Värmebölja

Tanken var att dra på tälttur i Dalafjällen förra veckan men smock sa det så blev det över 30 grader varenda dag så det blev inget av det =( Atle har inte rört en fena dagtid och vägrar gå på promenad bortsett från morgon och kväll. Så klockan ringer tiiidigt och vi har suppat och Atle har badat medans det fortfarande går att andas ute.

Inte en krusning på vattnet och knäpptyst innan resten av världen vaknat!

Sjöodjuret Atle

Här simmar han!

Så sista semesterveckan försvann i ren värmebölja, det gjordes inte många knop. Idag bar det av hem till Täby, borta bäst men hemma bra ;)

The end

Sista dagen försvann i ösregn men då blev det istället lite spaning och shopping i Lom där vi bodde. Alldeles för mycket folk för Atle men nu var vi ju ändå ute och vandrade hela dagarna så det blev mest tidiga morgonrundor och sena kvällsrundor, då hade allt folk avtagit betydligt.

Här inne kan man hänga en hel dag!

Obligatoriskt morgonplask vid vattnet

Man kan ju ha sämre promenadmiljö på sina hundpromenader ;)

Lomseggen som jag hade tänkt gå upp på men tiden räckte liksom inte till...

Så var det roliga slut för denna gång och jag är halvt förtvivlad att det nu dröjer ett år till nästa gång. För jag ska tveklöst tillbaka! Åker inte till Jotunheimen över en helg, det blir för mastigt med restiden. Och hösten är redan spikad och kan inte ändras på... Jag har visserligen en vandringsvecka i september men då är det för sent på säsongen här, det är för stor snörisk. Jaja, den som väntar på något gott =)

Lite kom ihåg till nästa år:

• Träna mer på sten - frågan är bara var jag ska hitta massa sten att gå på!? Atle verkade dock varken trött i benen eller på något sätt vara stel eller öm efter turen till Leirbrean så jag gissar att all träning på balansbollar stärkt upp hans lednära muskler. Jag kanske får köra lite sån träning jag med. 
• Träna Atle mer i strömmande vatten - här kan man inte räkna med att det finns spänger eller broar, det är bara att knata över ändå. Det står ganska still i huvudet var jag ska hitta sådana vattendrag i Täby...
• Blåsigt på kvällarna - det blåser alltid upp på kvällarna (var likadant i Rondane) så det kan vara bra att lägga på minnet vid kvällsturer. Kanske inga toppturer kvällstid.
• Plan B - ha alltid en plan B om det inte skulle finnas parkering där man tänkt sig. Det finns inte gott om plats att ställa bilen vid hytterna och lederna så är man inte där i ottan kommer det vara fullt.
• Ekvidistansen - på svenska fjällkartor är ekvidistansen 10 m (avståndet mellan höjdkurvorna) men på norska fjällkartor är den 20 m, alltså det dubbla. Stod flera gånger och funderade över att det såg så sjukt brant ut men inte stämde med kartan. Tills jag kom på "problemet" haha =) 
• Fartkamerorna - norska fartkameror mäter snitthastigheten mellan punkt A till B och kan därmed avgöra om du hållt hastigheten under sträckan... som kan vara väldigt lång... Det tog ett tag innan jag förstod det så det här kan bli spännande.

Over and out för denna gång!

Sognefjellshytta

Lite mör i benen så fick det den här dagen bli lite lättare terräng. Startade vid Sognefjellshytta och gick leden mot Fannaråken. Även om detta område inte ligger långt från Krossbu så var det helt annan stil här. Mer lättgånget, mer grönt på marken, mer små sjöar och lite mer snällt helt enkelt. Atle var oförskämt pigg och började dagen med att bada i en sjö för att sedan röja som en galning i snön. Det här var inte en särskilt äventyrlig vandring så det blir mer bilder än text denna gång.

Här har vi precis lämnat parkeringen och ska bara gå längs vägen (som går uppe på fjället!) till ledens start. Kolla vilka höga plogpinnar, det säger en del om snödjupet vintertid =) Den här vägen är iof inte öppen vintertid men öppnar 1 maj och innan dess ska det ju snöröjas...

Här kan man i alla fall inte klaga på att leden är dåligt märkt haha!

Fannaråken! Uppe på kammen finns en bemannad hytta, den kanske känns igen från Monsen på tur?

Prestesteinsvatnet

Det här med snö och is under vattnet var ju himla konstigt tyckte Atle. Han stod länge och funderade innan han vågade nudda med tassarna.

Böverbrean från annan vinkel!

