22 november åkte jag för att hämta Atle. Min blivande kollega, tävlingskompis, äventyrshund mm. Vad kan gå fel med den gallring jag gjort liksom? 10 månaders efterforskning för att ge mig själv bästa tänkbara förutsättningar att hitta en hund med de egenskaper jag vill ha så att jag kan använda hunden till det jag vill. Därför blev det minst sagt en chock att få hem Atle och inse att han var fruktansvärt rädd för människor och till viss del även hundar.
De första två veckorna ville han bara fly så snart han såg en människa utomhus, även om det bara var en fullt vanlig människa på stort avstånd. Att hälsa på någon var det inte tal om, då gjorde han utfall. Han ville inte gå utanför tomten eftersom det fanns risk att det skulle komma en människa. Utanför tomten gick han och pep, var allmänt "på tårna" och tittade sig omkring med svansen mellan benen. Minsta misstanke om att en människa fanns i närheten gjorde att han ville springa hem eller fly upp i min famn genom att klättra upp på mig.
På tomten gick det lite bättre så länge inget hände men minsta fågel, ljud eller liknande så spratt han till och blev rädd. Missförstå mig inte nu - att en valp är osäker i ny miljö och inte vill lämna trygga hemmet är ju fullt normalt. Men det här var inget normalt beteende! Jag blev alldeles paff och smått chockad eftersom det var exakt sådana här beteenden jag fasat för.
Eftersom han satt fast i koppel och inte kunde fly eller öka avståndet till människorna så övergick flyktbeteendet i utfall. Han skällde på varenda människa och var helt okontaktbar, INGET kunde avbryta hans utfall.
Jag insåg ju ganska snart att hans beteende inte skulle bli bättre av sig självt så jag tog mig i kragen och började jobba med rädslan. Vi tog några dagar då vi bara höll oss på tomten och mumsade godis och lekte med leksaker. Jag hade smått panik över att socialiseringsperioden tickade för varje dag som gick men att gå utanför tomten gav honom just då bara starka obehagskänslor så det hade blivit så fel. Försökte välja tider då det var lugnt ute och dagsljus. Han blev ganska snabbt tryggare på tomten och då började vi gå ut på gångbanan utanför tomten. Tog med mig samma rutiner jag haft på tomten och valde lugna tider på dygnet att lattja och smaska godis på avstånd från de människor som passerade (vi snackar alltså att människan måste vara ca 50m bort för att han ska gå att avleda). Efterhand blev han tryggare på de ställen han tidigare gått på, förutsatt att det var folktomt. Nya platser var fortfarande jätteläskiga.
Hundar var också läskiga i början. Han var visserligen nyfiken och ville fram men skrek rakt ut så snart hunden gjorde en hastig rörelse. Tack och lov har jag ju mängder av hundar i bekantskapskretsen så Atle har fått träffa många trevliga och stabila hundar av olika raser. Idag kan han inledningsvis vara lite osäker på nya hundar men han fungerar socialt med alla hundar han träffar och har ett fint språk. Det var verkligen guld värt att ha så många hundar att använda, hade han inte socialiserats med hundar direkt i ung ålder hade han tveklöst blivit en utfallshund (sen får vi se vad som händer i och med könsmognaden men såhär långt ser allt bra ut).
Något jag märkte i samband med att han umgicks med andra hundar var att då gick det utmärkt att hälsa på deras matte eller husse, även barn. Det har jag försökt utnyttja genom att träffa och gå promenader med olika vänner och deras hundar och samtidigt låtit Atle hälsa på och lattja med matten/hussen. Tänkte att det kanske skulle hjälpa honom att komma över sin rädsla för människor men det hade absolut noll effekt på hans förhållande till andra människor utan hundar.
Två veckor innan Atle skulle flytta hem till mig upptäcktes en vattenläcka hemma, verkligen sämsta tänkbara tajming. Så från det att jag hämtade hem Atle och fram till mitten av februari bodde jag hos mina föräldrar. Atle var väldigt rädd för min pappa och de första 4-5 veckorna kunde de inte umgås alls trots att vi bodde i samma hus. Tack och lov började det släppa sen och idag är de riktiga kompisar =) Men 4-5 veckor innan han vågade umgås med pappa av egen fri vilja, det är inte normalt!
