Trattkantareller

För ett tag sedan bar det av till Bogesund för att leta kantareller. Atle trodde det var vandringsdags och blev jättebesviken när vi i sakta mak knatade runt på ett och samma stället i 3,5 timmar... Men det blev en himla massa trattkantareller och jag har både käkat kantarelltoast (flera stycken), gjort pasta med gräddsås och kantareller och fryst in en del. Mums!

Den här coolingen landade intill när vi hade fikapaus =)

Personspår

Atle är 5 år och har knappt fått testa personspår alls, det måste nästan klassas som tjänstefel eller nåt. Vi körde en del viltspår förr men sen vi flyttade ut hit till jaktmarkerna fungerar det inte längre att bara knata ut i skogen och lägga viltspår =( Så för att hundstackaren inte ska behöva leva ett liv utan spår så tänkte jag att vi får väl bara styra om till personspår istället.

Mest pedagogisk hade väl varit att starta lite lätt men han är ju inte helt bakom flötet när det gäller nosarbete så jag drog på med ett 300m spår med diverse vinklar, korsande stigar, stup, kärr osv. Visade honom starten och han nosade snabbt för att sen titta på mig som för att säga - vafan menar du, här luktar ju ingenting? Sen fick han upp spåret och tuffade på i behagligt tempo och jag tänkte att det här var ju nice, kanske går det inte lika snabbt som i viltspåret. Tji fick jag, han blev snabbt varm i kläderna och skenade iväg med mig efter. Hade en leksak i spåret som han hittade och sen en leksak i slutet. Han hittade den också men själva spåret tappade han ca 10 från slutet och snurrade runt en del. Är inte helt klar över vad som hände där (möjligtvis överkokt hjärna) men han tog leksaken på vind till slut. Mycket nöjd matte oavsett =)

Ni får stå ut med dåliga mobilbilder...

Eftersom det fanns en så frestande äng intill parkeringen så fick han även ett ängsspår på 150m när vi ändå var i farten, dessutom med spårupptag på grus precis bredvid en gångbana. Måste ju testa liksom... Alltså knasiga hund, han tar spåret på gruset och tuffar fram över ängen. 90 graders vinkeln går han rakt fram i men vänder och löser det hela själv. Sen går det aningens för snabbt vilket påverkar noggrannheten i nästa vinkel men han löser även det. Går däremot förbi leksaken i slutet men det filar vi på framöver.

Matten var lyrisk över spårupptaget på grus vid gångbanan med alla tänkbara störningsdofter!

Min startmarkering syns i gruset

Atle tyckte det var superkul och han blev förvånansvärt trött. Han är fysiskt uthållig men inte särskilt mentalt uthållig alls, så jag tror på sätt och vis det kan vara bra att jobba upp spårlängden även för andra syften. Fortsättning följer!

Sov gott Klara

Klara (schäfer/husky/mm) var en av de hundar som för fem år sedan hjälpte Atle att lära sig tycka om andra hundar (sen är det väldigt många hundar som bidragit till motsatsen men det är en annan story...) och vi har sen dess promenerat ihop regelbundet. Klara var en av Atles stora idoler men för drygt en månad sedan var det dags för avskedspromenad =( Sov gott Klara.

Forever in our hearts

Grövelsjön - östra Barfredhågna

På söndagen vaknade vi upp till minusgrader men det var vindstilla och solen sken så det kändes betydligt varmare än dagen innan. Vi utgick från Lövåsen och upp på östra Barfredhågna. Inget stort projekt men jag håller på att beta av alla toppar på östra sidan av Grövelsjön och nu har jag inte många kvar =)

Off we go!

Höstiga färger

Toppröset och topp-plopp!

Det blev lunch på västsidan med utsikt över flera toppar en bra bit in  i Norge. Atle inhalerade kråkbär och sen bar det av tillbaka till bilen för att rulla vidare mot Orsa.

Rendalssölen retas igen...

Men den här toppen var ännu värre att se, det här är nån topp i Rondane. Toppen hade gärna fått vara dold i moln, så jag slipper bli påmind om min Norgetripp som fått pausas i två år =(

Bye, bye Grövelsjöfjällen

Med den här helgen är årets vandringssäsong officiellt avslutad. Deprimerande... Den enda fördelen är att vi nu kan gå promenader här hemma "bara för att", vi behöver inte knata på i det oändliga för att bygga kondition osv. Det blir lite mer tid över till annat så nu får vi klura över vad vi ska ägna höst och vinter åt!

Grövelsjön - norr om Jakobshöjden

På lördagen fick vi uppleva årets alla väderlekar, allt ifrån värmande sol till regelbundna regnskurar som smattrade mot luvan och någon snöby här och där. Riktigt blåsigt bitvis, jag har läst om förvånansvärt många som menar att det var stormbyar men det är inte min upplevelse i alla fall.
Vi knatade uppåt och förbi Jakobshöjden, alltså jag har aldrig sett så mycket folk ute på fjället, herregud! Nu gick ju alla de kända lederna och så snart vi kommit lite förbi de populära stråken så var det öde igen. Atle var påbylsad till max med ulltäcke och sen det allra varmaste vintertäcket han har. Inte en helt smidig (eller snygg!) lösning men han höll sig varm och frös inte alls. Jag hade oroat mig lite för snöklumpar i benhåren men snön var mestadels borta så det blev aldrig ett problem.

