ska jag upp på toppen! Dessutom gillade jag namnet, Gealta är det samiska namnet för Storvätteshågna. Dalarnas (och Svealands) högsta fjälltopp, 1204 möh. I efterhand har jag insett att det inte är sådär högt jag hoppats på, det finns inte ens någon hisnande topp att kämpa sig upp på. Fjället har lite mer den karaktär som Nipfjället har - branta sluttningar men väl uppe är det plant.
Jag har inte kunnat åka dit tidigare eftersom det ligger för långt bort från en dygnet runt öppen veterinär, ja ni som följt bloggen kan storyn. Men nu behöver jag inte oroa mig över akuta sjukdomstillstånd längre så Storvätteshågna har börjat pocka på uppmärksamhet. Och eftersom stället ligger i den del av Dalafjällen jag ännu har kvar att utforska så bär det nu av för att reka lite inför nästa år!

måndag 14 augusti 2017

Skäggig date

Idag träffade vi Pernilla (Kennel Hnoss) med Ellen & Katya för en promenad vid Skavlöten. Ellen är ju Täppas gamla viltspårskompis men 2-åriga Katya var en ny bekantskap. Numera bor ju Pernilla i Skåne så det blir lite svårt med regelbundna träningsträffar =) Jag har haft lite svårt för vita dvärgschnauzrar då de flesta jag träffat inte varit särskilt bra mentalt men på senare tid har jag träffat flera trevliga.

Atle ville sååå gärna leka men tant Ellen muttrade honom på plats och Katya tyckte att Atle var på tok för framfusig. Atle gav rätt snart upp hoppet om Ellen men Katya blev han förtjust i och försökte sig på ungefär en miljon lekinviter utan framgång. Det fick bli en promenad istället =)

Katya, Ellen, Atle

lördag 12 augusti 2017

Arthur

Under semestern läste jag boken om Arthur. Ni minns säkert gatuhunden som anslöt sig till ett svenskt multisportteam under VM i Ecuador, lyckades nästla sig in i lagledarens hjärta och fick följa med hem till Sverige för att bo med sin nya familj. 



Boken är skriven av Mikael Lindnord, den numera "pensionerade" lagledaren i Team Peak Performance och ägare av Arthur. Boken berättar inte bara om hur Arthur följde med på den senare delen av tävlingen (bestående av både svår vandring och forskajak...) utan man får även en bra inblick i hur det fungerar på en tävling i multisport. Det är "tur" (nej, det är faktiskt fördjävligt) att jag dras med en fotskada från ett traillopp för några år sedan, annars hade jag varit såld!!!

måndag 7 augusti 2017

Slut på semestern

Semestern är slut och i onsdags började jag jobba igen. Dessvärre är det bara halvfart fortfarande innan Atle kan vara själv tillräckligt länge. Blev lite knixigt det där när jag inte kunde ha honom med i jobbet alls men det är bara att nöta på med ensamhetsträningen.

I övrigt är han tonåring ut i klospetsarna för närvarande så det är bara att härda ut den ljuva unghundstiden. Hoppas på att det ska bli lite svalare snart så att vi kan komma igång med spårandet igen, just nu tuppar han ju av efter en vanlig promenad. Bortsett från igår då när vi gick till Viggans båthamn där himlen öppnade sig så att till och med hästarna i hagen kom och sökte skydd. Så där stod vi två hundar och hästarna under trädens grenar och väntade förgäves. Det var bara att knata ut i regnet till slut =)


Prommis med Klara minutrarna innan himlen öppnade sig...

Trött och blöt hund softar i soffan!

onsdag 2 augusti 2017

Köarskärsfjället i ruggigt väder

I måndags åkte jag tidigt iväg till Sälenfjällen för att gå en runda där. Enligt alla väderprognoser skulle det vara runt 13 grader, blandat sol och moln samt lite lätt vind. Perfekt promenadväder med andra ord! Nu är det ju så att fjällväder lever sitt eget liv så jag slängde som vanligt ner kläder för alla tänkbara väder. Tur det för ju närmare Sälen jag kom desto mörkare blev himlen och till slut smattrade regnet mot bilen. Väl framme var det ungefär som en riktig jäkla höststorm =)

Jag hade tänkt gå en ny slinga nere i dalen mellan västra och östra kalven men dimman satte stopp för det, det var ett under att jag ens hittade dit i den dåliga sikten. Fanns liksom ingen poäng att gå en okänd led när jag missar utsikten och jag hade ingen lust att tappa bort mig heller för den delen.

Tänkte att det lär ju blåsa ännu mer uppe på Köarskärsfjället, där kanske dimman blåser bort. Och oavsett så känner jag till det fjället mycket bättre. Så jag åkte dit istället och japp, betydligt mindre dimma! Klev ur bilen och höll på att blåsa omkull. Fick på mig ordentliga kläder men insåg att jag glömt täcke till Atle =( Ja, det är mitt i sommaren men det var 8 grader, spöregn på tvären och en jäkla vind. Ingen bra kombo för en liten hund som ska få med sig positiva upplevelser av det här med fjällvandring... Men, men, tänkte att vi går en sväng och fryser han ihjäl får vi väl vända.

Traskade ut på fjället och ganska snart tyckte Atle att det här var ju inte riktigt klokt väder så han strejkade. Men nu är det såhär att ska man bo med den här matten så är det lika bra att vänja sig! Han kan vara lite sådär vid vanligt regn också men bara han kommer igång så går det bra sen.

Liten Atle har satt sig mitt på fjället och vägrar gå =)

Ju längre upp på fjället vi kom desto mer blåste det och dimman kom och gick. Gick på en sån där 08-led (Stockholmsanpassad enligt mig) som man omöjligt kan tappa bort så jag var inte särskilt oroad över dimman.

Rena autostradan
Eftersom dimman faktiskt verkade hålla sig på avstånd så skippade jag leden ändå, det är ju roligare att gå på måfå =) Atle hittade en liten sjö som han faktiskt tänkte gå ut i men där gick ändå gränsen, han behöver ju inte kyla ner sig mer än nödvändigt liksom.


Jag hade tänkt strosa omkring lite för att efterhand komma på en annan led längre bort som jag tänkte ta tillbaka till bilen. Men se det tänkte inte vädret för dimman kom farandes i stora sjok och snabbt gick det. Var bara att vända tillbaka mot 08-leden och försöka gå i rätt riktning i dimman. Haha, det var ju lättare sagt än gjort när man inte såg nåt...






Leden bör vara där framme någonstans... Nämen jag hade faktiskt hyfsad koll på var jag befann mig så ingen fara på taket.



Jag gillar ju sånt här väder (ok, dimman kändes rätt onödig) så det var rätt mysigt att stå där på fjället, med vinden som dånade, regnet som smattrade mot luvan och dimman som for omkring som en rökridå, ibland så tät att jag såg kopplet men inte Atle...
Till slut blev jag orolig att Atle skulle bli kall så det var bara att vända tillbaka mot bilen där jag tackade mig själv för att jag slängt in en handduk så jag kunde torka honom hyfsat torr.

Tillbaka i Orsa var det 22 grader och sol haha. Problemet med 22 grader och sol är att det är så uschligt att gå promenad i värmen ;)