Grövelsjön

I helgen fyllde Atle år och jag hade planerat in just denna helg som ledig och förhoppningen var en sista fjällvandringshelg OM vädret skulle vara vandringsbart. Det såg, hör och häpna, ut att bli riktigt fint väder så vi rullade iväg upp till Grövelsjön. Fjällvädret och väderapparna har ju iof sällan någon som helst kontakt med varandra så vi kom upp till vinterland hahaha =) Jag blev glatt överraskad av snön men Atle var väl kanske lite mindre imponerad.
Vi gick upp mot Salsfjället och det blev lite mer snö för varje höjdmeter och dimman gjorde att det var knäpptyst och trolskt.

Det blev bara en liten minitur, dels började det skymma och vi hade en tid att passa för att hämta pizza hos fjällbageriet. Och sen dags att planera morgondagens tur!

Favorit i repris

I fredags packade vi ihop oss och åkte till Norrtälje för att möta upp Helena med Gracie och Luna. Vi hade hyrt HUNDerbanan som vi första gången testade i juni förra året, då skrev jag om det HÄR. Då var det gränsfall till varmt men nu var det kallt och skurarna duggade tätt. Tyvärr var det ju en del stationer som blev för hala för att jag skulle våga låta en smågalen Atle ge sig i kast med dem. Men då har vi ju å andra sidan en anledning att komma tillbaka en tredje gång =)

Atle trodde tydligen att det var någon form av sök det handlade om, han gick all in för att hitta rätt doft och det tog ett bra tag innan jag fick honom att förstå att det inte handlade om nosarbete. Jaha, sa han och tyckte att jag kunde förklarat det tidigare...
Började med några lätta stationer och blandade sen in lite svårare. Var också nyfiken på att se om det var någon skillnad på de stationer han sist tyckte var lite kämpiga, skulle det gå bättre idag?

Finns det någon doft gömd här tro? Stationen går ut på att klara av att gå på prasslig presenning och om möjligt utföra olika moment på den. Inga problem sist och inte nu heller. 

Finns ingen eukalyptus här heller... Station med klätter/balans/gå inuti utmaningar. Lite för halt i regnet.

Hoppa genom livboj, inga problem.

Trippelhopp genom rockringar, sjuuukt kul enligt Atle!

Ny station - slackline. Säkerligen en ordentlig utmaning men jag gillar inte den krökta ryggpositionen som hunden blir tvungen att ha för att stå på linan, så jag har valt att inte lära in det. Går säkerligen att hitta klipp på youtube om ni vill se hur det ser ut.

Inga problem sist och inte nu heller, befinna sig på lastpall spänd med rep i träden, det blir lite som en gunga.

Gå in mellan massa plastband i halvmörk trång yta. Det var läskigt sist även om det släppte, denna gång gick det finfint!

Typ som en zipline, hunden ska placera framtassarna på däcket och med bakbenen skjuta däcket framåt. Ehh, nej tack sa Atle. Passar nog större hundar bättre men han fick göra några övningar med ett stilla däck.

Man blir ju alltid lite förvånad när man är på HUNDerbanan, t.ex. var det några stationer som jag nästan tänkte hoppa över för jag tänkte att hur svårt eller kul kan det vara liksom? Men JÄTTEkul sa Atle haha. En problemlösarstation med en flaska och en hopp/balansstation med stenplattor:

Här fick han tänkta så det knakade, han ska snurra på flaskan för att få ut godisen. Normalt kör han bulldozerteknik på sånt här men nu lyckades han lugnt och strategiskt klura ut hur han skulle göra. Inget supersvår grej men kul att se annan sida av Atle där han systematiskt provar sig fram utan att bli frustrerad över att inte lösa det direkt.

Sååå kul att studsa fram mellan de olika plattorna =) Han är ju inte svår att roa haha.

Favvostationen från förra gången, bollhavet! Det var ju sååå läskigt först men sen släppte det och blev den solklara favoriten. Liten tvekan denna gång innan han hoppade bomben bland bollarna!

Men i år hade bollhavet fått en tvillingstation som jag redan på förhand gissade skulle bli Atles nya favorit. Fatta lyckan när han fick syn på bollhavsdammen!!! Atle har redan skickat en önskelista till tomten och det står bara en sak på den =)

Den absolut största utmaningen på hela banan var inte en station utan när HUNDerbanans ägare kom för att fota lite till FB-sidan. Atle likställde det hela med ett terrorhot. Minst. När jag förklarat för Atle att mannen med den stora kameran som hukade intill, var helt ofarlig, så kunde han tänka sig att jobba lite med en ny station. Kroppskontroll för alla fyra tassarna - framtassarna på en smal planka och baktassarna på en annan.

