Spårlina from hell

Atle fick ett ganska långt spår häromdagen och jag skulle glatt testa den nya spårlinan. Han har dragit av ett gäng av de där klassiska tunna orangea plastlinorna (visserligen i andra sammanhang än spår och inkallningen fungerade tack och lov, men ändå...) så jag vågar inte fortsätta använda dem. Och utbudet av spårlinor för mindre (men fysiskt starka!!) hundar är ju inte jättestort direkt men tyckte jag hittade en ok lina ändå. Jag kan säga så mycket som att det var första och sista gången jag spårade med den linan. Den fastnade i precis allt och jag svor mig genom hela spåret och Atle blev smått galen över att det tog stopp stup i kvarten. När det väl flöt på gick det undan och halt var det också så jag höll på att slå halvt ihjäl mig.

Funkar säkert kanon som ren säkerhets/inkallningslina men inte i spårskogen.

Den här gången hade jag bytt ut leksakerna (tror de blir lite för heta) mot klassiska spårpinnar. Atle har aldrig sett en spårpinne tidigare så egentligen borde jag ju träna in dem separat först men jag chansade och tänkte att hajar nog att de liksom ingår i spåret.
Första pinnen missade han faktiskt och jag vet inte riktigt varför (jag hade fullt sjå med den förbannade linan som fastnat) men de andra pinnen blev jag alldeles full i skratt när han hittade. Han kom i full fart, brände förbi pinnen med nån meter, tvärvände och hittade pinnen som han grep och spårade vidare med pinnen i munnen. Det var inte ett alternativ jag hade räknat med så jag hade ingen plan för hur jag skulle hantera det hela. Samtidigt som det gick undan i en blöt skog med en lina som levde sitt eget saboterande liv. Kom fram till att han får bara köra på, det är ju trots allt bra att intresset för pinnen är stort =) Men vad skulle han göra vid nästa pinne? Där stannade han upp men eftersom det bara får plats en pinne i munnen så började han krafsa med tassen på den nya pinnen tills jag hunnit ikapp och plockat upp den. Slutpinnen var ju större och därmed roligare så där bytte han den lilla pinnen mot slutpinnen och körde ärevarv.
Ja herregud, det är helt klart dags att börja styra upp spårandet lite. Nu tränar vi ju inte för tävling eller någon utbildning utan bara för att man som hund har rätt till nosarbete, så egentligen spelar det ju ingen roll hur det går till. Men farten behöver tas ner för det blir gränsfall till slarv i den här farten och jag får nog bestämma mig för vad han ska göra med spårpinnarna när han hittar dem och träna in det separat.

Ett försök att fota vår framfart i skogen...

Jag tror helt klart att personspår kan bli en värdig ersättare för viltspåret, ha verkar tycka att det här är precis lika skoj =) Lättare för mig att förbereda och lägga personspår jämfört med viltspår så det kanske är en win win då.