Storådörren - Nytt försök!

Sist fick vi vända när vinden blev för kraftig men nu jäklar skulle vi komma längre. Efter att ha tagit oss fram längs den bedrövliga "vägen" bar det av. Vi gick och gick och gick men det kändes inte som om vi kom så mycket närmare... Atle tyckte dessutom det var för varmt i luften men för kallt att bada, jobbig kombo ;) Halvvägs var det två riktigt gamla gubbar som brände förbi oss. I gummistövlar. Jorå, här tycker man att man håller bra tempo men tydligen inte...

 

 
Efter ett tag var vi framme vid den lilla renvaktarstugan där samerna håller till ibland när de flyttar sina renar. Det kan ju uppenbarligen blåsa här med tanke på att utedasset var förankrat med metallvajrar i alla fyra hörn hahaha... Här blev det lunch (ja, alltså inte vid dasset).

 
Tanken var att gå vidare mot Storådörren (som fortfarande såg ut att ligga lika långt bort som när vi startade typ...). Gubbarna påpekade att de inte hade hittat någon led vidare och de vände tillbaka här. Visst, den markerade leden slutar vid stugan men enligt turistbyråns lilla broschyr så ska de finnas en tydligt upptrampad led längs Storån. Att den gick längs Storån hela tiden var just anledningen till att jag valde denna dag som var på gränsen till varm för Atle. Insåg ju direkt att längs Storån går INTE någon led. Spanar runt och ser en otydlig stig leda upp på Nörder-Storådörrfjället och vidare längs kanten. Det skulle bli liiiite längre än jag räknat med och inte en gnutta vatten för Atle att svalka sig i. Knatade uppåt men insåg snart att även om det går så tar det för lång tid att gå hela vägen fram och sen tillbaka, det blir ju liksom mörkt hyfsat snart den här tiden på året. Klafsade över en myr och upp på en kulle för att få lite bättre sikt. Sen bar det motvilligt av hemåt...

Två kanske tre timmar fram till dalen där borta...

 

Lite udda växter vid vattnet

 

Ställde min kåsa på en sten. Tack sa Atle, vad bra att du fyllt en vattenskål till mig, och så gick han fram och drack... varför dricka ur älven liksom.

Det får väl bli tredje gången gillt framöver då! Kan ju inte klaga på vädret denna gång utan det var en missbedömning av hur lång tid det tog att gå. Får väl starta 05:00 nästa gång och ta med pannlampa till kvällen. Och kanske testa gummistövlar, det går ju tydligen snabbare ;)

Jämt-Norgevägen

Vaknar upp till sol, är det möjligt? Kikar ut och ser frost på marken, is på pölarna och snö på Tjaakse.
Dags att gå en del av en pilgrimsled som leder hela vägen till Trondheim i Norge. Parkerade vid Ripan och traskade genom myrar uppåt för att efter ett tag vika in på pilgrimsleden. Det var lättgånget och rätt varierat med fin utsikt. En del skott hördes men tack och lov långt bort så det gick bra för Atle.

Första halvan blev väl mest transportsträcka, jag blir så uttråkad när det inte finns toppar inom räckhåll. Men de dök ju upp sen, helt enligt planen =) Ville se den fina utsikten bort mot Helags och antingen fick vi gå vidare för att längre fram se runt ett krön eller så kunde vi bara traska rakt uppför Norra Gröndörrstöten/Kröönte för att se utsikten från toppen istället. Svårt val? Nej. Uppåt bar det och väl uppe blev det topp-plopp till finfin utsikt! Äntligen visade sig Helags som jag inte lyckades se en enda gång sist p.g.a. vädret.

 

En snöpudrad topp i Norge.

Helags

Sylarna i fjärran

Predikstolen

1,5 mil senare är vi snart tillbaka vid bilen =)

Lill-Kesudalen vid Vargtjärnsstöten

Sådär, nu är vi hemma igen efter strapatser i Ljungdalsfjällen!

