Tjaakse

Ja du Tjaakse... är vi vänner eller ovänner? Lite oklart. Just nu står det i alla fall Tjaakse - Susann 1-0. Snöstorm på toppen var inte att leka med. Men skam den som ger sig, på't igen bara! Det finns mycket att upptäcka när man väl är uppe. Och nu var det enda möjliga dagen med ok väder kvar, även om vinden egentligen var i starkaste laget. Valde en annan väg upp denna gång, den sega sluttande myren km efter km sög musten ur mina ben sist. Så det kändes som ett bättre alternativ att knata uppför Dunsjöliftens skidbacke hahaha... med tung ryggsäck för ska man ge sig i kast med Tjaakse behövs lite grejer med. Fan för skidbackar säger jag bara, det är liksom gjorda för att åka nerför, inte gå uppför. Hatar att starta med branta stigningar där man får stanna tid i otid för att hämta andan.

Till slut var vi uppe och skulle här gå tvärs över Norra Ljungdalsberget för att komma på leden som gick uppåt. Hör en fyrhjuling komma surrande alldeles i närheten och ser en jägare med setter parkera och knata iväg med geväret. I övrigt inte en kotte på det här massivet, tydligen ingen mer än jag som vill säga hej till Tjaakse i den här vinden =)

 

Lite otippat att hitta denna lilla stuga mitt ute på fjället

En hel del renar längs hela turen

 
Passerade ett gäng renar och knatade vidare. Vid ravinen (d.v.s. några timmar senare) började det kännas i benen. Uppåt, uppåt och vinden ökade. Borta vid horisonten blev molnen mörkare från alla håll och kanter och jag tänkte att det finns inte på världskartan att historien upprepar sig. Aldrig i livet, uppåt var enda vägen. Har liksom inte plågat mig hela vägen hit för att tvingas vända precis innan målet. Kom till slut upp och det blåste ordentligt, även om det inte var riktigt lika mycket som sist. Såg toppen jag var på då och tog sikte på en annan topp nu, lite lägre. Speedhiking till toppen, fota lite och sen ner på läsidan och få på Atle täcket. Sen var det bara att inse att det var dags att gå ner, på tok för blåsigt och vädret var allmänt svårbedömt. 

På väg till en liten topp iaf, annars blir det ju ingen topp-plopp ;)

Nere i björkskogen fick det bli försenad lunchpaus och hade väl inte mer än kastat av mig ryggan innan ett skott hördes. Nära. VÄLDIGT nära. Var ju utanför leden så kan ju vara så att jägaren inte förväntar sig folk här men någonstans finns ju en gräns liksom. Fick Atle att börja skälla, det hörs lång väg. Och sen kom det faktiskt inga fler skott.
Atle la beslag på min fluffjacka och slaggade in. När han lägger sig ner och sover utomhus (dessutom efter skott!) vet man att han är trött.

 

Sen bar det vidare av neråt och regnet kom faktiskt inte förrän mot slutet. Vid bilen väntade mumsiga proteinpannkakor med grädde och hjortronsylt, det gäller att ha belöning att se fram emot efter en sån här tur.

Ok Tjaakse, vad ska vi göra åt det här då? För du vet att ju fler gånger du slänger ner mig desto ihärdigare kommer jag att bli. Tjaakse - Susann 2-0.