När det var dags för vaccination valde jag en privat veterinär med mottagning hemma hos sig, allt för att göra besöket mindre stressande jämfört med på en större klinik. Förvarnade veterinären om Atles människonoja men trots det blev hon helt paff över hans reaktion när han såg henne. Vaccinationen i sig gick väldigt bra, vad är ett nålstick jämfört med den alien som höll i nålen haha ;)
Rädslor smittar ju ofta och det tog inte långt tid innan Atle t.ex. började reagera på stillastående bilar. Det hände ju då och då att människor gick i och ur bilar som stod still och därmed blev det läskigt att gå förbi bilar. Det var även vissa andra grejer han började reagera på men tack och lov är allt det där borta idag.
Första tiden kombinerade jag adaptil doftavgivare och adaptilhalsbandet och ovanpå det fick han ett tryptofantillskott (tryptofan omvandlas i kroppen till bl.a. serotonin vilket är ett "måbra" hormon och kan hjälpa i situationer där hunden upplever oro och rädsla). Var och en för sig hade dessa preparat ingen effekt men kombinationen tyckte jag tog udden av de värsta reaktionstopparna.
Atle har varit rätt knepig på så vis att han inte för fem öre kunnat tränas enligt skolboken. Började jag klicka eller ge annan belöningssignal, ta ut extra avstånd eller placera mig själv mellan Atle och en närmande människa så fick han spel och stressade upp ordentligt. Det bästa var att bara göra ingenting och passera... Belöning tog han sällan oavsett vad det var.
Det som faktiskt till slut gav resultat var att leka. Atle älskar att leka och efter att ha lekt på stort avstånd från folk så kunde vi leka allt närmare och till slut kunde vi leka oss förbi folk vi passerade under promenaden. Så skönt att hitta ett sätt som äntligen gav lite resultat! Nackdelen med detta evinnerliga lekande/kampande är att det gjort honom rätt varvad utomhus så nu måste jag jobba på att plocka ner honom på jorden igen. Men det är det minsta problemet i det stora hela ;)
Givetvis såg jag inte dessa negativa sidor av Atle hos uppfödaren. Och uppfödaren verkar inte heller ha sett dessa sidor. Jag har funderat i det oändliga över varför han har dessa sociala problem, diskuterat med uppfödaren och slitit mitt hår! Jag har funderingar och tankar men lär aldrig få ett ordentligt svar så jag har lagt ner funderingarna som ändå bara gör mig gråhårig. Det är som det är och jag kan bara försöka träna och hjälpa honom så gått det går utefter de beteenden han uppvisar.
Som ni säkert förstår så är risken väldigt stor att Atle aldrig kommer klara av tävlingsmiljö. Oerhört tråkigt då jag så länge velat tävla (Täppas var ju dopad av sina mediciner och fick därmed inte tävla) och dessutom skulle jag behöva tävlingsmeriter för att få fler kunder till vissa specifika kurser. En reklampelare för DogSpirit helt enkelt!
Det här är anledningen till att jag inte skrivit något i bloggen sedan jag fick hem Atle. Det var inte helt kul att inse att det kommer ta 2-3 år innan han kanske kan klara av tävlingsmiljö och att vara med mig på jobbet. Eller så kommer han aldrig fixa det, det återstår att se. Det kommer även krävas mycket jobb bara att klara av alla vardagliga situationer som t.ex. att få besök här hemma, sitta på ett fik, åka kommunalt etc. Dvärgschnauzrar kan ju vara reserverade mot främmande människor så det är inte så att jag förväntat mig en översocial labrador. Men Atle var inte bara reserverad i början, han var livrädd.
Nu blev det som sagt ett väldigt negativt inlägg om min lilla Atle men givetvis har han positiva sidor också! Det får dock bli ett annat inlägg, nu måste jag sätta punkt för idag =) Det som ändå känns hoppfullt är att han trots allt gör framsteg. Det går sakta och vi har en lååång väg kvar men det går ändå åt rätt håll. Jag kan inte påstå att jag hittat rätt knappar att trycka på i alla situationer men jag förstår honom bättre och bättre.
 |
| Atle 3 mån gammal. Lina på för att han skulle känna sig mindre pressad av att sitta fast i ett kort koppel och sen favoritleksaken just då. |
Knasiga lilla Atle... Men jag har gett mig fan på att vi ska lösa det här så det är bara att hålla tummarna för att jag ror projektet Atle i hamn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar