Tyresta nationalpark

Har faktiskt aldrig besökt Tyresta nationalpark så tänkte att det var på tiden! Den ligger ju lite dumt på andra sidan stan så vill man inte tillbringa halva dagen i trafiken får man se till att åka utanför rusningstider, då tog det ca 45 min.

Klev ur bilen och såg folk byta om till stövlar och kängor, Stockholmarna var liksom bättre klädda här än vad de är uppe i Dalafjällen... Tänkte att oj då, är det så svår terräng att vänta, har jag missbedömt stället helt? Hade tänkt gå i mina favvo trekkingskor men hade ju ändå slängt in kängorna i bilen så tog dem för säkerhets skull.

Med en unghund är man ju lite begränsad i valet av leder så det fick bli "Hällmarksslingan" på 5 km, en medelsvår led enligt beskrivningarna. I början gick leden på en astråkig grusväg och efter nån km började jag få smått panik över att det var så den skulle fortsätta. Men nejdå, leden vek av in i skogen tack och lov.

Men guuud vilken tur att det finns en spång här! Det hade varit sååå omöjligt att gå utan den ;)

Ganska snart blev det mer bergig terräng, nästan lite skärgårdsfeeling faktiskt. Halvvägs blev det vilo och vattenpaus även om Atle inte hade lust varken att vila eller dricka. Men så funkar han, ge det några minuter så sitter han ner och softar och dricka kan han tänka sig då också.

Full fart igen efter pausen =)

De sista 1-2 km tillbaka till bilen gick leden samma slinga som "Barnvagnsslingan". Här var det massor av folk, barn och hundar - många tighta möten blev det och jag var riktigt imponerad över Atle, bara ett enda utfall (vilket var när han blev rädd för två hundar som gjorde utfall mot honom). Helt avslappnad, lyssnade fint på mig och jag behövde knappt använda mig av kopplet alls för att styra honom. Som belöning fick han hälsa på vissa hundar och Atle befann sig i paradiset =) Favoriten var mopsen Ernst (jordklotets bästa namn på en mops!) som var exakt lika gammal som Atle. Först tyckte mopsen att Atle var lite läskig, han kan ju vara så intensiv. Men det var kul att se hur Atle då anpassade sig och tog ett kliv tillbaka, visade lite lugnande signaler och lät mopsen ta sin tid. När mopsen väl kommit över sin osäkerhet blev det fullt ös igen =)

Ok, "Hällmarksslingan" är i min värld lättgången och man klarar sig gott med vanliga trekkingskor. Rätt trist enformig miljö men det som var bra var att det bitvis var rätt stenigt och mycket rötter så man måste lyfta på fötterna och snirkla sig fram. Det är bra träning på våren inför vandringssäsongen!

Nästa gång får det nog bli "Fornborgsslingan". Avstod den nu då den beskrevs som svår och den mest krävande leden i hela nationalparken. Men nu när jag har bättre grepp om hur de graderar sina leder så tror jag inte de ska bli några problem alls =) Jag tror och hoppas att det kan vara en led helt i min smak. Om någon gått den leden så hojta gärna till!