fredag 31 juli 2020

Tjaakse / Dunsjöfjället

Äntligen en dag med ok väder så då var det dags för en av mina önsketurer, upp på Tjaakse! Det är ett stort massiv och den högsta toppen tar man nog inte med hund p.g.a. blockterräng men det finns många andra toppar att trilskas med! Parkerade nere i dalen och fyllde ryggsäcken med allt nödvändigt, lite i tyngsta laget blev det med tanke på de höjdmetrar vi skulle beta av. Sprayade Atles sele med myggmedel och halvt impregnerade honom själv med ett annat. Förklarade härmed krig mot myggen.

Tjaakse, just denna topp är 1260 möh. Snäppet högre än Sonfjället men inte några revolutionerande höjder. En del höjdmetrar dock, eftersom leden startar långt nere i dalen.


Iväg bar det och först gick leden genom granskog och myrar, hela tiden uppför även om det inte var brant. Sjukt blött så det var klafs, klafs, klafs. Finnbäcken porlade hela tiden i närheten och myggen frodades men vinden kom åt även här inne bland träden så det var ändå ok. Det sög i benen att gå uppför över myrarna kan jag säga... Första delmålet var Dorditjärn och jag tyckte att vi borde vara där snart så kikade på kartan. Hahaha, bara halvvägs ;) Vilket skämt... Där och då fattade jag inte riktigt hur jag skulle orka så mycket längre än till tjärnen men jaja. Till slut övergick granskogen i fjällbjörkskog och äntligen lite mer fjällmiljö, genast blev allt lättare! Och mer vind för det blåste en hel del. Bye, bye myggen! Dorditjärn var fin men ingen big deal så vi knatade vidare efter lite fika.


Utsikt bakåt

Utsikt framåt


Dorditjärn



Helags har inga som helst planer på att visa sig helt idag heller.

När det började slutta uppför mer brant blåste det av bara satan. Nästa delmål var ravinen där det skulle finnas en så fin liten sjö att bada i. Jo tjena, väl uppe med andan i halsen var den ju inte ens tinad ännu, och lär knappast tina den här sommaren med tanke på snömängden i ravinen.


Det är ändå en hyfsad djup ravin så jag skulle gissa på att snödjupet här är ca 30 m


Matte, vi är på toppen! Nej, inte än Atle, det här är bara en platå...


Var så sjukt trött i benen vid det här laget men ville verkligen se hur det såg ut uppe på fjället, det här är ett stort massiv så jag kunde ju gissa hur fint det skulle vara. Men vinden... Det blåste 16 i byarna nere i dalen så det var säkerligen betydligt mer här uppe. Ett steg i taget och till slut var vi uppepå, om än inte på toppen. Vinden dånade och det såg dessutom ut att vara regn på ingång. Det kunde väl bara vänta lite tills jag knatat upp på toppen och kommit ner lite igen? Kollade runt för att vara säker på att jag skulle hitta ner om sikten försvann och la karta och kompas lättillgängligt. Skalbyxorna åkte på och Atle fick täcke mot vinden. Här uppe slutar leden så vi gick oledat vidare mot toppen. Himla fint var det här uppe!





Den här bilden skulle jag kunna göra en tavla av - on top of Tjaakse med oväder på ingång!




Vår planerade topp!


När toppen närmade sig var vinden inte klok och jag tänkte att är det här sunt men det var inte så himla långt kvar. När Härjångsfjällen långt bakom mig inte längre syntes så visste jag att ok, nu är regnet där och skymmer sikten så då är det snart här. Men nu var vi uppe och Atle fick inte gå hela vägen fram till toppröset för det stod precis på kanten. Tog en snabb bild innan vi vände och började gå neråt igen, ville inte stå på toppen när ovädret drog in. Det är spännande när man går nerför men måste trycka på för att komma framåt i vinden ;)
När Dunsjön började försvinna 5 km bort så insåg jag att ok, det här är inte bara lite regn, det är ett jäkla oväder... Snabbt på med fluffjackan (som jag kallar den men det är en vanlig förstärkningsjacka att ha under skaljackan, blir totalt som en vinterjacka) på med vantar och ett extra täcke till Atle. Upp med luvan och dra åt ordentligt och sen var vi typ nästan redo för kaos när det var som en vägg av snö och hagel som drog in. Herregud säger jag bara, vad har fjällvädret emot mig? Atle blev rädd och tänkte inte gå ett steg till, han började bita i mina byxben i ren stress. Ok, bara att sätta sig ner och lugna hunden mitt i en snöstorm. Såg inte så mycket ändå... Haglet var inte nådigt och jag slet fram ryggsäckens regnskydd för att dra det över Atle. Lagom populärt. Till slut lugnade han sig och vädret var inte alls läskigt längre trots att det mullrade i vinden och snöblandat regn yrde. Först blir han panikslagen av vädret och sen pang bom maler han på som en polarhund... Jaja, jag klagar inte på det senare.

