Böverbrean

I Jotunheimen finns mängder av glaciärer och det stod såklart på önskelistan. Efter lite spanande på kartan hittade jag en som verkade överkomlig att gå till.
Det skulle bli varmt så gick upp i ottan och åkte till Krossbu där leden utgick ifrån. Enligt kartan skulle det vara en tydligt markerad (uppenbarligen en definitionsfråga... ) DNT led. I början var det hyfsat lätt att se leden för den var upptrampad men efterhand som det blev mer och mer sten så blir ju inte marken nött på samma sätt. Och de röda T markeringarna syntes säkert bra för en sisådär 20 år sedan, nu såg man max nån liten röd prick på någon sten här och där. Gav upp och gick mer på känn, det var rätt lättorienterat.

Kamouflerad Atle

Vattnet är mer turkost i verkligheten

"Matte jag är redan här uppe, varför tar det sån tid för dig??"

Klarblå himmel och sol i Norge, är det möjligt!? Även om luften i sig var sval så stekte solen. Trots hög solfaktor fick jag till slut sätta på mig ett tunnare pannband för att inte bli helt sönderbränd i pannan.

Utsikt åt det håll vi kom ifrån. Där ligger Breheimen (en annan nationalpark) som tyvärr inte hann utforskas denna gång.

Eftersom vi inte följde leden missade vi också vadet, vi skulle nämligen över vattendraget. Och det var inte helt lätt att hitta ett bra ställe att ta sig över. Gav till slut upp och knatade rakt över. Kängorna klarade sig faktiskt från att bli vattenfyllda, det strömmade på så pass bra att det mest forsade förbi. Atle tog sig också över finfint, han funderade lite först då han inte är superförtjust i strömmande vatten. Men efter lite lock och pock knatade han målmedvetet ut i vattnet och kämpade sig över till andra sidan!

Så, nu kunde vi börja ta oss upp mot glaciären. Nästan framme blev det riktigt knepigt, det var bara sten och berg och brant. Med 8 kg på ryggen blir det dessutom vingligt, man har inte samma balans och smidighet som man är van vid. Och ändå är 8 kg inte särskilt mycket =)

Men det var värt besväret och glaciären var häftig!

Dags att börja knata uppåt

 

Böverbrean! Bilderna gör ju aldrig verkligheten rättvisa men den var maffig och det här är dessutom bara den nedre delen av glaciären, uppöver är den sedan enorm!

Nix, jag har inga glaciärkunskaper så därför går vi inte heller på den =)

 

Det här gänget går i replag, fastbundna i varandra. Trillar en person ner i en spricka så tar det ganska snabbt stopp och man blir hängande i repet istället.

 

Så häftigt! Det här är inte stenar täckta av is och snö utan ihopknögglad is. Där finns isgrottor att utforska =)

 

Hurrungane! Där borta börjar de mest otillgängliga delarna av Jotunheimen.

 

 

Baddags

De ser ju söta ut men skenet bedrar...

Det blev lunch vid glaciären och på väg tillbaka hittade jag en annan led som var betydligt lättare att gå och följa (men den fanns inte på kartan...). När det bara var 1-2 km kvar till Krossbu så låg en stor flock kor utspridda över dalen. Insåg ju att det kanske inte var helt optimalt att gå rakt genom flocken men att gå runt var svårt p.g.a. terrängen. Började gå lite lugnt och just kor ingår inte i Atles jaktlista så det borde inte vara några större problem. Korna tyckte dock att det var en dum idé. Två svarta kor reste sig hastigt upp och blängde på oss. Jaha, nu blev de störda trots allt tänkte jag men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta gå. Men de två korna började gå mot oss med ett kroppsspråk som inte såg helt bra ut. Jag kan visserligen inte kor men med lite sunt förnuft behövde man inte vara Einstein för att inse att de inte var glada. Vi stannade för att se vad de tänkte ta sig till. Även korna stannade men stod kvar och blängde. Sen började de gå mot oss igen... Vi vände om och gick bort från dem och började istället gå en enorm omväg runt flocken upp mot bergssidan vid dalen. Men inte heller det tyckte korna var ok och nu kom de i högre fart och började sen springa och bröla. Shit, även jag och Atle vände och sprang haha! Vände mig om efter ett tag och tänkte att nu har de nog slutat springa men näpp, de kom efter i en jäkla fart. Men herregud!! Vi sprang över stenar som man inte borde springa över men det gick ju bra...  Nu var det liksom inte så kul längre. Kände mig som en blond 08:a på fjället, hur fan kan man lyckas bli jagad av kor liksom? Tänkte lite komiskt där och då att jag har ju inte ätit kor eller andra djur de senaste 20 åren och det här är tacken för det!!

Vi behövde hitta en annan väg tillbaka till Krossbu. Lite knixigt för vi befann oss i en dal med vettendraget i mitten. Gå genom flocken var inte ett alternativ, gå runt upp mot bergssidan gick ju inte heller. Det var varmt och jag hade ingen som helst lust att gå tillbaka upp till vadet där jag tog mig över, det skulle ta säkert två timmar extra. Fanns alltså bara ett alternativ kvar, ta sig över vattendraget här någonstans och gå till Krossbu längs andra sidan. Efter att ha ägnat vad som kändes som en evighet åt att hitta ett lämpligt ställe att korsa vattnet så hade vi till slut kommit lite väl nära korna igen. Och nu kom de två svarta gåendes från håll... Det var bara att knata ut i vattnet och denna gång klarade sig inte kängorna från att bli vattenfyllda. Skit samma det var inte så långt kvar att gå ändå. Atle däremot stod kvar på andra sidan, han ville inte alls gå över det strömmande vattnet. Och bortifrån höll korna stadig kurs mot oss... Lyckades få Atle att gå halvvägs men sen var det faktiskt så pass djupt att han inte bottnade och då skulle han ju bara flyta med det strömmande vattnet vilket inte kändes så snällt. Så jag knäppte av mig ryggsäcken och knatade tillbaka och hämtade jycken och så tillbaka upp på land igen. Tänkte att korna korsar väl för fan inte vattnet de också? Var liiite trött på koskrällena vid det här laget. De blev tack och lov kvar på andra sidan =)

Lite komiskt var det när jag några dagar senare läste en artikel hos DNT (typ norska STF) där de tog upp just detta med "koincidenter", tydligen inte helt ovanligt haha.

Tillbaka vid bilen fick det även denna dag bli lite bilsightseeing och vi åkte en helt galet häftig fjällväg ända ner till Turtagrö. Herregud säger jag bara, det är den coolaste väg jag någonsin åkt, i alla fall i Norden!

Väl tillbaka i stugan slängde vi oss på soffan och latade oss resten av kvällen.