Sonfjället

NU var det dags! Inte perfekt väder men ändå den bästa dagen jämfört med resten av veckan. Åkte tidigt för att hinna med turen innan regnet skulle dra in. En ödslig grusväg slingrade sig många kilometrar ända fram till den lilla fäbodvallen "Nyvallen". Inte en bil på parkeringen. Konstigt tänkte jag och klev ur bilen. Fast det är klart, det är kanske inte allas dröm att knata uppför den här toppen kl. 06:30 på morgonen i 3 plusgrader och blåst.

Now we're talking!!!

Det såg brant ut, även i min värld. Men jag vet också att det bara är Atles tredje högsta topp så vi har varit högre. Det är inte heller en hysteriskt lång tur för det går "bara" rakt upp. Däremot såg det ut att bli den brantaste toppturen! Branten fick mig att tömma ryggsäcken på all onödig vikt men trots det tyckte jag den vägde bly.

Ok, bara att börja knata, det gick uppför från första steget. Jag hatar att starta brant uppför direkt, kroppen behöver liksom vakna först. Men det är ju bara att gilla läget. När man fått upp världens flås efter bara några hundra meter börjar man ju undra hur det står till med konditionen haha =) Leden gick uppför, uppför och ännu mer uppför. När vi kom ovanför trädgränsen var det finfin utsikt. Efter ett tag skymtade Lilltoppen, där kan man nöja sig om man vill ha en lättare tur. Nu blåste det ordentligt och jag hade gärna satt på Atle ett täcke men då skulle jag även bli tvungen att byta till halsband. Och med tanke på terrängen som nu väntade kände jag att sele var ett måste.

Lilltoppen i sikte! Schysst att det finns ett rangligt "räcke" att hålla sig i haha ;) Kanske tänkt att förhindra snöras eller nåt.

Uppe på Lilltoppen! Här kan man inte vända, det roliga har inte börjat ännu.

Åt en energibar och drack vatten, Atle fick lite energipåfyllning han också. Insåg att allt vatten inte skulle behövas så hällde ut en av flaskorna för att lätta lite på vikten. Sen gick vi vidare och fasiken vad kallt det blåste. Tänkte att vi går tills Atle fryser, då måste jag helt enkelt vända om. Men ju brantare det blev desto mer lä blev det för vi gick på läsidan, det var nog Atles räddning. Tror aldrig jag stannat så ofta för att hämta andan. Var halvt död och orkade knappt bry mig om huruvida det var snor eller näsblod som rann ur näsan... trevlig läsning men fjällvandring är inte alltid en dans på rosor.

Det ser ju inte alltför brant ut på bild men tro mig, man vill inte komma i rullning här =)

Lilltoppen syns där ner till höger

Atle var oförskämt pigg och frös inte så vi kämpade oss uppåt, lite i taget. Mot slutet blev det mer stenigt och jag har läst en del åsikter om att själva toppen inte är något för hundar. Så jag hade med det i beräkningen, att det kanske inte skulle gå hela vägen. Men än så länge var det inga problem. Men det blev bara mer och mer och ffa större stenblock. Vid ett ställe stod jag och spanade mot toppröset några hundra meter bort och tänkte att faaaaaaaan, ska det sluta här, så retligt nära? Kände inte att det var försvarbart att låta Atle gå den sista biten och snacka om projekt att bära ner honom om han gjorde sig illa. Meeeeeeen, började se mig omkring och om man sicksackade sig fram lite här och där så kanske det skulle gå ändå! Till slut stod vi vid toppröset och spanade ut över kanten! Här blev det sedvanlig "topp-plopp"! Jag är barnsligt förtjust i plopp så brukar ha med mig en plopp vid varje toppbestigning, det är belöningen =) Jag kallar det topp-plopp.

Fin utsikt in över massivet

Toppröset närmar sig, det gäller bara att hitta en väg dit.

Bildbevis! Liten Atle gick med högsta betyg upp på Sonfjällstoppen =)

Där till höger i bild är kanten/spetsen som syns på mils avstånd. Kan vara en bra idé att inte gå alltför nära, en kastvind och du har fått din sista flygtur.

Molnen är på ingång, försökte sträcka upp handen och nudda dem men nja, det gick sådär.

Det gick tyvärr inte att vara på toppen alltför länge, det blåste mycket och kallt, fjällets andedräkt var inte nådig. Fick känslan att fjället ville säga åt mig att gå ner nu, du hör inte hemma här uppe.

Bara att börja färden ner och om det är jobbigt uppför så är det ännu värre nerför. Dels svårare att gå nerför där det är riktigt brant och sen tar benen liksom slut, de blir som spagetti.

På nervägen spanade jag efter björn nere i dalen, Sonfjället är väldigt björntätt men man ska nog ändå ha en himla tur om man ser någon. Nere vid fäbodvallen strosade vi runt lite ett tag, det är inte sunt att efter en sådan här tur slänga in hunden i bilburen för en timmes bilfärd tillbaka till Vemdalen. Lite mer stegvis nervarvning är betydlig mer hälsosamt. Väl tillbaka vid bilen började regnet smattra så vi hade verkligen haft flax med vädret, ibland ska man väl ha det också!!

Sonfjället var helt i min smak och jag kommer tillbaka för fler turer! Jag tror till och med att den här toppturen klassar in som den bästa av fjällturerna jag gjort i Sverige. Ånnfjället gillade jag skarpt också, det kanske får bli en delad förstaplats!