Sognefjellshytta ligger precis vid vägen och är därmed väldigt lättillgänglig. Trots det är det jättefina områden och det finns turer från superlätt till jäkligt avancerad (över glaciären upp på Fannaråken t.ex.). Så vill man bara uppleva storslagna fjäll utan att göra nån mer hardcore vandring så är det nog hit man ska!

Leirbrean

Böverbrean gav mersmak så jag började spana runt på kartan efter fler glaciärer. Hittade en större glaciär som antagligen var ännu finare även om det var tuffare att ta sig dit. Även här utgick leden från Krossbu men åt ett helt annat håll. Det här leden var inte utmärkt men gick att se så länge det var växtlighet på marken. Det gick uppför från start till mål men nästan hela tiden längs en fin fors. Den sista halvan av leden var bara sten, sten och ännu mera sten. Till slut väldigt ogästvänligt faktiskt och det var inte helt lätt att gå bland all sten. Fick kolla Atles trampdynor med jämna mellanrum så att de inte slets för mycket.
Gah, det var lite kämpigt bland all sten mot slutet och vi var nu uppe på rekordhöjd för Atle =) Och till slut såg vi glaciären och sjön. Väl framme var det så himla fint!

Här dök det upp en stor vall/mur av sten. Jag funderade länge över varför man byggt en sådan här uppe i månlandskapet? Men det enda jag kom fram till var att det måste vara glaciären som en gång i tiden gick hit och att den skjöt stenen framför sig. Kan det vara en rimlig teori tro??

Vackert men inte så vandringsvänligt. Men rätt kul ändå för jag kommer alltid minnas det här området - stenigt och grått som i en helt död del av världen...

Leirbrean visar sig!

Så fint! Toppen som är dold i moln är Store Smörstabbtind, 2208 möh, d.v.s. högre än Kebnekaise. Den känns överkomlig i bra väder men frågan är hur trampdynorna fixar all sten...

Min favoritbild från veckan! Alldeles trolskt där högt upp bland moln och isflak =)

En alldeles egen beach vid glaciärsjön!

Här hade man ju kunnat stanna hela dagen... Gjendesheim (som alla hyllar och som jag skrev om tidigare) i all ära men det här smällde högre i min värld!!
På vägen ner började mina fotleder säga ifrån, de hade väl fått nog av allt balanserande på stenarna. Atles trampdynor klarade i alla fall det hela bra, lite slitna men ingen fara på taket. Lite vila så var vi redo för nästa tur även om den gärna fick bli i lite lättare terräng =)

Böverbrean

I Jotunheimen finns mängder av glaciärer och det stod såklart på önskelistan. Efter lite spanande på kartan hittade jag en som verkade överkomlig att gå till.
Det skulle bli varmt så gick upp i ottan och åkte till Krossbu där leden utgick ifrån. Enligt kartan skulle det vara en tydligt markerad (uppenbarligen en definitionsfråga... ) DNT led. I början var det hyfsat lätt att se leden för den var upptrampad men efterhand som det blev mer och mer sten så blir ju inte marken nött på samma sätt. Och de röda T markeringarna syntes säkert bra för en sisådär 20 år sedan, nu såg man max nån liten röd prick på någon sten här och där. Gav upp och gick mer på känn, det var rätt lättorienterat.

Kamouflerad Atle

Vattnet är mer turkost i verkligheten

"Matte jag är redan här uppe, varför tar det sån tid för dig??"

Klarblå himmel och sol i Norge, är det möjligt!? Även om luften i sig var sval så stekte solen. Trots hög solfaktor fick jag till slut sätta på mig ett tunnare pannband för att inte bli helt sönderbränd i pannan.

Utsikt åt det håll vi kom ifrån. Där ligger Breheimen (en annan nationalpark) som tyvärr inte hann utforskas denna gång.

Eftersom vi inte följde leden missade vi också vadet, vi skulle nämligen över vattendraget. Och det var inte helt lätt att hitta ett bra ställe att ta sig över. Gav till slut upp och knatade rakt över. Kängorna klarade sig faktiskt från att bli vattenfyllda, det strömmade på så pass bra att det mest forsade förbi. Atle tog sig också över finfint, han funderade lite först då han inte är superförtjust i strömmande vatten. Men efter lite lock och pock knatade han målmedvetet ut i vattnet och kämpade sig över till andra sidan!

Så, nu kunde vi börja ta oss upp mot glaciären. Nästan framme blev det riktigt knepigt, det var bara sten och berg och brant. Med 8 kg på ryggen blir det dessutom vingligt, man har inte samma balans och smidighet som man är van vid. Och ändå är 8 kg inte särskilt mycket =)

Men det var värt besväret och glaciären var häftig!

