Funäsfjällen dag 3 - lite överallt!

Den här dagen skulle det bli varmt så jag hade valt en kortare led, upp på kalfjället med förhoppning om svalkande vind. Och ja, jag hade dubbel och trippelkollat att det verkligen var kalfjäll! Har numera lärt mig att trädgränsen här går vid 1000 m, det är mkt högre än normalt. 

Var framme vid parkeringen kl. 07:00 och jag kunde inte låta bli att skratta när jag klev ur bilen. Det blåste så jäkla kallt! Bylsade på mig fleecetröja och skaljacka, pannbandet åkte på. Vantar hade jag behövt men de låg kvar i stugan, det skulle ju bli 25 grader varmt?

Bet mig i läppen när jag såg att leden inleddes med en bred spång och jag började på riktigt fundera över om Funäsfjällen verkligen var nåt för mig...

Håhåjaja, skulle vi gå på fjället eller på autobahn!?

Men autobahn var tack och lov inte så lång och sen var det full fart framåt!

Första delen av leden ledde upp mot Andersborg, en våffelstuga känd för sina våfflor med hjortronsylt. Våffelstugan öppnade när normalt folk vaknat, dvs. tre timmar senare. Här fanns en ledkorsning med lite olika alternativ. Egentligen hade jag tänkt gå mot Hamrafjället men det blåste så jäkla kallt och mina händer var som isbitar så det fick bli andra hållet. Där borde det blåsa mindre och där skulle finnas några gruvhål som kändes lockande.

På väg bort från Hamrafjället, får bli en annan gång!

Skarvgruvan

Atle tycker att kombinationen mörker och trånga utrymmen är läskigt. Det är ingen bra egenskap när man har en matte som gillar grottor. Så när jag nu såg det lilla gruvhålet/grottan så tänkte jag att det var ett bra träningstillfälle. Jag gick in först och låtsades undersöka stället med stort intresse! Det dröjde inte länge innan Atle på skakiga ben kom gåendes på spången. Jag berömde honom men tänkte inte på att det ekade där inne, det var ju sååå läskigt att han nästan kastade sig ner i liggande på spången. Jag borde väl kunnat räkna ut att det skulle eka och att han skulle bli rädd, men ser man själv inte faror runt varenda krök så är det ibland lite svårt att vara förutseende... Efter en snabb överläggning kom jag fram till att jag gjorde bäst i att bara stå kvar där jag var och fick han för sig att vända om och fly skulle han plumsa och då fick jag bara snabbt rycka in. Men nu fanns jag, hans stora trygghet, inne i grottan så jag misstänkte att han inte skulle fly utan bara behöva landa och sedan fortsätta mot mig. Japp, efter ett tag kom han fram till mig och vi undersökte gruvhålet. Det droppade vatten från taket så det plaskade, läääskigt tyckte Atle. Men vi satt där och spanade, käkade fiskgodis och pratade lite. Sen var det dags att vända om på spången och gå ut. Att vända på balansbollar är en grej men att vända på en smal spång inne i en läskig grotta med vatten under, det är en helt annan femma! Atle trampade utanför men jag var beredd och fångade honom, lyfte honom rätt och ställde honom på spången i rätt färdriktning utan att släppa taget. Inte fly nu, stå här ett tag och landa =) Sen kunde han knata ut i hyfsat lugnt tempo och sen var han på säker mark. Tänk vilket projekt det kan bli av ett litet hål i berget...

Modig Atle!

Väl ute ur grottan skulle jag gå och hämta ryggan som jag lämnat vid ingången. Då ser jag Atle knata ut på spången in i grottan. Jag funderade lite över hur han tänkte nu men det var ju jättebra att han på eget initiativ valde att gå in. Halvvägs bestämde han sig för att vända tillbaka men blev ståendes halvt paralyserad när han återigen insåg svårigheten med vändningen ;) Jaja, lite hjälp på traven så gick det bra även denna gång.

Vi gick vidare i en alltmer tilltagande vind och snart tornade Lill-Skarven upp sig. Jag var sååå sugen att gå upp på toppen men gårdagens 16 km i Atles ben kändes som att det räckte så vi gick istället ut på fjällkanten och strosade lite och käkade lite med utsikt över Tänndalen. Tog massa bilder på Atle men de blev lite kaosartade i vinden, svårt att få snygga bilder när all päls i ansiktet virvlar omkring! Det blir liksom bara "bad hair day" av det hela. Och så glömde jag att fota utsikten där vi satt, så typiskt. Men den här miljön var betydligt roligare att gå i än gårdagens ;) 

Sen klättrade vi neråt lite för att gå en annan väg tillbaka, vilket visade sig vara mindre smart för det var alldeles för kärrigt för att kunna snedda tillbaka till parkeringen. Upp i blåsten igen och tillbaka längs leden. Otroligt skönt att slippa tänka på värmen!

På hemvägen tog jag en sväng förbi Anderssjöåfallet och konstaterade återigen att i år ska man inte jaga vattenfall, det finns inget vatten. På kvällen blev det en kortare tur vid Hamrafjällets fot. Det var jättefint och jag blev ännu mer övertygad om att jag måste upp där!

Anderssjöåfallet

Hamrafjället