torsdag 17 augusti 2017

Gealta

När jag började utforska Dalafjällen för många år sedan så satt jag och kollade på kartan och hittade ett fjäll jag liksom fastnade för. Det verkade stort och maffigt och jag bestämde mig för att en vacker dag ska jag upp på toppen! Dessutom gillade jag namnet, Gealta är det samiska namnet för Storvätteshågna. Dalarnas (och Svealands) högsta fjälltopp, 1204 möh. I efterhand har jag insett att det inte är sådär högt jag hoppats på, det finns inte ens någon hisnande topp att kämpa sig upp på. Fjället har lite mer den karaktär som Nipfjället har - branta sluttningar men väl uppe är det plant.
Jag har inte kunnat åka dit tidigare eftersom det ligger för långt bort från en dygnet runt öppen veterinär, ja ni som följt bloggen kan storyn. Men nu behöver jag inte oroa mig över akuta sjukdomstillstånd längre så Storvätteshågna har börjat pocka på uppmärksamhet. Och eftersom stället ligger i den del av Dalafjällen jag ännu har kvar att utforska så bär det nu av för att reka lite inför nästa år!

måndag 14 augusti 2017

Skäggig date

Idag träffade vi Pernilla (Kennel Hnoss) med Ellen & Katya för en promenad vid Skavlöten. Ellen är ju Täppas gamla viltspårskompis men 2-åriga Katya var en ny bekantskap. Numera bor ju Pernilla i Skåne så det blir lite svårt med regelbundna träningsträffar =) Jag har haft lite svårt för vita dvärgschnauzrar då de flesta jag träffat inte varit särskilt bra mentalt men på senare tid har jag träffat flera trevliga.

Atle ville sååå gärna leka men tant Ellen muttrade honom på plats och Katya tyckte att Atle var på tok för framfusig. Atle gav rätt snart upp hoppet om Ellen men Katya blev han förtjust i och försökte sig på ungefär en miljon lekinviter utan framgång. Det fick bli en promenad istället =)

Katya, Ellen, Atle

lördag 12 augusti 2017

Arthur

Under semestern läste jag boken om Arthur. Ni minns säkert gatuhunden som anslöt sig till ett svenskt multisportteam under VM i Ecuador, lyckades nästla sig in i lagledarens hjärta och fick följa med hem till Sverige för att bo med sin nya familj. 



Boken är skriven av Mikael Lindnord, den numera "pensionerade" lagledaren i Team Peak Performance och ägare av Arthur. Boken berättar inte bara om hur Arthur följde med på den senare delen av tävlingen (bestående av både svår vandring och forskajak...) utan man får även en bra inblick i hur det fungerar på en tävling i multisport. Det är "tur" (nej, det är faktiskt fördjävligt) att jag dras med en fotskada från ett traillopp för några år sedan, annars hade jag varit såld!!!

måndag 7 augusti 2017

Slut på semestern

Semestern är slut och i onsdags började jag jobba igen. Dessvärre är det bara halvfart fortfarande innan Atle kan vara själv tillräckligt länge. Blev lite knixigt det där när jag inte kunde ha honom med i jobbet alls men det är bara att nöta på med ensamhetsträningen.

I övrigt är han tonåring ut i klospetsarna för närvarande så det är bara att härda ut den ljuva unghundstiden. Hoppas på att det ska bli lite svalare snart så att vi kan komma igång med spårandet igen, just nu tuppar han ju av efter en vanlig promenad. Bortsett från igår då när vi gick till Viggans båthamn där himlen öppnade sig så att till och med hästarna i hagen kom och sökte skydd. Så där stod vi två hundar och hästarna under trädens grenar och väntade förgäves. Det var bara att knata ut i regnet till slut =)


Prommis med Klara minutrarna innan himlen öppnade sig...

Trött och blöt hund softar i soffan!

onsdag 2 augusti 2017

Köarskärsfjället i ruggigt väder

I måndags åkte jag tidigt iväg till Sälenfjällen för att gå en runda där. Enligt alla väderprognoser skulle det vara runt 13 grader, blandat sol och moln samt lite lätt vind. Perfekt promenadväder med andra ord! Nu är det ju så att fjällväder lever sitt eget liv så jag slängde som vanligt ner kläder för alla tänkbara väder. Tur det för ju närmare Sälen jag kom desto mörkare blev himlen och till slut smattrade regnet mot bilen. Väl framme var det ungefär som en riktig jäkla höststorm =)

Jag hade tänkt gå en ny slinga nere i dalen mellan västra och östra kalven men dimman satte stopp för det, det var ett under att jag ens hittade dit i den dåliga sikten. Fanns liksom ingen poäng att gå en okänd led när jag missar utsikten och jag hade ingen lust att tappa bort mig heller för den delen.

