lördag 30 september 2017

Fysioterapeutbesök

Som ett led i Atles sociala träning med människor var det i veckan dags för ett besök hos Anna. Främst i syfte att vistas inomhus i ny miljö med en främmande person men även för hanteringsträning och fyskoll. Just fyskollen insåg jag ju fick bli anpassad efter vad han klarar av men ändå...

Började med att förklara läget för Anna och sen tog jag in Atle. Anna åkte ju såklart på en utskällning men den var inte sådär hysterisk som jag väntat mig. Sen satt vi och pratade lite medan Atle fick landa i situationen. Det räckte ju liksom med att Anna bytte sittställning för att Atle skulle börja stressa.
Sen fick Anna bjuda på godis och trixa lite allmänt, det var ju inte läge att dyka ner på honom med en undersökning direkt. Bäst går det när han får lätta uppgifter att utföra, som sitt och liknande. Då har han något att fokusera på och vet vad som väntar (godis + ny uppgift). När Anna bad honom lägga sig kände jag direkt att det var överkurs (att lägga sig ner är ju lite utsatt läge) och mycket riktigt, Atle hade inga planer på att lägga sig. När han då inte kunde utföra sin uppgift blev det för mycket för honom och han kom farandes upp i mitt knä. Tanka lite trygghet och sen jobba vidare med Anna. Mitt i allt fick han syn på alla roliga balansbollar och med viftande svans nosade han runt på dem och Anna tränade lite balansövningar med honom. Han fick bland annat prova på luftmadrassen där han for omkring som en studsande känguru och Anna utbrast skrattandes nåt i stil med "han har i alla fall ingen underlagsrädsla". Haha nej, han har fått gå omkring på allt möjligt så den biten är liksom avbockad på träningslistan. Atle önskar sig iaf en luftmadrass i julklapp =)

Nu blev det ju ingen detaljkoll men han kändes fin (en hel del kan ju även utläsas av kroppshållning och rörelser) och jag fick lite allmänna tips på vidare träning med honom. T.ex. tyckte Anna att det är dags att börja träna honom på de stora balansbollarna, jag har ju mest hållit mig till de mindre. 
Och sen lite skadeförebyggande träning att tänka på då han är den explosiva typen, de drar ju lätt på sig skador. Fick också klartecken att börja lära in mer påfrestande tricks som t.ex. gå upp på bakbenen (givetvis stegvis och med måtta) som jag hittills väntat med p.g.a. hans unga ålder.

När Anna förklarade övningar mot slutet strosade Atle iväg och satte sig på luftmadrassen och studerade Anna på avstånd. Bara lite morrningar här och där när han tyckte att Anna blev för skum i sitt kroppsspråk (försök visa inlärning av sit-ups hos hund när du inte har en hund att visa på haha).

Besöket hos Anna tog hårt på Atle och väl hemma sov han i TRE timmar. Skogspromenaden fick vänta =)

Har inga nya bilder när han jobbar på balansbollarna men slänger in några från när han var yngre:

10v, på balansplattan

10v, på dubbla balansdiscar


6 mån, på balansbenen

måndag 25 september 2017

Grattis Atle på 1-års dagen!

Hipp, hipp, hurra för Atle som fyller 1 år idag! Han har firat med att öppna paket, äta massa fisk och tillbringa förmiddagen i skogen med bl.a. uppletande. En dag i Atles smak =)


lördag 23 september 2017

Grövelsjön, söndag

På söndagen ville jag ha en mer renodlad fjälltur och denna gång fick det bli ett blindskott =) Hade sett ett så fint område från bilen under lördagen så var lite nyfiken på det, även detta område i Femundsmarka.

Vaknade upp till minusgrader och väderkartan visade att det skulle regna. Jippie tänkte jag, då blir det snö!!! Men det blev varken snö eller regn. Såg på kartan att det fanns två leder att gå. En stor led (antagligen en sån där trist autostrada...) som gick lite lägre och en mindre led som gick lite högre och dessutom följde en bäck, såklart blev det den senare!





