Sonfjället

NU var det dags! Inte perfekt väder men ändå den bästa dagen jämfört med resten av veckan. Åkte tidigt för att hinna med turen innan regnet skulle dra in. En ödslig grusväg slingrade sig många kilometrar ända fram till den lilla fäbodvallen "Nyvallen". Inte en bil på parkeringen. Konstigt tänkte jag och klev ur bilen. Fast det är klart, det är kanske inte allas dröm att knata uppför den här toppen kl. 06:30 på morgonen i 3 plusgrader och blåst.

Now we're talking!!!

Det såg brant ut, även i min värld. Men jag vet också att det bara är Atles tredje högsta topp så vi har varit högre. Det är inte heller en hysteriskt lång tur för det går "bara" rakt upp. Däremot såg det ut att bli den brantaste toppturen! Branten fick mig att tömma ryggsäcken på all onödig vikt men trots det tyckte jag den vägde bly.

Ok, bara att börja knata, det gick uppför från första steget. Jag hatar att starta brant uppför direkt, kroppen behöver liksom vakna först. Men det är ju bara att gilla läget. När man fått upp världens flås efter bara några hundra meter börjar man ju undra hur det står till med konditionen haha =) Leden gick uppför, uppför och ännu mer uppför. När vi kom ovanför trädgränsen var det finfin utsikt. Efter ett tag skymtade Lilltoppen, där kan man nöja sig om man vill ha en lättare tur. Nu blåste det ordentligt och jag hade gärna satt på Atle ett täcke men då skulle jag även bli tvungen att byta till halsband. Och med tanke på terrängen som nu väntade kände jag att sele var ett måste.

Lilltoppen i sikte! Schysst att det finns ett rangligt "räcke" att hålla sig i haha ;) Kanske tänkt att förhindra snöras eller nåt.

Uppe på Lilltoppen! Här kan man inte vända, det roliga har inte börjat ännu.

Åt en energibar och drack vatten, Atle fick lite energipåfyllning han också. Insåg att allt vatten inte skulle behövas så hällde ut en av flaskorna för att lätta lite på vikten. Sen gick vi vidare och fasiken vad kallt det blåste. Tänkte att vi går tills Atle fryser, då måste jag helt enkelt vända om. Men ju brantare det blev desto mer lä blev det för vi gick på läsidan, det var nog Atles räddning. Tror aldrig jag stannat så ofta för att hämta andan. Var halvt död och orkade knappt bry mig om huruvida det var snor eller näsblod som rann ur näsan... trevlig läsning men fjällvandring är inte alltid en dans på rosor.

Det ser ju inte alltför brant ut på bild men tro mig, man vill inte komma i rullning här =)

Lilltoppen syns där ner till höger

Atle var oförskämt pigg och frös inte så vi kämpade oss uppåt, lite i taget. Mot slutet blev det mer stenigt och jag har läst en del åsikter om att själva toppen inte är något för hundar. Så jag hade med det i beräkningen, att det kanske inte skulle gå hela vägen. Men än så länge var det inga problem. Men det blev bara mer och mer och ffa större stenblock. Vid ett ställe stod jag och spanade mot toppröset några hundra meter bort och tänkte att faaaaaaaan, ska det sluta här, så retligt nära? Kände inte att det var försvarbart att låta Atle gå den sista biten och snacka om projekt att bära ner honom om han gjorde sig illa. Meeeeeeen, började se mig omkring och om man sicksackade sig fram lite här och där så kanske det skulle gå ändå! Till slut stod vi vid toppröset och spanade ut över kanten! Här blev det sedvanlig "topp-plopp"! Jag är barnsligt förtjust i plopp så brukar ha med mig en plopp vid varje toppbestigning, det är belöningen =) Jag kallar det topp-plopp.

Fin utsikt in över massivet

Toppröset närmar sig, det gäller bara att hitta en väg dit.

Bildbevis! Liten Atle gick med högsta betyg upp på Sonfjällstoppen =)

Där till höger i bild är kanten/spetsen som syns på mils avstånd. Kan vara en bra idé att inte gå alltför nära, en kastvind och du har fått din sista flygtur.

Molnen är på ingång, försökte sträcka upp handen och nudda dem men nja, det gick sådär.

Det gick tyvärr inte att vara på toppen alltför länge, det blåste mycket och kallt, fjällets andedräkt var inte nådig. Fick känslan att fjället ville säga åt mig att gå ner nu, du hör inte hemma här uppe.

Bara att börja färden ner och om det är jobbigt uppför så är det ännu värre nerför. Dels svårare att gå nerför där det är riktigt brant och sen tar benen liksom slut, de blir som spagetti.

På nervägen spanade jag efter björn nere i dalen, Sonfjället är väldigt björntätt men man ska nog ändå ha en himla tur om man ser någon. Nere vid fäbodvallen strosade vi runt lite ett tag, det är inte sunt att efter en sådan här tur slänga in hunden i bilburen för en timmes bilfärd tillbaka till Vemdalen. Lite mer stegvis nervarvning är betydlig mer hälsosamt. Väl tillbaka vid bilen började regnet smattra så vi hade verkligen haft flax med vädret, ibland ska man väl ha det också!!