Kameran hade jag slängt ner i ryggsäcken i röran och telefonen vill man spara på i sådana här lägen. Började gå nerför och var glad att jag memorerat vad jag skulle ta sikte på, olika små delmål. Hittade en liten klipphylla där vi väntade ett tag men så snart det verkade lugna sig lite så kom nästa område med kaosväder in... Vädret i sig oroade mig inte så mycket men jag var ändå förvånad över kraften i det. Hade vi varit i skogen hade jag seriöst varit livrädd att få ett fallande träd över mig eller en gren i huvudet men här var det ju ingen risk.

Vi snirklade oss neråt och efter ett tag hade vi kommit ner så pass att vi såg den närmaste omgivningen. Ju längre ner vi kom desto mer övergick allt i regn och sikten blev bättre och bättre.

Väl nere i fjällbjörkskogen hittade vi lite lä (lä och lä, det var ingen galen vind i alla fall) och vi tog lite välförtjänt vila och försenad lunch. Hörde en helikopter som flög förbi ovanför. Tänkte inte så mycket på det då men i efterhand vet jag att det var en kvinna med hund som fastnat i samma oväder, fast på Helags, ca en mil bort. Vilse, utan sikt, och inte klädd för snöstorm. Då fick fjällräddningen rycka ut från Östersund.

Var så djävulskt trött i benen när vi traskade neråt i myrmarkerna... Det blev en rätt slitig tur. Bortsett från den trista skogsdelen så var resten ändå en väldigt bra tur, helt klart en av favvoturerna denna sommar. Inklusive väderomslaget, det är trots allt nyttigt att utsättas för på rimlig nivå. Det svåra är ju Atle, en människa kan klä sig så att man är skyddad och torr överallt men det går ju inte med en hund. En vindsäck av något slag behöver helt klart införskaffas.

Meeeen Tjaakse, jag tycker ändå du var lite elak denna gång, hade gärna vandrat omkring mer där uppepå. Jag kommer tillbaka, och då ska jag ännu högre upp! Tro inte att du kan hindra mig med lite skitväder =)

fredag 24 juli 2020

Torkilstöten

Vaknar upp och regnet öser ner. Kul. Men det ser ut att bli mycket bättre efter lunch så det fick bli en tur då istället. Ville ju såklart upp på fjället men alla regntunga moln skulle skymma all den milsvida utsikten =( Att gå nere i dalen var inte ett alternativ med alla mygg så det fick bli en tur upp ändå. Gick uppför skidbacken vid Torkilstöten (skidbackar är gjorda för att åka nerför, inte gå uppför puh). Väl uppe var det fint och planen var att följa leden mot Helags (alltså inte den klassiska som går från Kläppen). Men den såg så tråkig ut och Helags var dolt i moln så vi gick fritt över fjället istället. Det var fint och lättvandrat. Regnskurarna kom och gick men inget ihållande i all fall. Och myggen blåste bort! Här uppe kan man lätt göra sina egna turer i det oändliga, mängder av små toppar och dalar och sjöar att utforska. Såklart var vi tvungna att gå upp på Torkilstötens högsta punkt =)


Helags vägrade visa sig bakom molnen.















Blodnycklar









Det är fortfarande väldigt mycket snö kvar på sina ställen. Jag tror faktiskt inte allt kommer smälta innan det är dags för vinter igen, det är nollan på nätterna och inte särskilt varmt på dagarna. Ibland drog det in stora sjok av moln och skurarna kom och gick. Det finns en charm att knata runt "uppe bland molnen" så länge de inte släpper ifrån sig alltför mycket regn. Timmarna flög iväg och till slut var det dags att traska nerför skidbacken igen.

torsdag 23 juli 2020

Ljungdalsfjällen

När jag i våras skulle välja vandringsområden som lockade (men inte lockade mängder av folk!!!) så föll valet bl.a. på Ljungdalsfjällen. Det visade sig vara mitt i prick på den punkten, här är otroligt lite folk. Det kan iof bero på vädret också hahaha... Jag försökte ju göra en deal med fjällvädret men det var tydligen inte förhandlingsbart.

Regnet öste ner första dagen och molnen hängde lågt över alla toppar, ingen utsikt alltså. Men  jag ville reka myggläget och Atle måste ju ändå ut så det blev en kort runda på 1-1,5 timme. Gick från Kläppen till Kesufallet, via Postvallen och vidare till Kläppen. Inte en mygga men frågan är om de ens kunde flyga i allt regn?


