söndag 20 september 2020

Dåren är lös

Under vandringssäsongen vågar jag inte köra så mycket spår och sök (iaf inte i skogen) med Atle för han far fram som en blådåre och skaderisken blir rätt hög. Men ett hundliv utan den här typen av aktivitet är i min värld inget hundliv så nu när vandringssäsongen går mot sitt slut släpps galningen lös i skogen ;) Medans matten står med andan i halsen och tänker att för fan Atle, ta det luuuugnt...


Yeeees matte jag hittade den och här kommer jag i en rasande fart, akta på dig annars blir det kraschlandning in i dina beeeeen!

onsdag 16 september 2020

Veckans fail trail

Nu var det sista dagen och det skulle regna rätt ordentligt. Turen planerades därefter så det fick bli en tur i Kesudalen till Kesusjön som ska vara så sevärd och fin. Parkerade vid Kläppen utrustad för regn. I solsken och veckans varmaste dag... Det här var ingen svår tur så kan väl inte påstå att jag kollat kartan supernoga men vi skulle börja med att följa den stora leden till Helags för att sedan ta av för att se sjön. Började gå och tog rygg på några med ordentlig packning på väg till Helags. Han som gick sist hade såna där "kängor" man hade i gymnasiet på vintern, Timberland eller Caterpillar. Tja, det är ju bättre än flip flop... Tog av där skyltningen visade mot Helags och det sluttade lät nerför, ut på en myr. Klafs, klafs, klafs. Helt klart den blötaste myren på länge och det såg ut att vara myr i det oändliga, det hade jag inte räknat med. Man fick liksom gå som en jojjo åt olika håll för att kunna ta sig fram. Atle var sjukt missnöjd och började faktiskt strejka. Varmt var det också. Hade verkligen noll motivation. Hade lust att vända men måste ju se sjön, och är det den här vägen så är det. Klafs, klafs, klafs. Men guuud så trist!!! Näe, nu vänder vi. Men man vänder inte bara sådär, bara GÅ FRAMÅT nu då, banga inte. Kliver ner djupt och känner en odör stiga upp som gjorde att man fick kväljningar, rutten myr... Såg mig omkring och började fundera, hela den här myren var fullständigt sönderklafsad av alla som gått där. Varför la man inte spänger för att skona naturen? Någonting stämde inte... Kom tillslut fram till att jag verkligen inte tänker gå flera kilometer på den där myren så vi vände. Väl tillbaka på grusvägen slängde jag en blick på skyltarna som visade leden. En lite mer noga blick än tidigare och insåg att vi gått fel väg, leden gick inte på myren.

 

Vi skulle ju gå via Kesudalen på leden till Helags och pilarna visade till höger så vi gick till höger. Men tittar man dessutom på de tre nedre mindre skyltarna så är det bara skotern och skidåkaren (vinterled) som pekar åt höger, vandringsgubbarna (sommarled) pekar åt vänster, d.v.s grusvägen. Visst det var nog lite slarvigt tittat men det är ju verkligen ingen pedagog som satt upp de där skyltarna... Och med tanke på hur sönderklafsad myren var så var det inte bara vi som gått fel.

Jaja, då var det bara att följa grusvägen (vilket inte är så kul det heller när man förväntat sig fjällmiljö haha!) fram till sjön. Gick över en bro och vidare på andra sidan men alltså sjön var väl en vattensamling som alla andra. Fika bland mygg och sen bar det av hemåt.




 

 
Nej, det här var en fail trail på riktigt hög nivå =) Men shit happens och oavsett så finns det riktigt bra vandring i Ljungdalen som än så länge är lite oupptäckt av den stora massan. Så jag kommer tillbaka!

måndag 14 september 2020

Tjaakse

Ja du Tjaakse... är vi vänner eller ovänner? Lite oklart. Just nu står det i alla fall Tjaakse - Susann 1-0. Snöstorm på toppen var inte att leka med. Men skam den som ger sig, på't igen bara! Det finns mycket att upptäcka när man väl är uppe. Och nu var det enda möjliga dagen med ok väder kvar, även om vinden egentligen var i starkaste laget. Valde en annan väg upp denna gång, den sega sluttande myren km efter km sög musten ur mina ben sist. Så det kändes som ett bättre alternativ att knata uppför Dunsjöliftens skidbacke hahaha... med tung ryggsäck för ska man ge sig i kast med Tjaakse behövs lite grejer med. Fan för skidbackar säger jag bara, det är liksom gjorda för att åka nerför, inte gå uppför. Hatar att starta med branta stigningar där man får stanna tid i otid för att hämta andan.