Sonfjället var helt i min smak och jag kommer tillbaka för fler turer! Jag tror till och med att den här toppturen klassar in som den bästa av fjällturerna jag gjort i Sverige. Ånnfjället gillade jag skarpt också, det kanske får bli en delad förstaplats! 

Vemdalen

Efter Funäsfjällen tillbringade jag en knapp vecka i Vemdalen, ett nytt område för mig. Hade väl inte alltför stora förhoppningar men många rekommenderar ändå Vemdalen för fjällvandring, så tänkte att jag måste ju testa. Om inte annat ligger Sonfjället bara någon timme bort, Sonfjället står högt på min önskelista!

Slår ihop dagarna i Vemdalen till ett inlägg. Summa summarum så nja, jag väljer andra områden framöver. Vemdalen har absolut sin charm men det är lite för små fjällområden och lite för "light" för min smak.

Och betydligt mer folk här, nu börjar jag förstå varför det basuneras ut varningar i media i tid och otid. Många är nybörjare och vet inte vad de gett sig in på... Complete chaos kan man nog kalla det och sen behöver jag inte gnälla så mycket mer om det.

Varggranshågna
Äntligen sten! Så underbart att jag struntade i leden och gick offroad bland all sten. Tills jag till slut insåg att FAN vad stenigt det var, jag måste vända och gå tillbaka hahaha =) Ibland blir jag trött på mig själv. Men det gör inget, det blev en konstig men bra tur ändå! Lunchade med utsikt över Sonfjället i fjärran och bidade min tid, någon dag är rätt dag för det fjället. Men inte den här dagen, det var för kallt och blåsigt.

Timmerkojan långt där borta

Storhogna
Ååååå så var det gräsmatta igen. Och autobahn på fjället. Not. My. Cup. Of. Tea. Här kan man nog gå utan karta, även i dimma. 

Och så kom fjällvädret och bombade med en ordentlig skur...

Plupps bro. Kunde inte låta bli att fota Atle på Plupps bro =) Hans uttryck säger allt - för i helvete matte, kan vi ta en fjälltopp nu?

Sångbäcksfallet
Lite vattenfall måste man ju hinna med också, lite konstigt ljus på bilderna men fint var det!

Tack och hej Vemdalen!

Funäs - sammanfattning

Nu är det två turer jag inte skrivit om men den ena var mer en promenad som gick överstyr (blev en liten vandring längs Romboleden, en pilgrimsled) och den andra leden har jag gått tidigare, så den finns ändå beskriven någonstans här i bloggen.

Som alltid tycker jag det är för mycket "gräsmatta" i Funäsfjällen men det blir ju så när området har Sveriges högsta trädgräns i kombination med rätt låga toppar. Men det är trots allt fjärde gången jag är här så det är ju inte så att jag inte gillar stället ;) En stor fördel är att det är stora områden så det blir sällan trångt med folk, inte ens i dessa tider när alla är ute i naturen. Hade först en tanke att åka riktigt långt norrut men med facit i hand med alla rapporter om kaos där uppifrån så var det lika bra att landa här. Jäkligt svårbedömt väder bara men that's life...

Det finns en hel del lokala butiker med fint hantverk och god mat. Mycket renkött och fjällröding men även som vegetarian går det att hitta smaskigheter! T.ex. ostar i klass med de franska som görs uppe i de rabska bergen, väldigt god fjällpizza, våfflor med hjortronsylt mm. Lite champagne på det så är vi i hamn! Atle fick förra året en väl inarbetad rutin med att äta ägg till frukost när vi är på tur och det kom han såklart mycket väl ihåg. Ja, alltså han äter sin vanliga frukost också men sen "måste" han ha ägg efteråt =) Så länge magen klarar det får han käka hur mycket ägg han vill.

Vattenland till Atle =)

Restaurang "Tusen", på tusen meters höjd.

Lunch with a view

Efter en vecka var det dags att lämna Funäsfjällen och rulla vidare mot nya områden och nya äventyr!

Funäs - Småhamrarna runt

Nu har vi kommit fram till veckans fail trail... Ni vet en sån där dag när det inte ska regna och man vaknar till just regn som smattrar, dimma och nysnö på topparna. Det värsta tänkbara vandringsvädret är just detta:

Fjällvädret i ett nötskal.

Nej, det värsta är faktiskt 30 grader och sol, sådeså =) Men det är inte alltid lätt att vara en liten dvärgschnauzer som bor hos en matte som tror hon har en vädertålig husky. På med först ett tjockt ulltäcke och sedan regn/vindtäcke ovanpå det and off we go! I ärlighetens namn var det inte aspeppigt att kliva ut i vind och regn... Men det är ofta värst i början, sen brukar det gå rätt bra.