Tänkte att det lär ju blåsa ännu mer uppe på Köarskärsfjället, där kanske dimman blåser bort. Och oavsett så känner jag till det fjället mycket bättre. Så jag åkte dit istället och japp, betydligt mindre dimma! Klev ur bilen och höll på att blåsa omkull. Fick på mig ordentliga kläder men insåg att jag glömt täcke till Atle =( Ja, det är mitt i sommaren men det var 8 grader, spöregn på tvären och en jäkla vind. Ingen bra kombo för en liten hund som ska få med sig positiva upplevelser av det här med fjällvandring... Men, men, tänkte att vi går en sväng och fryser han ihjäl får vi väl vända.

Traskade ut på fjället och ganska snart tyckte Atle att det här var ju inte riktigt klokt väder så han strejkade. Men nu är det såhär att ska man bo med den här matten så är det lika bra att vänja sig! Han kan vara lite sådär vid vanligt regn också men bara han kommer igång så går det bra sen.

Liten Atle har satt sig mitt på fjället och vägrar gå =)

Ju längre upp på fjället vi kom desto mer blåste det och dimman kom och gick. Gick på en sån där 08-led (Stockholmsanpassad enligt mig) som man omöjligt kan tappa bort så jag var inte särskilt oroad över dimman.

Rena autostradan
Eftersom dimman faktiskt verkade hålla sig på avstånd så skippade jag leden ändå, det är ju roligare att gå på måfå =) Atle hittade en liten sjö som han faktiskt tänkte gå ut i men där gick ändå gränsen, han behöver ju inte kyla ner sig mer än nödvändigt liksom.


Jag hade tänkt strosa omkring lite för att efterhand komma på en annan led längre bort som jag tänkte ta tillbaka till bilen. Men se det tänkte inte vädret för dimman kom farandes i stora sjok och snabbt gick det. Var bara att vända tillbaka mot 08-leden och försöka gå i rätt riktning i dimman. Haha, det var ju lättare sagt än gjort när man inte såg nåt...






Leden bör vara där framme någonstans... Nämen jag hade faktiskt hyfsad koll på var jag befann mig så ingen fara på taket.



Jag gillar ju sånt här väder (ok, dimman kändes rätt onödig) så det var rätt mysigt att stå där på fjället, med vinden som dånade, regnet som smattrade mot luvan och dimman som for omkring som en rökridå, ibland så tät att jag såg kopplet men inte Atle...
Till slut blev jag orolig att Atle skulle bli kall så det var bara att vända tillbaka mot bilen där jag tackade mig själv för att jag slängt in en handduk så jag kunde torka honom hyfsat torr.

Tillbaka i Orsa var det 22 grader och sol haha. Problemet med 22 grader och sol är att det är så uschligt att gå promenad i värmen ;)

söndag 30 juli 2017

Rädsjön runt

Häromdagen blev det premiärtur för Atle uppe i Grönklitt. Vi gick kortaste slingan, Rädsjön runt på 5 km. I början på slingan mötte vi en skön typ:

Bärra Blåbär, Grönklitts maskot.

Bärra kändes rätt stabil så Atle vågade sig på en hälsning =)


Alltid spännande med nya saker.



Här blev det snålskjuts. De flesta spångarna har för stor springa mellan plankorna, att köra ner en tass där i full fart kan sluta med avsliten sporre, sträckning, kullerbytta eller i värsta fall ett brutet ben. Se det får vänta tills han lär sig hur han ska gå!



Paus vid vindskyddet.



Här var det tightare mellan plankorna!

Även om det bitvis regnade så var det rätt varmt. Jag tror jag har värmen att tacka för att han tog sig ett riktigt dopp! Han höll på att plaska länge och väl med framtassarna innan han vågade sig på några trevande simtag. Lite läskigt var det att tappa kontakten med botten så han vände snabbt tillbaka men sen tog det inte lång tid innan han testade igen. Det dröjer nog inte alltför länge innan han simmar.