När vi gått en bit och passerat ett enormt rengärde så kom vi till den porlande fjällbäcken. Precis sådär retligt bred att det är gränsfall att man kan hoppa över med vovven på armen. Atle hade nog gärna plaskat över på egen hand men jag tyckte det var onödigt att kyla ner honom. Leden följde sedan bäcken med många fina små fall.









Syns vi???





Det var en väldigt lättgången led, ja även utanför leden faktiskt. Det var helt vindstilla så tyckte lunchen skulle käkas uppe på nån topp. Men efter att x antal gånger ha trott att nästa krön är toppen så var det bara att ge upp (tänker inte paja Atle med branta stigningar han inte är tränad för) och slå sig ner ändå =)




Här pysslas inte med mindfulness men däremot nån slags hikefulness ;)


Atle mumsade i sig sin färdkost i rasande fart och här smakar han min vegetariska vandrarmat. Tydligen väldigt god!


Atle verkar tycka att det här med fjällvandring är väldigt kul och han har nu fått bra kroppskontroll också, jag vågar mestadels låta honom själv avgöra var han ska gå och jag litar på att han klarar av de hopp och klättringar han tar sig för... Ibland tittar dock dåren fram, som t.ex. när vi skulle uppför ett riktigt brant parti och jag gick på snedden för att det skulle bli lättare, krönet var jäkligt brant. Men Atle rusade rakt uppför och jag var typ beredd på att ta emot honom när han kom nerrasandes, men nejdå, han hade full koll.
Måste dock lära in en sakta-signal för branta nerförsbackar, annars är det bara en tidsfråga innan han drar med mig... Han är visserligen liten men jäkligt stark när han får för sig att leka missil i nerförsbackarna. Det lättaste är ju att bara släppa honom men eftersom det är både nationalpark och renbetesland är det typ dubbelt koppeltvång. Med en renflock framför nosen fungerar inte min inkallning ;)
Måste hitta en bra vandringssele också. Den ska vara tålig, inte suga åt sig vatten, sitta stabilt, ge bra rörelsefrihet och gärna ha ett nättare handtag på ryggen. Bara att leta vidare =)

Så japp, Grövelsjön fick sin revanch! Jämfört med Idre (45-60 min bort) är det ännu mer fjällikt i Grövelsjön och inte lika turistigt, det är mer genuint vandringsfolk. Men jäkligt svårt att hitta boende om man inte är ute i väldigt god tid. För det är nog lite väl långt att göra dagsutflykter från Orsa. Nu dröjer det inte länge innan snön kommer där uppe så det hinns antagligen inte med någon mer vandring i år. Men Atle har i alla fall fått mersmak och det var ju planen så nu jäklar blir det höga toppar nästa år!  

torsdag 21 september 2017

Grövelsjön, lördag

På lördagen tog vi lite sovmorgon, det skulle bli fint väder så det fanns ingen anledning att gå upp i ottan och riskera att morgondimman skymde all utsikt. Var solen var vet jag dock inte, det var rätt mulet... Åkte in i Norge för att gå en led upp till Litl-Elgsjötjönna i Femundsmarka Nasjonalpark, en av få leder som verkade rolig och samtidigt snäll nog för en unghund.

Efter lite snurrande hittade vi parkeringen och tro fan att det blåste och regnade haha!! Och bara för att man hittat parkeringen betyder det inte att man automatiskt hittar leden men till slut så. Först gick leden genom riktig trollskog, det var bitvis lite knixigt att gå, mycket rötter och stenar som var hala av regnet. Regnet slutade i alla fall rätt snart. Det kryllade av björkmätare (typ små fjärilar) som myllrade i hela skogen, hundratals av dem!








Ju högre upp vi kom desto mer utsikt blev det och leden var inre alltid helt självklar att följa. Till slut var vi uppe på fjället och efter ett krön visade sig sjön! Det blåste snorkallt.. Jag hittade ett litet vattenfall och sen blev det lunchpaus på läsidan.