Till slut var vi uppe och skulle här gå tvärs över Norra Ljungdalsberget för att komma på leden som gick uppåt. Hör en fyrhjuling komma surrande alldeles i närheten och ser en jägare med setter parkera och knata iväg med geväret. I övrigt inte en kotte på det här massivet, tydligen ingen mer än jag som vill säga hej till Tjaakse i den här vinden =)

 

Lite otippat att hitta denna lilla stuga mitt ute på fjället




En hel del renar längs hela turen


 
Passerade ett gäng renar och knatade vidare. Vid ravinen (d.v.s. några timmar senare) började det kännas i benen. Uppåt, uppåt och vinden ökade. Borta vid horisonten blev molnen mörkare från alla håll och kanter och jag tänkte att det finns inte på världskartan att historien upprepar sig. Aldrig i livet, uppåt var enda vägen. Har liksom inte plågat mig hela vägen hit för att tvingas vända precis innan målet. Kom till slut upp och det blåste ordentligt, även om det inte var riktigt lika mycket som sist. Såg toppen jag var på då och tog sikte på en annan topp nu, lite lägre. Speedhiking till toppen, fota lite och sen ner på läsidan och få på Atle täcket. Sen var det bara att inse att det var dags att gå ner, på tok för blåsigt och vädret var allmänt svårbedömt. 


På väg till en liten topp iaf, annars blir det ju ingen topp-plopp ;)




Nere i björkskogen fick det bli försenad lunchpaus och hade väl inte mer än kastat av mig ryggan innan ett skott hördes. Nära. VÄLDIGT nära. Var ju utanför leden så kan ju vara så att jägaren inte förväntar sig folk här men någonstans finns ju en gräns liksom. Fick Atle att börja skälla, det hörs lång väg. Och sen kom det faktiskt inga fler skott.
Atle la beslag på min fluffjacka och slaggade in. När han lägger sig ner och sover utomhus (dessutom efter skott!) vet man att han är trött.

 

Sen bar det vidare av neråt och regnet kom faktiskt inte förrän mot slutet. Vid bilen väntade mumsiga proteinpannkakor med grädde och hjortronsylt, det gäller att ha belöning att se fram emot efter en sån här tur.

Ok Tjaakse, vad ska vi göra åt det här då? För du vet att ju fler gånger du slänger ner mig desto ihärdigare kommer jag att bli. Tjaakse - Susann 2-0. 

fredag 11 september 2020

Torkilstöten igen

Behövde en lite lättare tur mellan långturerna så eftersom det var fint väder, om än väldigt blåsigt, så fick det bli en tur upp på Torkilstöten igen, var ju där i somras. Fint, lättvandrat även offtrail och finfin utsikt om vädret är bra! Såg och hörde flera fågeljägare med hund här också, men vi hade tur igen, att vinden blåste från oss mot dem så skotten hördes bara dovt. De är ju inte alltför långt bort så man får ju hoppas de har koll på vandrare i sin omgivning... Blir bara lite bilder denna gång för turen har jag skrivit om tidigare =)

 

Härjångsfjällen

Sylarna

Atle njuuuter i vinden! Och nej, han är inte smällfet även om det ser ut så här haha =)







Topp-plopp vid toppröset =)



Hösten är på ingång med fina färger!


Helt klart en favoritbild!

onsdag 9 september 2020

Storådörren - Nytt försök!

Sist fick vi vända när vinden blev för kraftig men nu jäklar skulle vi komma längre. Efter att ha tagit oss fram längs den bedrövliga "vägen" bar det av. Vi gick och gick och gick men det kändes inte som om vi kom så mycket närmare... Atle tyckte dessutom det var för varmt i luften men för kallt att bada, jobbig kombo ;) Halvvägs var det två riktigt gamla gubbar som brände förbi oss. I gummistövlar. Jorå, här tycker man att man håller bra tempo men tydligen inte...


