Atle har ju alltid haft lite kamikaze tendenser för sig ute på tur, även om det blivit mycket bättre med åren. Imorse var vi ute tidigt för att kunna gå långt innan det blev för varmt och vi knatade på ute i skogen.
Det var rätt knixigt på sina ställen och Atle fick både krypa för att ta sig fram och hoppa en del. Vid ett tillfälle gick vi längs en liten stig precis intill en högre bergvägg. Och så bara helt plötsligt från att lugnt ha travat längs stigen så bara poff, så står han uppe på berget. Ibland kan jag se att han funderar över om han ska hoppa upp på något och då går det alltid att stoppa honom (för ofta funderar han över omöjligheter!) men nu tog han bara helt sonika ett språng rakt upp, tar ett avstamp någonstans mitt på bergväggen och flyger upp sista biten. Vi pratar alltså om en typ lodrät bergvägg lika hög som jag själv. Jag hann inte ens reagera innan han var uppe och då hade jag vaknat till liv så pass att jag hade fullt fokus på att se till att han inte skulle få för sig att hoppa ner samma väg. Dåre! Det finns en anledning till att ett av hans smeknamn är Atle atlet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar