torsdag 7 mars 2019

Mindre genomtänkt vinteräventyr

Förra veckan fick jag för mig att åka till Fulufjället och gå leden till Njupeskärsfallet som brukar vara så fint i fruset tillstånd. Jag har gått dit vintertid förut två gånger, en gång var det enkelt på grund av lite snö och en annan gång var det skitjobbigt då jag fick pulsa heeela vägen i snö till knäna. Den här gången var det istället ren och skär isgata på själva leden, fullständigt omöjligt att gå. Jag gick bredvid leden men då sjönk man ju ner i snö till knäna i varenda steg. Jaja, nu är vi här och kör på så får vi se tänkte jag. Efterhand när det blev mer kuperat så var leden enda alternativet på vissa ställen men att sätta sig på baken och åka brant nerför en slingrig led (med risk att kraschlanda in i träd) med hund i famnen kändes inte som ett alternativ. Och hur skulle man ta sig tillbaka upp sen?
Då fick jag den utomordentligt dumma idén att ta en helt annan väg till fallet, att istället snedda uppför fjällsluttningen för att väl där uppe komma på en annan led som jag gissade skulle vara mindre upptrampad och därmed inte lika isig. I sluttningen var det dock mer snö, det gick till låren... Ju högre upp vi kom desto hårdare blev skaren så bitvis gick det att gå lååångsamt på skaren som var snorhal. Det kändes som att gå två meter uppåt för att sedan tappa fotfästet och glida en meter neråt innan det tog stopp vid nåt träd. Atle gick hela tiden ovanpå snön så för honom var det a walk in the park och han undrade nog vad fan jag höll på med =)

Nästan uppe vid trädgränsen var jag halvt död och tänkte att det mest sunda vore ju att bara gå tillbaka till bilen. Men man såg ju inte ens fallet ännu! Kom över krönet och förväntade mig en tjusigt lagom upptrampad led. Nope. Det var tydligen ingen mer än jag som tyckte det var lämpligt att gå där, inte ett spår liksom... Här uppe var skaren så hårt att det gick att gå ovanpå men den var ju helt galet hal efter dagar av solens gassande. Dessutom blåste det rätt ordentligt om man blir ju ett rätt bra vindfång med ryggsäck. Bambi på hal is...  Efter en evighet syntes fallet iaf och det var bara att nöja sig där, vinden var för byig och det var för halt. 











Sen skulle vi ner igen. Det blev ännu mer spännande än uppför och nu började även Atle få problem med att han halkade nerför på skaren. Men med lite samarbete gick det fint och en evighet senare var vi tillbaka vid bilen. Atle pigg som en lärka och jag halvt död och hysteriskt hungrig. Jag tror vi slog någon slags rekord i att gå kortast möjliga sträcka på längst möjliga tid. Vi kanske gick totalt 3 km men det tog 2,5 timme. Så kan det gå. Och jag lär knappast få för mig att gå till Njupeskärsfallet vintertid igen. Faktsikt aldrig mer. Big no no (fast det har jag sagt tidigare också så vänta bara några år...)
Det roliga är att Atles kamikazefasoner kom till nytta på den här turen, hade han inte haft lite övertro på sig själv (och nu pratar vi rent fysiskt) så hade det nog inte gått att göra en här turen. Äsch matte, det här fixar jag, jag är superman! Jag kanske inte ska ha som mål att dämpa hans kamikazesida fullt ut trots allt... För känner jag mig själv lär det bli fler turer av det här slaget ;) 

2 kommentarer:

Linn sa...

Phust vad jobbigt det där lät! Känner igen det också, "hur svårt kan det vara bara jag tar mig förbi,.. " Får vara glad man inte hamnat i värre knipa än man gjort helt enkelt..

Susann sa...

Det går ju liksom inte att banga när man väl startat och jag vet ju också att det är just de här knäppa turerna man minns bäst i efterhand =)