När vi kom fram regnade det så det blev bara en kvällspromenad i området vid stugan. Andra dagen skulle det givetvis regna hela dagen (vad annars, jag har ju anlänt till fjällen så något annat väder vore väl konstigt). Det fick bli en kortare tur in i Lill-Kesudalen nedanför Vargtjärnsstöten/Goerpe. Upp genom fjällbjörkskogen och sen vidare ut på fjäll och myr. Klafs, klafs, känner man ju igen sen tidigare... Bröt dessutom en nagel och började fundera över om det här med fjällvandring är min grej hahaha ;)

Till slut tog leden slut och försvann ut i en knepig myr. Näe, nu var det banne mig fikadags och vi strosade lite uppåt för att hitta en torr plats med i alla fall lite lä från vinden. Sen bar det av hemåt. Regnade det? Nej (jo lite). Pissvarmt med alla regnkläder? Ja.

Atle inhalerar kråkbär

En ren kikade förbi stugan på kvällen, här utanför köksfönstret!

Mot fjällen!

Nu har jag tagit mig igenom den mest intensiva augusti någonsin så nu är jag i akut behov av fjällen (det är jag iof alltid). Norge är ju fortfarande kört och för bara en vecka orkar jag inte åka alltför långt norrut. Så jag tänkte fortsätta utforska Ljungdalsfjällen med omnejd, har ju en del ouppklarat med vädret där ;)

 

Mina praktikhundar

Körde igenom mina fem praktikhundar i någon slags rekordfart och det var fem glada hundar som ställde upp på olika styrkeövningar! Storpudel, mellanpudel, amstaff, shiba och golden. Åldersmässigt från ung till gammal. Väldigt lärorikt att testa de olika övningarna och sedan analysera rörelser, belastning, kroppshållning och avvikelser på film i efterhand.
Jag tycker ju jämt att jag ser mer eller mindre avvikande rörelsemönster hos kurshundar, hundar man ser ute på promenad osv. Vissa grejer är ju uppenbara men sen har jag lite fått för mig att jag säkert överanalyserar också, "skadad" som man är. Men det där med överanalys kan jag nog glömma, det jag ser det finns där och ska tas på allvar. 

Alla fem praktikhundar var problemfria i rörelseapparaten. Eller... hur var det nu på den punkten? Det är det här som är grejen, att man ofta tror att sin hund är problemfri. Men på fyra av dessa fem hundar hittade vi problem, allt från lindriga saker till faktiskt mer oroväckande grejer. Detta är inget som syns när hunden bara går sina vanliga rundor på plan mark men när hunden utsätts för ovanliga rörelser där olika kroppsdelar belastas så blir det tydligt! I alla fall i mina ögon. Men det är ofta små detaljer som man måste träna sitt öga för att se.

En vanlig orsak till problembeteende hos hund är ju just smärta och ofta när jag nämner detta för hundägaren (som sökt hjälp för sin hunds beteende) så får jag 95% av gångerna alltid samma svar - "jag skulle ha märkt om min hund hade ont och jag har aldrig sett att han haltar". Tro mig, när en hund haltar är det antingen en akut skada eller ett annat problem som gått väldigt långt... Och vad är det som säger att t.ex. problem i nacken gör att en hund haltar?! Eller en rutten tand?! Så haka för guds skull inte upp er på ren hälta, titta istället efter andra saker! Små avvikande detaljer som t.ex. att hunden lägger lite mer tyngd på något ben, roterar ut ett ben i rörelse, knixar med knäleden, kortar av ett steg, inte böjer ryggen eller kanske krummar med ryggen, ryckningar i huden vid en viss rörelser eller vid beröring mm, mm. För att inte tala om ovilja att utföra vissa rörelser som t.ex. att hoppa upp i soffan eller ner från bilen. Eller ovilja att gå på grus för det gör ont i tålederna där hunden har artros. Eller "bara" rena beteendeproblem där man inte kan hitta någon logisk orsak.

Framförallt, kolla upp hunden hos fysioterapeut! För vet du inte vad du ska titta efter så kommer du inte heller se det. Men det betyder inte att hunden är problemfri...