Det är tur Atle har långa ögonbryn, för om blickar kunde döda... Foto: Peter Ulvatun, HUNDerbanan

Gracie & Luna

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man ska balansera! Foto: Peter Ulvatun

Två timmar går snabbt och när man jobbat med kropp, huvud och nos i 50 olika stationer (ok man hinner inte alla...) så är det trötta och nöjda hundar man har =) 

Förbannade jordgetingar

Häromdagen när vi var ute och gick promenad så gick Atle och strosade längs en häck. Tydligen lyckades han reta upp ett jordgetingbo så pass att han blev bombad av getingar och stucken flera gånger. Herregud vilka ilskna getingar, de liksom grävde sig in i pälsen på honom och det kom bara fler och fler. När jag till slut fått bort alla getingjävlar var han så låg att han inte ville röra sig. Alltså tack och lov för den där akutvådskursen där vi faktiskt tog upp just jordgetingar, jag visste ju precis vad jag skulle titta efter och vad som behövde göras. Började bära hem honom men det var INTE poppis, han ville mest sitta still och bli klappad. Vi tog det lugnt och när den kritiska tiden för allergisk chock passerat och inga tecken på chock eller svullnad syntes så bar jag hem honom. Det blev undersökning av en ynklig Atle och jag plockade 7 taggar från öron, kinder, läpp, tass och bakdel. Dagen efter hittade jag ytterligare två taggar och antagligen finns det några jag missat... Fatta hur många gånger han blev stucken =(  Det här var förhoppningsvis första och sista gången vi bekantade oss med jordgetingar. Ett under att jag själv inte blev stucken men de satt och fräste (ja, lyssna på en förbannad jordgeting) på både byxor och jacka. Blä!

Ramundberget / Rieme

Sista vandringen för denna gång och kanske faktiskt årets sista till och med, hemska tanke =( Men vilken vandring sen! Efter snöstorm kommer solsken typ. Jämfört med dagen innan var vädret som förbytt och dagens plan var att gå upp på Ramundberget och knata längs kammen. Leden började uppför i fjällbjörkskogen för att sedan plana ut över fjället innan stigningen upp på Ramundberget började.

 
Det var några "luretoppar" som de säger i Norge, alltså man tror att det man ser ovanför sig är toppen men väl där inser man att det dolde sig en ny topp och sen en till osv. Men väl uppe var det helt magisk utsikt och magiskt väder. Jag hatar när man beskriver saker som magiska och jag gör det typ aldrig men det här var faktiskt magiskt i ordets rätta bemärkelse! Solen sken och det var helt vindstilla, inte ett grässtrå rörde sig på toppen. Helt knäpptyst, man får liksom göra ett ljud själv för att kolla om hörseln fungerar =)

Vi började gå ovanpå och insåg efter ett tag att jahaja, det var ju inte alls toppen. Andra delen av berget var faktiskt lite högre och det störiga var att man behövde gå ner allt det man knatat upp för att sedan knata upp allt igen på nya toppen. Jaja, det var det värt och på riktiga toppen ännu mer magisk utsikt.

Strosade omkring, käkade lunch, slappade och förundrades över att inte ha en enda människa i sikte. Men det är klart, det här var ingen känd led (snarare omarkerad stig), den led som alltid nämns går nedanför toppen bort mot skidliftarna i Ramundberget. Ganska ointressant att vandra vid liftsystem eller?

Någon gång måste man ju gå tillbaka och det var väldigt motigt eftersom det var sista turen. Men är väldigt nöjd med veckan och man kan säga att det blev Funäsfjällens revansch. Har känt mig ganska klar i de här områdena men nu har jag nog hittat lite nya ställen att fortsätta utforska så jag kommer nog tillbaka framöver! 

Fail trail men ändå inte

Fail trail är väl egentligen inte rätt ord för det blev inte ens en tur, men jag fick lite snö i alla fall =) Tanken var att gå uppe på Vättafjäll men vädrets makter satte stopp för det. Väl framme klev jag ur bilen och bombades med iskalla vindar och en känsla av att det finns ju snöpotential i den här temperaturen och luften har liksom en speciell lukt när det är snö i faggorna. Spanade ut över vidderna och se där! Det var ju snö på flera toppar! Hoppar in i bilen för att se vad den tycker att det är för temp och den visar 0 grader, ahaja inte konstigt det var kallt. Och vindens köldeffekt på det, kan säga att jag hade underställ, varm tjock tröja, fluffjacka, skaljacka, vinterhandskar med värmepåsar och mössa mm, men insåg att det blir ingen långtur i de här vädret, ffa Atle kommer frysa ihjäl. Det fick bli en promenad på fjället istället och titt som tätt kikade snöbyar förbi =) På sätt och vis fail trail men jag gillar ju sånt här väder så helt ok ändå!