Dags att börja knata uppåt

 

Böverbrean! Bilderna gör ju aldrig verkligheten rättvisa men den var maffig och det här är dessutom bara den nedre delen av glaciären, uppöver är den sedan enorm!

Nix, jag har inga glaciärkunskaper så därför går vi inte heller på den =)

 

Det här gänget går i replag, fastbundna i varandra. Trillar en person ner i en spricka så tar det ganska snabbt stopp och man blir hängande i repet istället.

 

Så häftigt! Det här är inte stenar täckta av is och snö utan ihopknögglad is. Där finns isgrottor att utforska =)

 

Hurrungane! Där borta börjar de mest otillgängliga delarna av Jotunheimen.

 

 

Baddags

De ser ju söta ut men skenet bedrar...

Det blev lunch vid glaciären och på väg tillbaka hittade jag en annan led som var betydligt lättare att gå och följa (men den fanns inte på kartan...). När det bara var 1-2 km kvar till Krossbu så låg en stor flock kor utspridda över dalen. Insåg ju att det kanske inte var helt optimalt att gå rakt genom flocken men att gå runt var svårt p.g.a. terrängen. Började gå lite lugnt och just kor ingår inte i Atles jaktlista så det borde inte vara några större problem. Korna tyckte dock att det var en dum idé. Två svarta kor reste sig hastigt upp och blängde på oss. Jaha, nu blev de störda trots allt tänkte jag men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta gå. Men de två korna började gå mot oss med ett kroppsspråk som inte såg helt bra ut. Jag kan visserligen inte kor men med lite sunt förnuft behövde man inte vara Einstein för att inse att de inte var glada. Vi stannade för att se vad de tänkte ta sig till. Även korna stannade men stod kvar och blängde. Sen började de gå mot oss igen... Vi vände om och gick bort från dem och började istället gå en enorm omväg runt flocken upp mot bergssidan vid dalen. Men inte heller det tyckte korna var ok och nu kom de i högre fart och började sen springa och bröla. Shit, även jag och Atle vände och sprang haha! Vände mig om efter ett tag och tänkte att nu har de nog slutat springa men näpp, de kom efter i en jäkla fart. Men herregud!! Vi sprang över stenar som man inte borde springa över men det gick ju bra...  Nu var det liksom inte så kul längre. Kände mig som en blond 08:a på fjället, hur fan kan man lyckas bli jagad av kor liksom? Tänkte lite komiskt där och då att jag har ju inte ätit kor eller andra djur de senaste 20 åren och det här är tacken för det!!

Vi behövde hitta en annan väg tillbaka till Krossbu. Lite knixigt för vi befann oss i en dal med vettendraget i mitten. Gå genom flocken var inte ett alternativ, gå runt upp mot bergssidan gick ju inte heller. Det var varmt och jag hade ingen som helst lust att gå tillbaka upp till vadet där jag tog mig över, det skulle ta säkert två timmar extra. Fanns alltså bara ett alternativ kvar, ta sig över vattendraget här någonstans och gå till Krossbu längs andra sidan. Efter att ha ägnat vad som kändes som en evighet åt att hitta ett lämpligt ställe att korsa vattnet så hade vi till slut kommit lite väl nära korna igen. Och nu kom de två svarta gåendes från håll... Det var bara att knata ut i vattnet och denna gång klarade sig inte kängorna från att bli vattenfyllda. Skit samma det var inte så långt kvar att gå ändå. Atle däremot stod kvar på andra sidan, han ville inte alls gå över det strömmande vattnet. Och bortifrån höll korna stadig kurs mot oss... Lyckades få Atle att gå halvvägs men sen var det faktiskt så pass djupt att han inte bottnade och då skulle han ju bara flyta med det strömmande vattnet vilket inte kändes så snällt. Så jag knäppte av mig ryggsäcken och knatade tillbaka och hämtade jycken och så tillbaka upp på land igen. Tänkte att korna korsar väl för fan inte vattnet de också? Var liiite trött på koskrällena vid det här laget. De blev tack och lov kvar på andra sidan =)

Lite komiskt var det när jag några dagar senare läste en artikel hos DNT (typ norska STF) där de tog upp just detta med "koincidenter", tydligen inte helt ovanligt haha.

Tillbaka vid bilen fick det även denna dag bli lite bilsightseeing och vi åkte en helt galet häftig fjällväg ända ner till Turtagrö. Herregud säger jag bara, det är den coolaste väg jag någonsin åkt, i alla fall i Norden!

Väl tillbaka i stugan slängde vi oss på soffan och latade oss resten av kvällen.