 

Den här amstaffdamen tyckte det var himla kul med styrketräning!

Filmerna är inskickade och klara så nu ska jag bara renskriva alla träningspass och skicka in även dem. Atles träningspass och filmer är snart klara och två av tre tentor är klara. Har lite småuppgifter kvar men jag tror att jag ska hinna klart allt innan andra blocket startar, puh! Hösten är ju den mest intensiva jobbperioden och så den här utbildningen ovanpå det... sysslolös kan man vara i ett annat liv =)

Redo för oväder

Efter Tjaakse insåg jag att det vore bra att ha någon slags vindsäck till Atle om det är så att vi faktiskt blir fast i ett oväder. Dubbla täcken räcker inte och ryggsäckens regnskydd är liksom inte gjort för att stoppa ner en hund i. Så nu har jag införskaffat en vindsäck med fodrad botten som han får träna på att sitta insnörd i. Har inte testat att dra ihop den ovanför huvudet ännu, det är nog bra med ett gäng positiva erfarenheter av vindsäcken först!
Insåg att den även kan användas som myggskydd (om det inte är för varmt då) om man kompletterar med ett myggnät över huvudet.

Många konstiga rädslor har han den här hunden men det här ansåg han vara helt normalt haha!

Fysutbildning

Jag har ju alltid varit väldigt intresserad av allt som rör friskvård för hund. Är utbildad friskvårdsterapeut för hund och hundmassör och har flera påbyggnadsutbildningar som t.ex. draghund, balansboll och diverse foderföreläsningar. För egen del har jag haft väldigt mycket nytta av alla dessa utbildningar men det har i ärlighetens namn gått betydligt trögare på kursfronten. Intresset för friskvård hos den genomsnittlige hundägaren är inte vad det borde vara... I alla fall var det inte det för 6-7 år sedan när jag försökte fylla de olika friskvårdskurserna. Kanske var jag lite före min tid för jag har en känsla av att intresset är liiite större nu i alla fall. Kan i alla fall hoppas!

I våras hittade jag en utbildning hos "rätt" utbildare (OutdoorDogs och Hundsteg) som verkade så himla rolig, en riktig djupdykning i fysträning för hund  - PT Dog (Personal Trainer Dog). Fick för mig att den startade i slutet av juli och när jag i mitten av juli velat klart kring om jag skulle gå den eller inte (efter en ekonomiskt bedrövlig coronavår kanske det inte är jättesmart att spendera massa pengar) så insåg jag att den startat i början av juni. Neeeeej!!! Efter lite mejlande hit och dit fick jag hoppa på utbildningen ändå men istället för att, som alla andra, ha tre månader på mig för alla uppgifter så har jag drygt en månad. Inte. Alls. Stressigt. I stora drag handlar det om fem praktikhundar som vardera ska tränas vid tre tillfällen, en himla massa träningspass med egen hund, tre skriftliga tentor och ett flertal andra skriftliga och praktiska uppgifter. Joråsåatte... 

Denna utbildning går helt online, det blir väl så i dessa tider. Himla tur för mig att den är online, annars hade det inte gått med Atle. Så under ett år blir det nu fysträning för hela slanten, väldigt kul att gå en ordentlig utbildning igen! Oavsett vad detta ger i företaget framöver så tycker jag (och Atle) att sånt här är så sjukt kul att det är värt pengarna ändå. Och speciellt efter ett hemskt första halvår på 2020 så måste jag göra nåt skoj, annars blir jag knäpp. 

 

Första blocket handlar bl.a. om anatomi, muskler och styrketräning och för att kunna göra alla övningar med Atle har jag fixat ett tillfälligt hundgym här hemma. Atle är lyrisk! Men mer om det längre fram. Och lite komiskt är det att Atles smeknamn är Atleten just för att han är så jäkla atletisk haha =)

Yogamattor på golvet för bättre grepp och så en massa redskap. Snyggt? Nej, men praktiskt så att jag slipper släpa fram alla grejer fyra dagar i veckan i fyra veckors tid.  

