Jotunheimen - Tyinholmen, nedre Rusteggvatnet

Den här leden började uppför, lite på skrå runt fjället. Grönt i början och sen mer sten och snö. Men hela tiden snö som gick att gå runt, tack för det!

Här har snöfältet rasat ihop i mitten. Det ser ju fjösigt ut på bild men jag hade lätt fått plats i sprickan ståendes.

När det började plana ut var det ett fint område och jag hoppades på att få se Falketind idag men icke, molnen hade stadigt placerat sig runt toppen. Vi knatade vidare och jag undrar om det var på den här turen Atle hittade kråkbär.

Gott om små vattenpölar att bada i om det hade behövts men ingen risk att han fick för sig att bada i den här temperaturen haha. 

När vi kommit ytterligare ett snäpp upp blev det lite kargare och nu visade sig nedre Rusteggvatnet, här blev det lunchpaus.

Men vad bra att isen börjar släppa såhär i mitten/slutet av juli för snart är det dags att börja frysa på igen inför vintern =)

Nedre Rusteggvatnet

Även Atle behöver energipåfyllning

Sen var det dags att gå hemåt och vi passerade ett ställe där Atle tyckte att jag var allmänt dum i huvudet. Leden gick över två stenblock som var fastkilade över en liten ravin där det rann en fors under. Det gick ju bra åt ena hållet men var inte lika lätt åt det andra. Atle stod på det ena stenblocket och väntade på att bli lyft ner till nästa men jag hade liksom inget bra fotfäste då ena foten stod på en sten som låg lös och kändes allmänt osäker, och vi fick inte plats på samma stenblock. Normalt brukar jag vara tydlig med vad jag vill att han gör (stanna, gå bakom, gå sakta, hoppa eller peka på den sten eller plats jag vill att han väljer). Då gör han det och det brukar gå finfint. Men när han nu insåg att inte heller jag hade en plan för det hela så måste det ju vara livsfarligt! Det krävdes lite lirkande för att få lyfta honom på ett märkligt sätt och sätta ner honom på det lägre stenblocket. Kan ju vara bra att träna på sånt framöver =)

På väg tillbaka och just här får han gå bakom

En fin tur som jag gärna går igen och då hela vägen fram till Kvitevatnet (som egentligen var målet även på den här turen). Men jag kanske väljer att om möjligt vada över forsen istället för att leka balanskonstnär med Atle.