 

 

Nöjd hund redo att åka hem!

fredag 28 juli 2017

Två versioner av slalom framlänges

Började ju lära in slalom framlänges för ett tag sedan och nu har jag även tagit det vidare till "version 2", d.v.s. där du står på en och samma plats och bara flyttar vänster eller höger ben framåt för att sedan ta tillbaka benet. "Slalom på stället" kallar jag det på mina kurser, en snävare variant av den klassiska framlängesslalomen.

I början tyckte Atle det var läskigt bara att gå in under mig så jag fick börja med att bara klicka för att han tittade i rätt riktning och att han sedan bara tog ett kliv i rätt riktning. När han väl kommit över det så gick det rätt snabbt. Vi har finputs kvar, signal ska läggas på osv. men i stora drag ser det ut såhär:

tisdag 25 juli 2017

Atle hos hundvakt

Medans jag tillbringat tors-sön i Frankrike har Atle varit hos Linn, Tomas och Nässla i Kungsör. Tror jag skickade en halvmil lång "instruktionsbok" till Linn om Atle och hans egenheter. Det var liksom lite svårt att förutse hur han skulle bete sig, han har ju aldrig varit bortlämnad till någon han inte känner tidigare.

De som kan passa Atle kan ju lätt räknas på en hand. Dels måste det finnas en stabil hund i huset och sen måste man vara ordentligt hundkunnig så att Atle hålls under tröskeln när det gäller hans reaktioner i vissa sammanhang. Sen är det lite Dr. Jekyll och Mr Hyde över honom så man kan bli gråhårig på kuppen.

Linns berättelse kan ni läsa HÄR! Kan informera om att den är aningens förskönad. T.ex. hade han fasoner för sig som att vakta sängen på natten så att Nässla inte fick komma upp och sova med sina människor. Snacka om muppigt beteende...

Det första han gjorde när han kom hem igen var att röja runt som en jäkla blådåre, sen sträckte han ut sig i soffan och tuggade ben och fem min senare sov han. Jag hade satt av mån-tis för hans återhämtning, han har sovit en hel del även om han också haft lite svårt att koppla av. Men snart borde han ha landat så att jag slipper ha en skugga vart jag än går.  

Tror aldrig jag sett honom ligga på det här sättet och tugga ben men är man trött så är man!

tisdag 18 juli 2017

Skum blogg

Bloggen beter sig för närvarande extremt konstigt och inlägget om magsjukan försvann helt, även från "insidan" av bloggen... Nu orkar jag inte skriva om det igen men Atle har alltså varit magsjuk men mår nu bättre även om han är lite trött.

Vad var det mer jag skrev då? Jo, såret/bölden på tassen läker fint och han klarar sig nästan helt utan krage nu. Och fästinghalsbandet fungerar kanon, han har det på sig några timmar/dag men har inte fått en enda fästing sedan jag om hem till Täby i fredags.




Nu ska jag försöka agera tekniksnille och få ordning på bloggen, texten hoppar fram och tillbaka och lever helt sitt eget liv haha!

Atles fiskgodis




Atle har en lite halvkänslig mage (inte bara nu vid magsjukan) och har käkat skonkost även tidigare tills jag nyligen hittat ett foder han fungerar på. Även för mycket godis kan ställa till det för magen (och mkt godis blir det ju vid träning) så jag har provat mig fram till ett hemlagat godis han kan äta obegränsat av:

*400g kokt torsk
*3,5 dl kokt ris, koka det längre än när du gör ris till dig själv  
*1 rått ägg
*(Fiskspad)
*(Rismjöl)
*(Rapsolja)

Mixa torsk, ris och ägg. Smeten ska ha en konsistens som gör att den kan plattas ut på bakplåtspapper på en plåt, jag brukar tänka runt 0,5-1 cm tjock. Blir smeten för torr så tillsätt ett till ägg eller lite fiskspad. Blir smeten för geggig så tillsätt rismjöl. Det går säkert lika bra med annat mjöl men jag undviker vetemjöl och majsmjöl. Rapsoljan gör godiset/kexen krispigare men magen ska ju fixa det extra fettet, det gör inte Atles mage.