 

Storådörren

Som jag hade väntat på lämpligt väder för den här turen, inte regn för att det skymmer sikten och inte för kraftig vind för då går det inte i just det här området. Och nu var det bara två dagar kvar att välja mellan, ingen av de dagarna uppfyllde väderkraven. Så det vara bara att chansa men med 18 sekundmeter i byarna nere i dalen så var det här ett tveksamt projekt... Och när jag packade ihop öppnade sig himlen och släppte ner ett mindre skyfall. Arg som ett bi slängde jag in allt i bilen och åkte iväg ändå, det var så konstigt väder här så det skulle lika gärna kunna vara uppehåll dit vi skulle, det var en bit bort.

Åkte mot Lunndörrsfjällen, men svängde av strax innan. Och guess what? Inget regn alls. Här var det ca en mils grusväg till parkeringen. Första 4 kilometrarna var ok "väg" eller snarare två hjulspår i marken med högt gräs i mitten =) De sista 6 kilometrarna vete fasiken om det kan kallas väg och det är exakt för såna här strapatser jag har den bil jag har. Tror inte jag körde mer än 7-8 km/h för att vägen var så dålig, kurvig och stenig. Det tog sin lilla tid och jag hoppades att jag inte skulle få möte för då skulle någon bli tvungen att backa några kilometer hehe. Men det verkade inte vara några fler som hade samma planer som jag och vid slutet av vägen stod bara två ensamma och skitiga terrängbilar på parkeringen.

Klev ur bilen och då kom nästa smocka, ett moln av mygg attackerade. TROTS den starka vinden. Tittade upp mot himlen och insåg att regnet jag kört igenom nu var på väg häråt. Jamenvisst. Tack och lov kom det i rasande fart så det var bara att hoppa in i bilen och vänta ut det. Sen bar det iväg genom ett litet fäbodområde och över Storån och vidare in i granskogen, där det sluttade uppåt. Här blåste så pass att myggen faktiskt försvann men jag insåg också att när vi skulle komma upp på kalfjället så skulle det bli kämpigt med vinden. Gick vidare och efter ett tag visade sig en helt galen fin regnbåde!

Jättefint område här. Vi tog oss över flera vad som nog kan vara kämpiga under våren med all vårflod. Herregud vad det blåste och dessutom såg det ut att vara oväder på ingång bortifrån själva Storådörren. Anledningen till att jag inte ville ha den här vinden på den här turen är att u-dalar som t.ex. Storådörren gör att vinden pressas samman och blir väldigt stark.

Storådörren

Vi gick vidare och jag tänkte att jag måste bara gå liiite till men uppe på ett krön där fjällbjörkarna tog slut insåg jag att nej, vi kommer aldrig hela vägen fram. Skulle vinden öka mer kändes det som att man skulle flyga iväg. Besegrad av vädret. Igen. På BÅDA önsketurerna. Men, men, det är helt klart ett område att komma tillbaka till. Jag ska både in i u-dalen och upp på det östra fjället, Nörder-storådörrfjället. Det får bli en framtida historia =)

Dagen därpå, sista dagen, öste regnet ner så jag gav faktiskt upp och åkte till Orsa en dag tidigare än planerat. Fick en dag extra där innan det var dags att rulla hem, sista dagen på semestern.

Silverfallet

Fint väder idag också (halv storm visserligen men det kan man överleva när man inte är uppe på topparna!) och planen var egentligen min andra önsketur. Men efter Tjaakse behövde kroppen en lättare tur den här dagen och jag var lite osäker även på Atles ork, han borde ju rimligtvis vara lite sliten han också även om det inte märktes. Det blev en soft tur på 6-7km till en fors med fina fall.

Gick från Skärvagsvallen och turen gick över myrar (klafs, klafs, klafs) och fjällbjörkskog. Jättemånga fina orkidéer och även Nordisk stormhatt. Gick förbi några fäbodar och var sen framme vid forsen där det börjar luta uppför. Jag hade inte haft några större förhoppningar men håhåjaja, det här var en fin fors men många fina fall!