Skars pudrat i nysnö

Storvigeln (Norge) har fått sig lite snö också, det gäller att ha koll på gränsen för det känns som att man får böter bara av att titta på riksgränsen...

Fjällets guld enligt Atle, det är ett riktigt kråkbärsår i år!

Kameran dog ganska snart i kylan och vi knatade väl inte på mer än kanske 1-1,5 tim innan det blev för kallt och vi åkte hem och värmde oss med varm choklad och vispgrädde. Stelfrusen ända in i benmärgen...

Röstvålen (Harrahtjahke) via Sveån

På onsdagen strilade regnet så passade på att ta en vilodag. Fyllde på kaloridepåerna med våffla vid Djupdalsvallen.
På torsdagen skulle det blåsa upp till 23m/s i byarna och då befinner man sig helst inte på kalfjället om man säger så. Tyckte dock inte att det kändes som så kraftig vind även om väderappen påstod det. Tänkte mig en kortare tur under trädgränsen och passade på att slå två flugor i en smäll genom att gå till Sveån som ändå stod på önskelistan. Sveån ska tydligen vara ett creektrekking mecka och då bör det vara en fors i min smak =)

Packade ihop och åkte till Ramundberget och på vägen kan jag säga att jag fick sänka hastigheten för jag var rädd att bilen skulle kränga till för mycket i vinden... Ok, just här blåste det på bra. Väl framme klev jag ur bilen och jäklar vad det blåste, funderade på om det var sunt att gå. Men nu var vi här och det borde läa inne bland träden så det var värt ett försök i alla fall.

De första 2,5 km gick på en typ mindre grusväg längs Ljusnan och det var väldigt lättgånget. Träden läade och jag bestämde att vi går hela vägen fram till Sveån för att spana lite och sen går vi tillbaka. Hade full regnmundering och det var tur för skurarna kom och gick. Framme vid Sveån var det en simpel bäck som hade planat ut, vilken besvikelse! Jag var ju bara tvungen att gå mer uppströms för att se hur det såg ut där. Började följa leden men den gick ju långt ifrån själva Sveån så fick tråckla mig in mot vattnet för att se något. Och hoppsan hejsan, här där det var brantare var det ju hur fint som helst! Fortsatte oledat upp längs vattnet och det var helt trolskt. Helt klart ett creektrekkingparadis! Det gick inte att få nog (jag samlar ju på vattenfall och forsar) och det var bara att försöka ta sig uppåt i den snåriga terrängen.

Creektrekking kan man säga är "bäckvandring" och innebär att man tar sig fram i vattendrag genom att gå/hoppa/balansera från sten till sten. Samtidigt är man på jakt efter grottor som vattnet gröpt ur i berget och fina badgrytor att bada i.

Tänk vilka färger vattnet får en solig dag!

Till slut började vinden göra sig påmind och vi närmade oss trädgränsen. Jag funkar ju så att kalfjäll smäller oändligt mycket högre än fjällbjörkskog så jag var ju bara tvungen att fortsätta upp för att se hur det såg ut! Och uppe på kalfjället så visade det sig ju att det fanns en topp inom räckhåll... Ujujuj, toppar är ju till för att gå upp på. Stod och velade ett bra tag, det blåste mycket och hade ingen lust att tvingas vända nästan framme vid toppen. Äsch, det vara bara att köra och vi började knata uppåt. Det var ju tack och lov läsidan (lä var det dock INTE) men väl uppe var det som att gå in i en vägg när vinden svepte över kammen.

Röstvålen i sikte

Upp, nudda toppröset och vända ner direkt igen. Normal hobby man har.

Snabbt ner igen, lite fika och så tillbaka längs Sveån men denna gång följde vi leden. Vinden började bli lite too much så ville ner så snabbt som möjligt. Såg inte en människa på hela turen men gick förbi ett hotell på väg till bilen och där inne satt hur många som helst och fikade med utsikt över fjällen. Men den bästa utsikten hade jag uppe på Röstvålen, sådeså!  

Atle på bytur i Ramundberget

Den lilla promenaden till Sveån som skulle slutat på ca 5 km tur och retur blev en vandring med topptur på 9,5 km i halv storm =) Så typiskt mig... Men en kul tur som jag vill utforska mer i bättre väder!