Grädda mitt i ugnen på 180 grader, 45 min och uppåt beroende på hur fast du vill ha konsistensen. Efter 30-40 min brukar jag skära 2 cm breda strimlor som jag även delar på hälften och vänder på. Sedan fortsätter jag grädda i minst 30 min till.
Förvaras i kylskåp och jag brukar frysa in det som inte går åt de närmsta dagarna. På det här sättet får jag halvmjukt godis som lätt bryts i mindre bitar. Går även bra att stoppa in i aktiveringsleksaker, kongar etc. Skär man i större bitar och gräddar längre blir det istället hårda knapriga kex =)

På Atle funkar det här godiset kanon i de flesta situationer, han är ju annars rätt kräsen med vad han tar för godis i svåra situationer. Har även testat det på en del kräsna kurshundar och jodå, vips kunde de tänka sig att samarbeta med matte/husse!

Halvmjukt godis som lätt bryts i mindre bitar

torsdag 13 juli 2017

Fästingplågan

Atle får mängder av fästingar. Inte här uppe i Orsa, men hemma. Min förhoppning var att han inte skulle få så många och att jag skulle klara mig med huskurer och en genomgång med en tät karda efter skogspromenader men icke. Jag hatar verkligen alla giftpreparat men han får faktiskt för många fästingar för att det ska vara ok att inte ha på starkare grejer.

Dessutom får han sådana besvär där fästingarna suttit. Normalt blir det ju en liten knöl/bulle som lägger sig på några dagar. Men ca en vecka efter att jag tagit bort en fästing så blir det som en liten böld som växer och till slut spricker och vätskar sig. Från det att jag plockat fästingen till det att bölden läkt ut helt tar det väl 3-4 v. Inte ok!

Just nu har han haft två sådana bölder som suttit mindre bra till. En precis intill ögat, det har varit ett jäkla pyssel att hålla det rent och i schack för att den inte skulle störa ögat för mycket. Just nu har han en böld mellan tårna, den skaver varje gång han går och det blir ju svårläkt då. Inte kan han låta bli att slicka heller så nu har han krage på sig och tycker extremt synd om sig själv =(


Så det är bara att gilla läget och köpa gift, blä! Jag har genom åren sett vilka biverkningar de här preparaten kan ge så det tar verkligen emot... De tabletter som ges i magen går fetbort, att riskera en magkrasch med påverkan för all framtid finns inte på världskartan. Då återstår halsband eller spot-on. Efter lite funderande valde jag Seresto halsband. Min tanke är inte att han ska ha det på sig jämnt, dygnet om. Nej, jag vet flera som har det på varannan eller var tredje dag och det ger fullgott skydd ändå. 


Det känns så bra att läsa på förpackningen att "Denna produkt får inte släppas ut i vattendrag på grund av fara för fiskar och andra vattenlevande organismer" och "Husdjur som använder halsbandet bör inte sova i samma säng som sin ägare." Känns verkligen bra att preppa sin hund med det här =)

Jag hoppas kunna prova mig fram till någon fungerande huskur framöver men tills dess så får det blir såhär.  

onsdag 12 juli 2017

Mora marknad

Häromdagen var vi en sväng till Mora marknad. Själva marknaden brukar inte vara så mycket direkt men jag tänkte att det blir bra träning för Atle. Det gick faktiskt över förväntan. Börjar nog hitta lite knappar att trycka på, måste vara extremt tydlig med vad jag vill att han ska göra i olika situationer. Går det några sekunder för länge när han inte vet vad han ska ta sig till i en jobbig situation så flippar han ur. 
Han hälsade faktiskt på en man som INTE hade hund med sig. Först sa jag nej, det är så många som vill hälsa på en söt skäggis men Atle ska inte behöva tro att han ska bli petad på av allt och alla. Men sen stod vi och pratade lite och det visade sig att mannen själv haft flera dvärgschnauzrar och Atle verkade fine med honom så jag tänkte att det blir bra träning att hälsa och bli klappad.  




Himla massa grejer var det att titta på och lyssna på. Favoritstället var där de sålde korvar och ostar, där parkerade han sig och ville inte gå vidare. Han stod länge och tittade på en färgglad elefant innan han kom fram till att den var ofarlig (vi snackar ett litet gosedjur) och sockervadden luktade himla gott =)

Annars har han mest sovit och vilat sen vi kom hem från Idre, det tog hårt på krafterna med alla nya intryck där borta.

söndag 9 juli 2017

Dag 2 - Idre

Upp i ottan och ut på morgonpromenad. Även renarna var morgonpigga =) Atle och renar kan bli ett projekt, han drar igång med rena rama jaktskallen när han ser dem. Och de dyker ju upp där man minst anar att det ska komma en ren, t.ex. när vi gick på en vanlig gångbana inne bland stugorna och vips kom det fram två renar bakom en bil som stod parkerad och de började knata rakt mot oss haha, helt obrydda om en vrålandes Atle.