Väl uppe vid trädgränsen var det otroligt fint och vi strosade omkring ett bra tag. Velade fram och tillbaka om jag skulle gå oledat upp på Grönfjället/Baarma men kom fram till att jag borde spara krafterna till nästa dags önsketur. Men jag var på väg flera gånger tills jag tog mig i kragen och gick tillbaka istället haha =) Med facit i hand hade vi inte behövt någon softardag, benen var pigga och Atle flög fram glad i hågen, så då vet jag det framöver.

Dålig bild men Nordisk stormhatt, kanske någon av mina hundkollegor som känner till homeopatmedlet Aconitum som ges till hundar vid beteendeproblematik? Det är den här blomman det =) Dock inget man bara knaprar rakt av, då har man tagit sin sista tugga. Så låt den stå där den står ;) 

Helt klart nån nyckel men jag har gett upp att haja vilken...

Veckans första tur med näääästan uppehåll från regn! Trodde inte det var möjligt på det här stället =)

Tjaakse / Dunsjöfjället

Äntligen en dag med ok väder så då var det dags för en av mina önsketurer, upp på Tjaakse! Det är ett stort massiv och den högsta toppen tar man nog inte med hund p.g.a. blockterräng men det finns många andra toppar att trilskas med! Parkerade nere i dalen och fyllde ryggsäcken med allt nödvändigt, lite i tyngsta laget blev det med tanke på de höjdmetrar vi skulle beta av. Sprayade Atles sele med myggmedel och halvt impregnerade honom själv med ett annat. Förklarade härmed krig mot myggen.

Tjaakse, just denna topp är 1260 möh. Snäppet högre än Sonfjället men inte några revolutionerande höjder. En del höjdmetrar dock, eftersom leden startar långt nere i dalen.

Iväg bar det och först gick leden genom granskog och myrar, hela tiden uppför även om det inte var brant. Sjukt blött så det var klafs, klafs, klafs. Finnbäcken porlade hela tiden i närheten och myggen frodades men vinden kom åt även här inne bland träden så det var ändå ok. Det sög i benen att gå uppför över myrarna kan jag säga... Första delmålet var Dorditjärn och jag tyckte att vi borde vara där snart så kikade på kartan. Hahaha, bara halvvägs ;) Vilket skämt... Där och då fattade jag inte riktigt hur jag skulle orka så mycket längre än till tjärnen men jaja. Till slut övergick granskogen i fjällbjörkskog och äntligen lite mer fjällmiljö, genast blev allt lättare! Och mer vind för det blåste en hel del. Bye, bye myggen! Dorditjärn var fin men ingen big deal så vi knatade vidare efter lite fika.

Utsikt bakåt

Utsikt framåt

Dorditjärn

Helags har inga som helst planer på att visa sig helt idag heller.

När det började slutta uppför mer brant blåste det av bara satan. Nästa delmål var ravinen där det skulle finnas en så fin liten sjö att bada i. Jo tjena, väl uppe med andan i halsen var den ju inte ens tinad ännu, och lär knappast tina den här sommaren med tanke på snömängden i ravinen.

Det är ändå en hyfsad djup ravin så jag skulle gissa på att snödjupet här är ca 30 m

Matte, vi är på toppen! Nej, inte än Atle, det här är bara en platå...

Var så sjukt trött i benen vid det här laget men ville verkligen se hur det såg ut uppe på fjället, det här är ett stort massiv så jag kunde ju gissa hur fint det skulle vara. Men vinden... Det blåste 16 i byarna nere i dalen så det var säkerligen betydligt mer här uppe. Ett steg i taget och till slut var vi uppepå, om än inte på toppen. Vinden dånade och det såg dessutom ut att vara regn på ingång. Det kunde väl bara vänta lite tills jag knatat upp på toppen och kommit ner lite igen? Kollade runt för att vara säker på att jag skulle hitta ner om sikten försvann och la karta och kompas lättillgängligt. Skalbyxorna åkte på och Atle fick täcke mot vinden. Här uppe slutar leden så vi gick oledat vidare mot toppen. Himla fint var det här uppe!