Knatade upp förbi Andersborg och gav ganska snart upp att försöka gå runt alla leriga vattenpölar. Klafs, klafs, klafs är väl det jag minns från den här turen! Passerade Skarvarna med snö på topparna och sen vek leden av över ett kärr. På kartan är det en "tydligt markerad sommar och vinterled", i verkligheten behöver man en karta för att förstå vart man ska. Det var bara att knata uppför sluttningen där regn och smältvtten rann i strida strömmar. Klafs, klafs, klafs. Hade för länge sen gett upp hoppet om att hålla Atle hyfsat torr (eller snarare inte dränkt) genom att bära honom förbi de blötaste partierna där vattnet tränger in under täcket vid magen. Han var liksom redan dränkt, men frös inte ännu i alla fall. Han undrade mest vad fan vi höll på med.

Snabbfika i lä vid några buskar och sen kom vi upp på en höjd där vinden blev nådastöten för Atle, nu frös han så han skakade. Bar honom lite och då blev det bättre, försökte hålla lite tempo för att hålla värmen uppe, men det var svårt när det var så snårigt. Har inte så mycket bilder från den här turen p.g.a. vädret men den var egentligen fin. Funderade på att snedda vid ett ställe men genvägar går sällan enligt planen så det blev att följa leden (nästan) och komma på Räffsjöleden som ledde tillbaka till startpunkten. Klafs, klafs, klafs i vatten, lera och renskit. Här var det mer lä i alla fall och Atle började tina upp. En himla massa renar också!

Räffsjön

Undrar vem som tycker det är roligast att titta på vem?

FINALLY tittade solen fram och det blev lunch i en solig sluttning i lä. LYX! Och vi fick styra om några förstagångsvandrare (i vita sneakers och utan regnkläder och karta...) som hamnat så fel det bara går. De hade gått åt helt motsatt riktning mot vart de skulle. Sånt kan bli lite farligt om de går vilse på fel plats i fel väder...

Det är såna här turer man är glad att man har rätt kläder för själv var jag inte det minsta blöt eller kall någonstans. Man gnäller om priset när grejerna köps in men när man går där i skitväder så är det värt varenda öre.

Väl tillbaka var det väldigt många på väg ut men jag tycker det är fusk att vänta in bättre väder hahaha ;) Jag menar, vad är sol och fint väder jämfört med regn, vind, några få plusgrader och en miljon klafs, klafs, klafs? Fail trail absolut, men enbart p.g.a. vädret. Turen i sig var fin så jag går den gärna igen men då ska det vara torrt!

Funäs - Messlingen

Den här dagen blev det en tur till Messlingen för att spana på kanjoner och hällristningar. Jag hade suktat efter en mer stenig tur och den såg stenig ut på bilderna iaf.

Fiskhålsgraven, en kanjon med vatten i botten där det finns fridlysta dvärgrödingar.

Små broar som leder till nya äventyr

Var är all sten undrar jag?

Evagraven täckt i snö

En väldigt lättvandrad runda, tror vi gick runt den på 3-4 timmar. Jag går den inte igen men vill ändå tipsa om denna runda om man vill ha en lättare och kortare tur, den var rätt varierad och utsikten var väldigt fin på sina ställen!

Funäs - Tvärån får ny chans

Första gången jag var i Funäsfjällen gick jag en led som skulle vara så fin med en turkos "pool" i högalpin terräng. DET var en definitionsfråga kan jag säga eller menar de att den högalpina terrängen ligger under trädgränsen, där "poolen" fanns? Ett lite udda fenomen i så fall ;) Oavsett så har jag läst på ännu mer i efterhand och kommit fram till att det (enligt beskrivningar) måste finnas mer fall etc. efter där jag vände sist. Så jag var tvungen att gå lite längre denna gång för att se vad jag missat. Några fler fall var det banne mig inte men väldigt fin utsikt mot Skarsfjället. Dit går inga leder upp men jag kan helt klart tänka mig att ha den här platsen som tältbas och göra dagsturer för att utforska Skarsfjället med omnejd.

Där vi trivs som mest, bland vattenfall och fjäll (även om vi här inte ens är ovanför trädgränsen hahaha!)

Väderprognosen visade kallt väder men inte en gnutta regn, perfekt för långtur. Men skurar kom hela tiden och regnkläderna åkte av och på jag vet inte hur många gånger... Här är vi redo för nästa skur =)

Fiiint!

En varm dag hade jag förstått att det varit skönt att svalka sig på snön men just den här dagen vete fasiken...

Det som är lite tråkigt och som märktes en del på denna led är att den nyligen anpassats för både vandrare och cyklister. Spängerna byggs därmed på ett sätt som gör det väldigt svårt för en hund att gå på, det blev en del bärande på Atle. Han är ju liten så det går bra men en större hund då? Sen måste man ha ögon i nacken hela tiden vilket är lagom stressande, för rätt som det är kommer det en eller flera cyklister farandes förbi (ringklocka existerar inte) precis intill. Nu var det ingen fara denna gång men det känns bara som en tidsfråga innan någon olycka kommer ske. Ute i Bogesund hemma har jag slutat gå på de leder som är för både vandrare och cyklister, det har varit alldeles för nära för många gånger =( Men, men, det kanske funkar ändå på något sätt, det lär visa sig med tiden.