Kesufallet



På eftermiddagen kom skurarna tätt och det blev bara en kortare tur till en fors. Parkerade vid Nyvallen och tydligen är det här man parkeriar om man ska in i Vålådalen söderifrån. Gick ner mot Ljungan för att se Nyvallsfallet. Fall och fall, det var väl mest en del av forsen men fint var det. Och äntligen hittade jag fjällorkidéer! Som jag har spanat på mina turer och plötsligt fanns de där =)







Jag tror att det är skogsnycklar men är inte helt säker. Den nedre bilden däremot vete fasiken...






När jag stod där och fotade nycklar såg jag i ögonvrån hur Atle hoppade omkring och undrade vad han höll på med men han försökte undkomma alla mygg. Herregud vad mycket mygg. Vidrigt. Det blev ett abrupt avslut på orkidéejakten och fort upp på ett krön där det blåste lite mer. Det hjälpte föga och han blev helt bombarderad (jag däremot var inte så hårt drabbad?). Han hade mängder av bett och var faktiskt besvärad hela kvällen. Måste försöka rota i om det är något man kan ha på för att lindra klåda/irritation? Började fundera på hur i hela friden vi skulle reda ut den här vandringsveckan med alla mygg...

fredag 17 juli 2020

Mot nya äventyr!

Nu har vi varit i Orsa en vecka och vilat ut. Det har regnat, regnat och regnat lite till. Nu bär det av mot nya områden för sista semesterveckan och snälla, snälla fjällvädret... Kan vi ha en deal? Jag vill ha 10-12 grader, blandat sol och moln och hyfsad vind. Tack på förhand =)




torsdag 16 juli 2020

Safety first!

Har precis gjort slutprovet till en onlinekurs i första hjälpen för hund, via Absolute Dogs. Check på den! Tycker den var väldigt bra och man behöver inte vara instruktör för att gå den, men man måste vara medlem i deras Training Academy.
Vill man istället (eller också!) gå en fysisk kurs här på hemmaplan så kan jag verkligen rekommendera veterinär Ylva Tryggers första hjälpenföreläsning. Dessvärre var det så många år sedan jag gick den att jag inte kan hitta de anteckningarna, därav att jag kände ett behov att uppdatering.




Atle drar sitt strå till stacken genom att plugga vildmarksmedicin ;) Han lär sig om blodförlust, helikopterevakuering mm.

måndag 13 juli 2020

Sonfjället

NU var det dags! Inte perfekt väder men ändå den bästa dagen jämfört med resten av veckan. Åkte tidigt för att hinna med turen innan regnet skulle dra in. En ödslig grusväg slingrade sig många kilometrar ända fram till den lilla fäbodvallen "Nyvallen". Inte en bil på parkeringen. Konstigt tänkte jag och klev ur bilen. Fast det är klart, det är kanske inte allas dröm att knata uppför den här toppen kl. 06:30 på morgonen i 3 plusgrader och blåst.

Now we're talking!!!
Det såg brant ut, även i min värld. Men jag vet också att det bara är Atles tredje högsta topp så vi har varit högre. Det är inte heller en hysteriskt lång tur för det går "bara" rakt upp. Däremot såg det ut att bli den brantaste toppturen! Branten fick mig att tömma ryggsäcken på all onödig vikt men trots det tyckte jag den vägde bly.

Ok, bara att börja knata, det gick uppför från första steget. Jag hatar att starta brant uppför direkt, kroppen behöver liksom vakna först. Men det är ju bara att gilla läget. När man fått upp världens flås efter bara några hundra meter börjar man ju undra hur det står till med konditionen haha =) Leden gick uppför, uppför och ännu mer uppför. När vi kom ovanför trädgränsen var det finfin utsikt. Efter ett tag skymtade Lilltoppen, där kan man nöja sig om man vill ha en lättare tur. Nu blåste det ordentligt och jag hade gärna satt på Atle ett täcke men då skulle jag även bli tvungen att byta till halsband. Och med tanke på terrängen som nu väntade kände jag att sele var ett måste.


Lilltoppen i sikte! Schysst att det finns ett rangligt "räcke" att hålla sig i haha ;) Kanske tänkt att förhindra snöras eller nåt.



Uppe på Lilltoppen! Här kan man inte vända, det roliga har inte börjat ännu.

Åt en energibar och drack vatten, Atle fick lite energipåfyllning han också. Insåg att allt vatten inte skulle behövas så hällde ut en av flaskorna för att lätta lite på vikten. Sen gick vi vidare och fasiken vad kallt det blåste. Tänkte att vi går tills Atle fryser, då måste jag helt enkelt vända om. Men ju brantare det blev desto mer lä blev det för vi gick på läsidan, det var nog Atles räddning. Tror aldrig jag stannat så ofta för att hämta andan. Var halvt död och orkade knappt bry mig om huruvida det var snor eller näsblod som rann ur näsan... trevlig läsning men fjällvandring är inte alltid en dans på rosor.