Den här bilden skulle jag kunna göra en tavla av - on top of Tjaakse med oväder på ingång!

Vår planerade topp!

När toppen närmade sig var vinden inte klok och jag tänkte att är det här sunt men det var inte så himla långt kvar. När Härjångsfjällen långt bakom mig inte längre syntes så visste jag att ok, nu är regnet där och skymmer sikten så då är det snart här. Men nu var vi uppe och Atle fick inte gå hela vägen fram till toppröset för det stod precis på kanten. Tog en snabb bild innan vi vände och började gå neråt igen, ville inte stå på toppen när ovädret drog in. Det är spännande när man går nerför men måste trycka på för att komma framåt i vinden ;)
När Dunsjön började försvinna 5 km bort så insåg jag att ok, det här är inte bara lite regn, det är ett jäkla oväder... Snabbt på med fluffjackan (som jag kallar den men det är en vanlig förstärkningsjacka att ha under skaljackan, blir totalt som en vinterjacka) på med vantar och ett extra täcke till Atle. Upp med luvan och dra åt ordentligt och sen var vi typ nästan redo för kaos när det var som en vägg av snö och hagel som drog in. Herregud säger jag bara, vad har fjällvädret emot mig? Atle blev rädd och tänkte inte gå ett steg till, han började bita i mina byxben i ren stress. Ok, bara att sätta sig ner och lugna hunden mitt i en snöstorm. Såg inte så mycket ändå... Haglet var inte nådigt och jag slet fram ryggsäckens regnskydd för att dra det över Atle. Lagom populärt. Till slut lugnade han sig och vädret var inte alls läskigt längre trots att det mullrade i vinden och snöblandat regn yrde. Först blir han panikslagen av vädret och sen pang bom maler han på som en polarhund... Jaja, jag klagar inte på det senare.

Kameran hade jag slängt ner i ryggsäcken i röran och telefonen vill man spara på i sådana här lägen. Började gå nerför och var glad att jag memorerat vad jag skulle ta sikte på, olika små delmål. Hittade en liten klipphylla där vi väntade ett tag men så snart det verkade lugna sig lite så kom nästa område med kaosväder in... Vädret i sig oroade mig inte så mycket men jag var ändå förvånad över kraften i det. Hade vi varit i skogen hade jag seriöst varit livrädd att få ett fallande träd över mig eller en gren i huvudet men här var det ju ingen risk.

Vi snirklade oss neråt och efter ett tag hade vi kommit ner så pass att vi såg den närmaste omgivningen. Ju längre ner vi kom desto mer övergick allt i regn och sikten blev bättre och bättre.

Väl nere i fjällbjörkskogen hittade vi lite lä (lä och lä, det var ingen galen vind i alla fall) och vi tog lite välförtjänt vila och försenad lunch. Hörde en helikopter som flög förbi ovanför. Tänkte inte så mycket på det då men i efterhand vet jag att det var en kvinna med hund som fastnat i samma oväder, fast på Helags, ca en mil bort. Vilse, utan sikt, och inte klädd för snöstorm. Då fick fjällräddningen rycka ut från Östersund.

Var så djävulskt trött i benen när vi traskade neråt i myrmarkerna... Det blev en rätt slitig tur. Bortsett från den trista skogsdelen så var resten ändå en väldigt bra tur, helt klart en av favvoturerna denna sommar. Inklusive väderomslaget, det är trots allt nyttigt att utsättas för på rimlig nivå. Det svåra är ju Atle, en människa kan klä sig så att man är skyddad och torr överallt men det går ju inte med en hund. En vindsäck av något slag behöver helt klart införskaffas.

Meeeen Tjaakse, jag tycker ändå du var lite elak denna gång, hade gärna vandrat omkring mer där uppepå. Jag kommer tillbaka, och då ska jag ännu högre upp! Tro inte att du kan hindra mig med lite skitväder =)