Stenigt månlandskap

Tog en tidig morgontur upp på Nipfjället i Idre, det var mulet så det gäller ju att passa på! Hade dock lite åskfeeling så jag ville inte ge mig iväg för långt, Atle är ju åskrädd. Bestämde mig för en tur helt offroad, in bakom främre delen av Nipfjället för att sedan gå upp på toppen av den bakre delen. Där är väldigt stenigt och den typen av miljö saknade jag borta i Funäsfjällen, där var det så mycket grönska överallt.
Knatade iväg och i början var det lättgånget medan vi rundade främre berget och kom in i lilla ravinen bakom. Där fanns ett vattendrag där jag hoppats att det skulle finnas vatten men det var snustorrt. Jaja, ingen fara på taket, Atle var inte varm ännu. Sen började stigningen upp mot toppen och här var det härligt stenigt!

Älskar såna här steniga uppförsbackar!

Ett öde månlandskap, sten så långt ögat når!!

King of the hill

Städjan, där jag var uppe för 5-6 år sedan. Hade gärna gått upp även nu men den toppturen skulle bli för varm.

Efter mycket knatande uppför så började det bli lite varmt, solen började tränga undan molnen. Jag hade nog tänkt mig toppen men det var ruskigt stenigt och vid varje krön insåg man bara att det är en rätt lång bit kvar. Dessutom for Atle fram som en missil mellan stenblocken så det kändes bara som en tidsfråga innan han skulle göra illa sig... Så efter en fikapaus med lite funderande så vände vi neråt istället. Det visade sig vara ett bra val för solen kom allt mer och tillbaka vid bilen var Atle riktigt varm.

På väg ner

Burusjön låg ju inte många minuter bort så det fick bli ett svalkande dopp där! Numera tar han några få simtag varje gång han badar men han vill gärna känna botten. Vattenleksaken har vi alltid med, den är han superduktig att apportera.

Jag stod och funderade över vart åskan tagit vägen och inte långt därefter hördes muller i fjärran. Dags att få upp sjöodjuret och gå honom lite torr innan han fick hoppa in i bilen. Hela eftermiddagen åskade det rätt ordentligt till och från, blixtar lyste upp himlen, strömmen kom och gick. Atle klarar åskan bättre i år, förra året var han panikslagen. Han är verkligen inte trygg med den men om han får sitta typ PÅ mig och trycka sig nära så kan han ändå hantera den hyfsat. Tack och lov var det inga såna där hysteriska knallar men jag är ändå glad att han så "bra" klarade av det ljud som var. Fast när det mullrat till och från i säkert 6 timmar så var det en rätt mör och trött Atle som blev allt mindre tålig för ljudet. Så det var en himla tur att åskan då rullade vidare och försvann =)