Sen bar det av neråt igen =) Eftersom vi inte var så långt ifrån den lilla byn Elgå intill den stora sjön Femunden så passade vi på att åka dit och spana. Femundsmarka Nasjonalparkcenter finns där och hade varit kul att se men det var stängt för säsongen. Byn var rätt öde den med men fint var det. Passade på att spana av leden upp till Elgåhogna, ytterligare en topp som finns på schemat nästa år!

Femunden, Norges näst största naturliga insjö.

På eftermiddagen blev det lite sightseeing runt områdena kring Grövelsjön och sedan sedvanlig middag utomus... i 6 grader, brrr!

tisdag 19 september 2017

Grövelsjöns revansch, fredag

Efter förra besöket i Grövelsjön kände jag mig lite snuvad på upplevelsen av allt jäkla regn och dimma som dolde de höga fjälltopparna. Så det fick bli ytterligare ett besök med förhoppning om bättre väder och tanken var att försöka pricka in de fina höstfärgerna. "Norge-fixade" Atle också då det såg lite roligare ut på Norska sidan =)

Kom upp på fredagen till en svinkall stuga, brr... Man får liksom inte ha för höga förväntningar på stugorna här uppe, snarare får man vara glad om man har tak över huvudet, rinnande vatten och WC. Atle hade sjukt mycket spring i benen så det blev en kvällspromenad längs Linnéstigen, upp till norska gränsen och tillbaka. Det skulle finnas en mindre stig längs en så fin bäck med små vattenfall men den bäcken var uttorkad.. Hur som helst sken solen och fjället var sjukt fint i alla höstfärger!





 








Middag utomhus i 8 grader är inga problem, rena rama lyxen att slippa ösregnet från sist! Atle höll sig sysselsatt med sitt buffelben och när det blev kallt fick han sitta i knät och smaska chips =)



Mitt i natten vaknade jag av möss som sprang i väggarna vid golvet. Döm om min förvåning när den fyrbenta råttfångaren förskräckt skällde till och flög upp i sängen. Där satt han och stirrade på golvet i några minuter innan han kom och la sig på huvudkudden. Knasiga hund, får nog påminna honom om vilken hans ursprungliga arbetsuppgift är haha ;)

torsdag 14 september 2017

Veterinärbesök

Jag har länge tänkt att jag borde boka ett veterinärbesök bara för att träna Atle i att "vara hos veterinären", en positiv upplevelse utan minsta obehag. Så när jag nu ändå var tvungen att fixa pass mm. till honom så passade jag på boka in ett sådant besök. Är glad att jag hittat en privat veterinär som även har en massa kunskap om beteende och träning, jag behövde alltså inte oroa mig att hon skulle göra något galet.
Atle fick börja med att hälsa på veterinären ute och det var inga problem. Sen kom vi till Atles stora problem här i livet, främmande människor i nya inomhusmiljöer... Trots att vi gick in tillsammans åkte veterinären på en ordentlig utskällning så snart vi kom innanför dörren. När jag lyckats lugna honom fick han gå husesyn i undersökningsrummet även om han i början inte hade några större planer på att lämna tryggheten bakom mina ben. Men medans jag och veterinären pratade vågade han på skakiga ben undersöka lite och när veterinären "tappade" godis på golvet med jämna mellanrum blev ju även hon lite spännande.
När han slappnat av lite (ja alltså, allt är relativt) fick han komma upp på undersökningsbordet och smaska godis och bli lite lätt hanterad. Det gick helt ok, dels vet han ju vad "trimbord" innebär och sen befann han sig nästan i min ansiktshöjd så han insåg väl att jag övervakade allt. Jag fick några oroliga blickar från honom men uppmuntrade honom bara lugnt, inget läskigt kommer att hända dig grabben. Tror han käkade en hel veckas godisranson ;)
När jag lyfte ner honom på golvet var veterinären skitläskig igen och hon fick sig en ny utskällning. Atle, Atle...

Jaja, nu har han i alla fall pass och är redo för nya äventyr!

tisdag 12 september 2017

Sabla pälsvård!