Rendalssölen i Norge. Toppturen är planerad och klar sedan 2019 men det kom ett virus...

Atle på födelsedagsvandring, grattis på 5-årsdagen!

Atle hittade mängder av stora saftiga kråkbär och vi lyckades hitta ett ganska bra ställe i hyfsad lä för lunchen och solen tittade fram. Tänkte att nu kanske man kan ta av sig regnbyxorna och någon tröja men en snabb blick över krönet och jag ändrade mig till att genast dra upp luvan, packa ner allt och på med vantar precis innan snöbyn drog in. Vill man vandra i varierat väder så var det här den perfekta dagen...

När vi närmade oss bilen var fjällräddningen på väg ut, en mindre bandvagn och två fyrhjulingar. En av dem tog sikte på oss och frågade om vi sett någon skadad person. Nix... Tydligen var det någon som troligen brutit armen men inte hade en aning om var hen befann sig så fjällräddningen fick ju leta på måfå över hela fjället. Att man år 2021 inte vet bättre än att ge sig ut på ett okänt fjäll, utan karta och dessutom lite instabilt väder (ok, det är soligt på bilderna men kameran är inte framme när regnet smattrar). Well... jag säger inget så har jag ingenting sagt.

En lättsam tur utan särskilt många höjdmetrar, Atle var pigg i benen och jag är lite förvånad att han inte frös. Han kanske börjar bli härdad såhär vid 5 års ålder =)

Grövelsjön

I helgen fyllde Atle år och jag hade planerat in just denna helg som ledig och förhoppningen var en sista fjällvandringshelg OM vädret skulle vara vandringsbart. Det såg, hör och häpna, ut att bli riktigt fint väder så vi rullade iväg upp till Grövelsjön. Fjällvädret och väderapparna har ju iof sällan någon som helst kontakt med varandra så vi kom upp till vinterland hahaha =) Jag blev glatt överraskad av snön men Atle var väl kanske lite mindre imponerad.
Vi gick upp mot Salsfjället och det blev lite mer snö för varje höjdmeter och dimman gjorde att det var knäpptyst och trolskt.

Det blev bara en liten minitur, dels började det skymma och vi hade en tid att passa för att hämta pizza hos fjällbageriet. Och sen dags att planera morgondagens tur!

Favorit i repris

I fredags packade vi ihop oss och åkte till Norrtälje för att möta upp Helena med Gracie och Luna. Vi hade hyrt HUNDerbanan som vi första gången testade i juni förra året, då skrev jag om det HÄR. Då var det gränsfall till varmt men nu var det kallt och skurarna duggade tätt. Tyvärr var det ju en del stationer som blev för hala för att jag skulle våga låta en smågalen Atle ge sig i kast med dem. Men då har vi ju å andra sidan en anledning att komma tillbaka en tredje gång =)

Atle trodde tydligen att det var någon form av sök det handlade om, han gick all in för att hitta rätt doft och det tog ett bra tag innan jag fick honom att förstå att det inte handlade om nosarbete. Jaha, sa han och tyckte att jag kunde förklarat det tidigare...
Började med några lätta stationer och blandade sen in lite svårare. Var också nyfiken på att se om det var någon skillnad på de stationer han sist tyckte var lite kämpiga, skulle det gå bättre idag?

Finns det någon doft gömd här tro? Stationen går ut på att klara av att gå på prasslig presenning och om möjligt utföra olika moment på den. Inga problem sist och inte nu heller. 

Finns ingen eukalyptus här heller... Station med klätter/balans/gå inuti utmaningar. Lite för halt i regnet.

Hoppa genom livboj, inga problem.

Trippelhopp genom rockringar, sjuuukt kul enligt Atle!

Ny station - slackline. Säkerligen en ordentlig utmaning men jag gillar inte den krökta ryggpositionen som hunden blir tvungen att ha för att stå på linan, så jag har valt att inte lära in det. Går säkerligen att hitta klipp på youtube om ni vill se hur det ser ut.

Inga problem sist och inte nu heller, befinna sig på lastpall spänd med rep i träden, det blir lite som en gunga.

Gå in mellan massa plastband i halvmörk trång yta. Det var läskigt sist även om det släppte, denna gång gick det finfint!

Typ som en zipline, hunden ska placera framtassarna på däcket och med bakbenen skjuta däcket framåt. Ehh, nej tack sa Atle. Passar nog större hundar bättre men han fick göra några övningar med ett stilla däck.