Packade in allt i bilen och styrde kosan mot en sjö precis nedanför Nipfjället, Burusjön. Det skulle finnas stigar kring sjön men det var inte riktigt den fjällmiljö jag tänkt mig så Atle fick nöja sig med lite plaskande vid de långgrunda stränderna. Funderade ett tag över om jag skulle plaska ut på en vattenpromenad med honom men det började bli varmt så jag ville komma ut på fjället innan det blev för varmt. 


Körde vidare upp mot Nipfjället bara för att inse att parkeringen var belamrad med typ 50 pers som skulle ut på nån guidad tur. Det var det här med outdoor på modet... Efter lite tjyvlyssnande kom jag fram till att de nog skulle mot Städjan så jag gick åt helt motsatt håll, ut i tystnaden bort från flaggfolket (alla hade små blå flaggor nerkörda i ryggsäckarna, såg lite roligt ut).

Jag måste nog ta ett snack med Atle om det här med att hushålla med energin, man behöver inte ösa på i 300 knyck redan från start. Vandring handlar om uthållighet grabben =) Han har betydligt bättre kroppskontroll nu än tidigare så jag behöver inte styra upp honom lika mycket som förr, då höll han ju halvt på att slå ihjäl sig själv bara av att gå en skogspromenad. Han tyckte i alla fall att det här med vandring var skitkul!

Skönt att den svala vinden fläktar!

Lite bättre stadga börjar han också få, så man kan ta lite vettiga bilder =)

 

Vi gick leden ner mot Ulandsstugan men såklart inte hela vägen, vi vände efter ett tag. Atle hittade lämmellik och renskit som var väldigt gott. Vi pausade här och där och tränade på att koppla av. Vattendragen vi skulle över var inga som helst problem, vid ett ställe stannade han lite extra och svalkade sig och det gav ny energi för sen flög han fram igen =)

Ser ni honom? Han har väl hittat nåt spännande...




Min favoritbild!







Käkade lunch vid Nipstugan och sen bar det av bort mot ett vattenfall (nähä...). Trodde jag men big fail. Jag åkte och åkte men hittade inte stället. Jag hittade forsen där det skulle finnas men ingen avtagsväg som kändes rätt eller ens gick att åka på... Jag hatar sånt här!!! Det är inga små avstånd det handlar om där borta så det var liksom 4 mil i onödan. Men, men nästa gång ska jag märka ut stället på kartan, försöka hitta nån plätt att ställa bilen och sen får jag bara knata på och hoppas på att hamna rätt. Jag hittar alltid fram, så är det bara, även om det krävs några försök =) Som plåster på såren stannade jag till vid Klingforsen istället.



Satt i bilen och funderade om jag skulle puttra hemåt eller satsa på ett annat vattenfall (världens omväg..) och såklart blev det vattenfallet. Styrde kosan mot Fjätervålen och kom inte långt innan jag fick tvärnita för ett gäng renar som lugnt spatserade på 90-vägen. Atle sov så gott där bak i bilen så han märkte inget, tack för det!



Hittade rätt väg och åkte, åkte och åkte. Var till slut övertygad om att jag missat avtagsvägen och tänkte att FAN om jag inte hittar det här fallet heller. Men det gick bättre denna gång och det var värt omvägen kan jag säga! Bilderna blev inte så bra men det var en jättefin fors med en stor hängbro över. Såg så fina fall uppströms så jag letade mig dit och hittade ett riktigt smultronställe längre upp. Hängbroar i all ära (08-anpassning) men att stå på en klippa mitt i forsen är ännu bättre =)











Sen bar det av hemåt men var tvungen att stanna vid ett rengärde och fika lite. Häftigt att se, det var helt enormt. Stendött nu såklart men vore häftigt att se när renarna kommer för skiljning etc.
Hade lätt kunnat stanna längre där borta men jag kommer tillbaka framöver. Finns ju massa mer att upptäcka och jag har ju ett visst vattenfall som SKA hittas om jag så ska behöva plocka med mig tält och vandra längs hela forsen ;)