Vaknade upp till minusgrader och väderkartan visade att det skulle regna. Jippie tänkte jag, då blir det snö!!! Men det blev varken snö eller regn. Såg på kartan att det fanns två leder att gå. En stor led (antagligen en sån där trist autostrada...) som gick lite lägre och en mindre led som gick lite högre och dessutom följde en bäck, såklart blev det den senare!
 |
| Syns vi??? |
 |
Det var en väldigt lättgången led, ja även utanför leden faktiskt. Det var helt vindstilla så tyckte lunchen skulle käkas uppe på nån topp. Men efter att x antal gånger ha trott att nästa krön är toppen så var det bara att ge upp (tänker inte paja Atle med branta stigningar han inte är tränad för) och slå sig ner ändå =)
 |
| Här pysslas inte med mindfulness men däremot nån slags hikefulness ;) |
 |
| Atle mumsade i sig sin färdkost i rasande fart och här smakar han min vegetariska vandrarmat. Tydligen väldigt god! |
Atle verkar tycka att det här med fjällvandring är väldigt kul och han har nu fått bra kroppskontroll också, jag vågar mestadels låta honom själv avgöra var han ska gå och jag litar på att han klarar av de hopp och klättringar han tar sig för... Ibland tittar dock dåren fram, som t.ex. när vi skulle uppför ett riktigt brant parti och jag gick på snedden för att det skulle bli lättare, krönet var jäkligt brant. Men Atle rusade rakt uppför och jag var typ beredd på att ta emot honom när han kom nerrasandes, men nejdå, han hade full koll.
Måste dock lära in en sakta-signal för branta nerförsbackar, annars är det bara en tidsfråga innan han drar med mig... Han är visserligen liten men jäkligt stark när han får för sig att leka missil i nerförsbackarna. Det lättaste är ju att bara släppa honom men eftersom det är både nationalpark och renbetesland är det typ dubbelt koppeltvång. Med en renflock framför nosen fungerar inte min inkallning ;)
Måste hitta en bra vandringssele också. Den ska vara tålig, inte suga åt sig vatten, sitta stabilt, ge bra rörelsefrihet och gärna ha ett nättare handtag på ryggen. Bara att leta vidare =)
Så japp, Grövelsjön fick sin revanch! Jämfört med Idre (45-60 min bort) är det ännu mer fjällikt i Grövelsjön och inte lika turistigt, det är mer genuint vandringsfolk. Men jäkligt svårt att hitta boende om man inte är ute i väldigt god tid. För det är nog lite väl långt att göra dagsutflykter från Orsa. Nu dröjer det inte länge innan snön kommer där uppe så det hinns antagligen inte med någon mer vandring i år. Men Atle har i alla fall fått mersmak och det var ju planen så nu jäklar blir det höga toppar nästa år!
2 kommentarer:
Jag hade sån tur och trillade över en tvåhundrakronors sele från Trixie som passar perfekt vid vandring. Har dock behövt sy dit ringen för kopplet en miljon gånger men efter att jag gick till en klackbar verkar det sitta bra. Saknas handtag, men jag får bra grepp att hjälpa Nässla där det behövs ändå. Sen blir den förvisso blöt, men jag tror inte jag kan få något som sitter så stadigt på den stora kroppen utan att det blir kompromisser.
Ja det är många som gillar den där Trixie-selen men den finns ju inte längre. Och att koppelringen lossnar känns ju sisådär med en hund som Atle ;) Ruffwear har ju en liknande modell men när jag testade den på Täpp var den alldeles för kraftig och hård, inte alls så där mjuk och följsam som Trixien.
Skicka en kommentar