Det ser ju inte alltför brant ut på bild men tro mig, man vill inte komma i rullning här =)


Lilltoppen syns där ner till höger


Atle var oförskämt pigg och frös inte så vi kämpade oss uppåt, lite i taget. Mot slutet blev det mer stenigt och jag har läst en del åsikter om att själva toppen inte är något för hundar. Så jag hade med det i beräkningen, att det kanske inte skulle gå hela vägen. Men än så länge var det inga problem. Men det blev bara mer och mer och ffa större stenblock. Vid ett ställe stod jag och spanade mot toppröset några hundra meter bort och tänkte att faaaaaaaan, ska det sluta här, så retligt nära? Kände inte att det var försvarbart att låta Atle gå den sista biten och snacka om projekt att bära ner honom om han gjorde sig illa. Meeeeeeen, började se mig omkring och om man sicksackade sig fram lite här och där så kanske det skulle gå ändå! Till slut stod vi vid toppröset och spanade ut över kanten! Här blev det sedvanlig "topp-plopp"! Jag är barnsligt förtjust i plopp så brukar ha med mig en plopp vid varje toppbestigning, det är belöningen =) Jag kallar det topp-plopp.



Fin utsikt in över massivet

Toppröset närmar sig, det gäller bara att hitta en väg dit.

Bildbevis! Liten Atle gick med högsta betyg upp på Sonfjällstoppen =)

Där till höger i bild är kanten/spetsen som syns på mils avstånd. Kan vara en bra idé att inte gå alltför nära, en kastvind och du har fått din sista flygtur.

Molnen är på ingång, försökte sträcka upp handen och nudda dem men nja, det gick sådär.

Det gick tyvärr inte att vara på toppen alltför länge, det blåste mycket och kallt, fjällets andedräkt var inte nådig. Fick känslan att fjället ville säga åt mig att gå ner nu, du hör inte hemma här uppe.

Bara att börja färden ner och om det är jobbigt uppför så är det ännu värre nerför. Dels svårare att gå nerför där det är riktigt brant och sen tar benen liksom slut, de blir som spagetti.

På nervägen spanade jag efter björn nere i dalen, Sonfjället är väldigt björntätt men man ska nog ändå ha en himla tur om man ser någon. Nere vid fäbodvallen strosade vi runt lite ett tag, det är inte sunt att efter en sådan här tur slänga in hunden i bilburen för en timmes bilfärd tillbaka till Vemdalen. Lite mer stegvis nervarvning är betydlig mer hälsosamt. Väl tillbaka vid bilen började regnet smattra så vi hade verkligen haft flax med vädret, ibland ska man väl ha det också!!

Sonfjället var helt i min smak och jag kommer tillbaka för fler turer! Jag tror till och med att den här toppturen klassar in som den bästa av fjällturerna jag gjort i Sverige. Ånnfjället gillade jag skarpt också, det kanske får bli en delad förstaplats! 

söndag 12 juli 2020

Vemdalen

Efter Funäsfjällen tillbringade jag en knapp vecka i Vemdalen, ett nytt område för mig. Hade väl inte alltför stora förhoppningar men många rekommenderar ändå Vemdalen för fjällvandring, så tänkte att jag måste ju testa. Om inte annat ligger Sonfjället bara någon timme bort, Sonfjället står högt på min önskelista!

Slår ihop dagarna i Vemdalen till ett inlägg. Summa summarum så nja, jag väljer andra områden framöver. Vemdalen har absolut sin charm men det är lite för små fjällområden och lite för "light" för min smak.

Och betydligt mer folk här, nu börjar jag förstå varför det basuneras ut varningar i media i tid och otid. Många är nybörjare och vet inte vad de gett sig in på... Complete chaos kan man nog kalla det och sen behöver jag inte gnälla så mycket mer om det.

Varggranshågna
Äntligen sten! Så underbart att jag struntade i leden och gick offroad bland all sten. Tills jag till slut insåg att FAN vad stenigt det var, jag måste vända och gå tillbaka hahaha =) Ibland blir jag trött på mig själv. Men det gör inget, det blev en konstig men bra tur ändå! Lunchade med utsikt över Sonfjället i fjärran och bidade min tid, någon dag är rätt dag för det fjället. Men inte den här dagen, det var för kallt och blåsigt.












Timmerkojan långt där borta


Storhogna
Ååååå så var det gräsmatta igen. Och autobahn på fjället. Not. My. Cup. Of. Tea. Här kan man nog gå utan karta, även i dimma. 




Och så kom fjällvädret och bombade med en ordentlig skur...


Plupps bro. Kunde inte låta bli att fota Atle på Plupps bro =) Hans uttryck säger allt - för i helvete matte, kan vi ta en fjälltopp nu?

Sångbäcksfallet
Lite vattenfall måste man ju hinna med också, lite konstigt ljus på bilderna men fint var det!





Tack och hej Vemdalen!