Efter Grövelsjön höll jag på att bli gråtfärdig över alla tovor i benhåren. Blött väder + risig och lerig terräng är ingen bra kombo och jag blev tydligt påmind om varför jag höll Täppas i sportfrilla. Det blir det även på Atle framöver, nu är det slut på snyggfrillan. Det är inte rimligt att lägga så mycket tid på pälsvård och mina armar/händer protesterar... Just nu är han lite panikfixad och allmänt rufsig men snart måste jag ta tag i trimningen.

Har i alla fall hittat en LILA trimväska för att göra pälsvården lite roligare. Har även spanat in ett LILA trimbord, hur snyggt vore inte det till den svarta pälsen?!?



Vill ha!!! Ja, inte galgen då, sånt är jag smått allergisk mot. Lär hunden stå still istället!
Vi tränar även tandborstning. Han är ju ung så jag är uppriktigt förvånad över att jag måste kämpa för att hålla tandstenen borta :/ Han gnager massa ben vilket inte verkar hjälpa för fem öre, däremot går skägget av när han gnager ben haha! Ser faktiskt inte riktigt klokt ut men vad ska jag göra liksom, han måste ju få tugga ben =) 

söndag 3 september 2017

Tyresta nationalpark

Har faktiskt aldrig besökt Tyresta nationalpark så tänkte att det var på tiden! Den ligger ju lite dumt på andra sidan stan så vill man inte tillbringa halva dagen i trafiken får man se till att åka utanför rusningstider, då tog det ca 45 min.

Klev ur bilen och såg folk byta om till stövlar och kängor, Stockholmarna var liksom bättre klädda här än vad de är uppe i Dalafjällen... Tänkte att oj då, är det så svår terräng att vänta, har jag missbedömt stället helt? Hade tänkt gå i mina favvo trekkingskor men hade ju ändå slängt in kängorna i bilen så tog dem för säkerhets skull.

Med en unghund är man ju lite begränsad i valet av leder så det fick bli "Hällmarksslingan" på 5 km, en medelsvår led enligt beskrivningarna. I början gick leden på en astråkig grusväg och efter nån km började jag få smått panik över att det var så den skulle fortsätta. Men nejdå, leden vek av in i skogen tack och lov.



Men guuud vilken tur att det finns en spång här! Det hade varit sååå omöjligt att gå utan den ;)

Ganska snart blev det mer bergig terräng, nästan lite skärgårdsfeeling faktiskt. Halvvägs blev det vilo och vattenpaus även om Atle inte hade lust varken att vila eller dricka. Men så funkar han, ge det några minuter så sitter han ner och softar och dricka kan han tänka sig då också.

Full fart igen efter pausen =)






De sista 1-2 km tillbaka till bilen gick leden samma slinga som "Barnvagnsslingan". Här var det massor av folk, barn och hundar - många tighta möten blev det och jag var riktigt imponerad över Atle, bara ett enda utfall (vilket var när han blev rädd för två hundar som gjorde utfall mot honom). Helt avslappnad, lyssnade fint på mig och jag behövde knappt använda mig av kopplet alls för att styra honom. Som belöning fick han hälsa på vissa hundar och Atle befann sig i paradiset =) Favoriten var mopsen Ernst (jordklotets bästa namn på en mops!) som var exakt lika gammal som Atle. Först tyckte mopsen att Atle var lite läskig, han kan ju vara så intensiv. Men det var kul att se hur Atle då anpassade sig och tog ett kliv tillbaka, visade lite lugnande signaler och lät mopsen ta sin tid. När mopsen väl kommit över sin osäkerhet blev det fullt ös igen =)

Ok, "Hällmarksslingan" är i min värld lättgången och man klarar sig gott med vanliga trekkingskor. Rätt trist enformig miljö men det som var bra var att det bitvis var rätt stenigt och mycket rötter så man måste lyfta på fötterna och snirkla sig fram. Det är bra träning på våren inför vandringssäsongen!

Nästa gång får det nog bli "Fornborgsslingan". Avstod den nu då den beskrevs som svår och den mest krävande leden i hela nationalparken. Men nu när jag har bättre grepp om hur de graderar sina leder så tror jag inte de ska bli några problem alls =) Jag tror och hoppas att det kan vara en led helt i min smak. Om någon gått den leden så hojta gärna till!