 




 
Efter ett tag var vi framme vid den lilla renvaktarstugan där samerna håller till ibland när de flyttar sina renar. Det kan ju uppenbarligen blåsa här med tanke på att utedasset var förankrat med metallvajrar i alla fyra hörn hahaha... Här blev det lunch (ja, alltså inte vid dasset).


 
Tanken var att gå vidare mot Storådörren (som fortfarande såg ut att ligga lika långt bort som när vi startade typ...). Gubbarna påpekade att de inte hade hittat någon led vidare och de vände tillbaka här. Visst, den markerade leden slutar vid stugan men enligt turistbyråns lilla broschyr så ska de finnas en tydligt upptrampad led längs Storån. Att den gick längs Storån hela tiden var just anledningen till att jag valde denna dag som var på gränsen till varm för Atle. Insåg ju direkt att längs Storån går INTE någon led. Spanar runt och ser en otydlig stig leda upp på Nörder-Storådörrfjället och vidare längs kanten. Det skulle bli liiiite längre än jag räknat med och inte en gnutta vatten för Atle att svalka sig i. Knatade uppåt men insåg snart att även om det går så tar det för lång tid att gå hela vägen fram och sen tillbaka, det blir ju liksom mörkt hyfsat snart den här tiden på året. Klafsade över en myr och upp på en kulle för att få lite bättre sikt. Sen bar det motvilligt av hemåt...


Två kanske tre timmar fram till dalen där borta...

 

Lite udda växter vid vattnet

 

Ställde min kåsa på en sten. Tack sa Atle, vad bra att du fyllt en vattenskål till mig, och så gick han fram och drack... varför dricka ur älven liksom.

Det får väl bli tredje gången gillt framöver då! Kan ju inte klaga på vädret denna gång utan det var en missbedömning av hur lång tid det tog att gå. Får väl starta 05:00 nästa gång och ta med pannlampa till kvällen. Och kanske testa gummistövlar, det går ju tydligen snabbare ;)

tisdag 8 september 2020

Jämt-Norgevägen

Vaknar upp till sol, är det möjligt? Kikar ut och ser frost på marken, is på pölarna och snö på Tjaakse.
Dags att gå en del av en pilgrimsled som leder hela vägen till Trondheim i Norge. Parkerade vid Ripan och traskade genom myrar uppåt för att efter ett tag vika in på pilgrimsleden. Det var lättgånget och rätt varierat med fin utsikt. En del skott hördes men tack och lov långt bort så det gick bra för Atle.

Första halvan blev väl mest transportsträcka, jag blir så uttråkad när det inte finns toppar inom räckhåll. Men de dök ju upp sen, helt enligt planen =) Ville se den fina utsikten bort mot Helags och antingen fick vi gå vidare för att längre fram se runt ett krön eller så kunde vi bara traska rakt uppför Norra Gröndörrstöten/Kröönte för att se utsikten från toppen istället. Svårt val? Nej. Uppåt bar det och väl uppe blev det topp-plopp till finfin utsikt! Äntligen visade sig Helags som jag inte lyckades se en enda gång sist p.g.a. vädret.

 


En snöpudrad topp i Norge.









Helags

Sylarna i fjärran

Predikstolen





1,5 mil senare är vi snart tillbaka vid bilen =)

måndag 7 september 2020

Lill-Kesudalen vid Vargtjärnsstöten

Sådär, nu är vi hemma igen efter strapatser i Ljungdalsfjällen!

När vi kom fram regnade det så det blev bara en kvällspromenad i området vid stugan. Andra dagen skulle det givetvis regna hela dagen (vad annars, jag har ju anlänt till fjällen så något annat väder vore väl konstigt). Det fick bli en kortare tur in i Lill-Kesudalen nedanför Vargtjärnsstöten/Goerpe. Upp genom fjällbjörkskogen och sen vidare ut på fjäll och myr. Klafs, klafs, känner man ju igen sen tidigare... Bröt dessutom en nagel och började fundera över om det här med fjällvandring är min grej hahaha ;)

Till slut tog leden slut och försvann ut i en knepig myr. Näe, nu var det banne mig fikadags och vi strosade lite uppåt för att hitta en torr plats med i alla fall lite lä från vinden. Sen bar det av hemåt. Regnade det? Nej (jo lite). Pissvarmt med alla regnkläder? Ja.



Atle inhalerar kråkbär




En ren kikade förbi stugan på kvällen, här utanför köksfönstret!