Man blir ju alltid lite förvånad när man är på HUNDerbanan, t.ex. var det några stationer som jag nästan tänkte hoppa över för jag tänkte att hur svårt eller kul kan det vara liksom? Men JÄTTEkul sa Atle haha. En problemlösarstation med en flaska och en hopp/balansstation med stenplattor:

Här fick han tänkta så det knakade, han ska snurra på flaskan för att få ut godisen. Normalt kör han bulldozerteknik på sånt här men nu lyckades han lugnt och strategiskt klura ut hur han skulle göra. Inget supersvår grej men kul att se annan sida av Atle där han systematiskt provar sig fram utan att bli frustrerad över att inte lösa det direkt.

Sååå kul att studsa fram mellan de olika plattorna =) Han är ju inte svår att roa haha.

Favvostationen från förra gången, bollhavet! Det var ju sååå läskigt först men sen släppte det och blev den solklara favoriten. Liten tvekan denna gång innan han hoppade bomben bland bollarna!

Men i år hade bollhavet fått en tvillingstation som jag redan på förhand gissade skulle bli Atles nya favorit. Fatta lyckan när han fick syn på bollhavsdammen!!! Atle har redan skickat en önskelista till tomten och det står bara en sak på den =)

Den absolut största utmaningen på hela banan var inte en station utan när HUNDerbanans ägare kom för att fota lite till FB-sidan. Atle likställde det hela med ett terrorhot. Minst. När jag förklarat för Atle att mannen med den stora kameran som hukade intill, var helt ofarlig, så kunde han tänka sig att jobba lite med en ny station. Kroppskontroll för alla fyra tassarna - framtassarna på en smal planka och baktassarna på en annan.

Det är tur Atle har långa ögonbryn, för om blickar kunde döda... Foto: Peter Ulvatun, HUNDerbanan

Gracie & Luna

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man ska balansera! Foto: Peter Ulvatun

Två timmar går snabbt och när man jobbat med kropp, huvud och nos i 50 olika stationer (ok man hinner inte alla...) så är det trötta och nöjda hundar man har =) 

Förbannade jordgetingar

Häromdagen när vi var ute och gick promenad så gick Atle och strosade längs en häck. Tydligen lyckades han reta upp ett jordgetingbo så pass att han blev bombad av getingar och stucken flera gånger. Herregud vilka ilskna getingar, de liksom grävde sig in i pälsen på honom och det kom bara fler och fler. När jag till slut fått bort alla getingjävlar var han så låg att han inte ville röra sig. Alltså tack och lov för den där akutvådskursen där vi faktiskt tog upp just jordgetingar, jag visste ju precis vad jag skulle titta efter och vad som behövde göras. Började bära hem honom men det var INTE poppis, han ville mest sitta still och bli klappad. Vi tog det lugnt och när den kritiska tiden för allergisk chock passerat och inga tecken på chock eller svullnad syntes så bar jag hem honom. Det blev undersökning av en ynklig Atle och jag plockade 7 taggar från öron, kinder, läpp, tass och bakdel. Dagen efter hittade jag ytterligare två taggar och antagligen finns det några jag missat... Fatta hur många gånger han blev stucken =(  Det här var förhoppningsvis första och sista gången vi bekantade oss med jordgetingar. Ett under att jag själv inte blev stucken men de satt och fräste (ja, lyssna på en förbannad jordgeting) på både byxor och jacka. Blä!

Ramundberget / Rieme

Sista vandringen för denna gång och kanske faktiskt årets sista till och med, hemska tanke =( Men vilken vandring sen! Efter snöstorm kommer solsken typ. Jämfört med dagen innan var vädret som förbytt och dagens plan var att gå upp på Ramundberget och knata längs kammen. Leden började uppför i fjällbjörkskogen för att sedan plana ut över fjället innan stigningen upp på Ramundberget började.

 
Det var några "luretoppar" som de säger i Norge, alltså man tror att det man ser ovanför sig är toppen men väl där inser man att det dolde sig en ny topp och sen en till osv. Men väl uppe var det helt magisk utsikt och magiskt väder. Jag hatar när man beskriver saker som magiska och jag gör det typ aldrig men det här var faktiskt magiskt i ordets rätta bemärkelse! Solen sken och det var helt vindstilla, inte ett grässtrå rörde sig på toppen. Helt knäpptyst, man får liksom göra ett ljud själv för att kolla om hörseln fungerar =)

Vi började gå ovanpå och insåg efter ett tag att jahaja, det var ju inte alls toppen. Andra delen av berget var faktiskt lite högre och det störiga var att man behövde gå ner allt det man knatat upp för att sedan knata upp allt igen på nya toppen. Jaja, det var det värt och på riktiga toppen ännu mer magisk utsikt.

Strosade omkring, käkade lunch, slappade och förundrades över att inte ha en enda människa i sikte. Men det är klart, det här var ingen känd led (snarare omarkerad stig), den led som alltid nämns går nedanför toppen bort mot skidliftarna i Ramundberget. Ganska ointressant att vandra vid liftsystem eller?

Någon gång måste man ju gå tillbaka och det var väldigt motigt eftersom det var sista turen. Men är väldigt nöjd med veckan och man kan säga att det blev Funäsfjällens revansch. Har känt mig ganska klar i de här områdena men nu har jag nog hittat lite nya ställen att fortsätta utforska så jag kommer nog tillbaka framöver!