Köarskalsfjället

Årets första fjälltur gick av stapeln förra helgen! Det måste nästan vara rekordtidigt? Och hör och häpna men vi hade faktiskt tur med fjällvädret. Bara några få regnstänk och ingen dimma. Däremot kallt och en sjusatans vind med 19 i byarna enligt väderappen. Fast jag tror inte det var 19, har gått i det förut och det var faktiskt lite problematiskt, nu gick det helt ok även om man vinglade till lite då och då. Jag fick ju en vindmätare i födelsedagspresent, varför ligger den hemma när man behöver den som mest?

Eftersom det är tidigt på säsongen och jag var osäker på snöläget så valde jag snälla och sydliga Sälen. Blev mäkta förvånad när det knappt var någon snö kvar alls? Dessutom hyfsat torrt i marken, jag hade räknat med att få sicksacka mig fram mellan snöfält och klafsa runt i smältvatten men icke. Med facit i hand hade jag nog kunnat åka ännu mer norrut men då har vi andra faktorer att ta hänsyn till, som t.ex. renarna med sina kalvar som inte ska störas nu.

En glad Atle på väg ut på årets första fjälltur!

Jag är visserligen inte ett fan av den här typen av tillrättalagda leder men jag hade fortfarande "all snö" i huvudet och vinden på det så jag tyckte det blev bra med en lättvandrad slinga. Efter vintern är ju fjällabstinensen enorm så bara att få kliva ur bilen och andas fjälluft räcker nästan det =)

Det jag blev lite paff över var hur skitigt det var. Snus, fimpar, glassplitter, toapapper, sopor och fan vet vad. Och klotter i färgglada färger på stenar och vindskydd. Pandemin har gjort att det är lite fel typ av folk som tagit sig ut i naturen... Nu var det mest de första 2 kilometrarna sen blev det rent fjäll igen.

Snö!

Här tyckte Atle att han skulle gå till sjön och bada. Med tanke på temperatur och vind så... Nope. 

Efter 4 km nådde vi Östfjällsstugan vid Östfjällstjärnen och här gick det inte att motstå bad tyckte Atle. Han fick gå i lite grann, men inte så att täcket blev blött. Här träffade jag två personer som kom från andra hållet, alltså dit jag var på väg. De berättade att nästan hela den leden, d.v.s. 4 av 5 km var spångad... Men va fan? Det var den inte sist jag gick, det är ju här den riktiga fjällterrängen börjar. Jag hade liksom inte åkt dit för att gå 4 km på spång, vet inte ens vad det gör med trampdynor så inget jag tänkte chansa på såhär i början av säsongen. Istället gick vi lite fritt över fjället och så snart man kliver en meter utanför lederna så försvinner ju också allt folk =) Och nej, jag knatade inte omkring precis bredvid spången, det finns ju en anledning till att den finns där, för att skydda naturen. Jag valde istället att trampa sönder andra delar (hmmm...) men där är det ju ingen som går så än så länge ingen påverkan på det området. Jag vet att man antagligen borde börja tänka i banor att faktiskt hålla sig till lederna men jag är inte där mentalt ännu, det är liksom inte vandring för mig. Och jag försöker intala mig själv att det är olika beroende på område också. Fjällen ska ju självklart inte trampas sönder men det är ju främst på platser dit alla ska som pyramiderna, blanktjärn, Jämtlandstriangeln etc. Där behöver det nog styras upp för att inte bli helt förstört =( Men jag går ju ofta på ställen som inte är lika hårt drabbade så i dagsläget känns det inte som ett jätteproblem. Ibland kan spänger faktiskt vara lite knepigt med små hundar också. Ofta är mellanrummet mellan de två plankorna så brett att en liten tass som råkar trampa ner där kan leda till både det ena och det andra (sträckning, mjukdelsskada, avsliten sporre, i värsta fall brutet ben...). Framförallt i slutet på en tur när hunden är trött och inte orkar fokusera på att gå extra brett med tassarna i varenda steg, kilometer efter kilometer...

Östfjällsstugan

Plaska lite och dricka lite i Östfjällstjärnen

Nu började det likna lite riktigt vandring och jag hittade en liten minitopp att gå upp på, även om den inte klassade in sig för att få någon topp-plopp haha. Någonstans borde man ju försöka ta sig tillbaka till leden också och även om jag hade på känn vart vi skulle stod jag och velade om jag skulle följa min plan med risk för att komma ut på 90-vägen istället och tvingas följa den en bit till bilen. Atle, som har ett jäkla lokalsinne, slängde en ihärdig blick på mig och knatade sedan bestämt iväg åt ett tydligt håll, slängde en till blick på mig och gick bestämt vidare. Antagligen har han koll tänkte jag och följde efter och jodå, efter ett tag såg jag leden längre bort. Bra jobbat Atle!

Tillbaka vid bilen blev det en sen lunch (för kallt och blåsigt på fjället) och sen rullade vi hemåt Orsa igen. Jag tror att jag är klar med just den här leden nu. Asfalt, grus och spång på 9 km av 10 blev lite too much. Men det finns fler lightturer i Sälen som jag kan välja istället, de gånger jag vill ha just lighttur eller är osäker på snöläget. Oavsett så var det nice att ha kickat igång fjällvandringssäsongen tidigare än vanligt och nu har vi heeela säsongen framför oss =)