Tyresta

På Valborg bar det av ut till Tyresta Nationalpark. Satt och spanade på deras hemsida och funderade över vilken led vi skulle gå. Det finns ju mängder av olika leder men ingen lät särskilt lockande förrän jag läste om fornborgsslingan, "observera att detta är vår mest krävande runda och att du bör vara i god fysisk kondition. Stigen går genom kuperad terräng med flera branter." Där var den ju! Visserligen bara 6 km men det skulle kunna vägas upp av rätt slags terräng och fin natur.

Efter en timmes bilfärd var vi framme vid Stensjödal och började gå mot den plats där leden skulle utgå ifrån. Det fanns en hel del vatten i form av sjöar och vattendrag, Atle plaskade på lite här och där. 

Södra Lanan

Atle hade lätt knatat ut i sjön om jag släppt efter på kopplet ;)

 
Även om det blir bättre och bättre så är Atle väldigt duktig på att överskatta sin fysiska förmåga. Vi var på väg uppför en liten trätrappa när han plötsligt får för sig att bara hoppa rakt ut på berget intill. Trappan fanns ju där av en anledning, berget var för brant att gå på... Han började kasa neråt samtidigt som han frenetiskt försökte klättra uppåt. Det var ju bara ren tur att jag var så pass nära att jag kunde ta tag i selen och lyfta upp honom. Bara för att inse att han höll på att glida baklänges ur selen, så fick ta tag i nackskinnet också. Superkänsliga Atle såg helt förskräckt ut...  Ja herregud, det kanske kommer en dag när man kan slappna av när man är ute med den här hunden ;)

Efter ett tag kom vi in i brandområdet, från den stora skogsbranden -99. Var lite förvånad att det fortfarande var så totalt stendött, rena skelettlandskapet. Men kul med lite udda promenadmiljö.

Väl ute ur brandområdet blev det mer kuperat, upp och ner och riktig urskog. Kom ut på en höjd med utsikt över Stensjön. 

Sen bar det av neråt igen och det var rätt kuperat även här. Stigen följde sjön och Atle var nere och plaskade i vattnet flera gånger. Här blev det lite paus och energiintag =) Vi gick förbi några fågelskådare här och där och jag hade fullt sjå att 1. få med mig Atle förbi "de skumma stillasittande spökena" och 2. få med mig en TYST Atle så att fåglarna inte skulle bli rädda av hans gapande och flyga iväg. Det gick väl ok förutsatt att spökena inte vände på huvudet för att titta på oss och säga hej. Man kan väl säga att Atle då "hejade" tillbaka på sitt eget mindre diskreta sätt...

Sen bar det av in i brandområdet igen (på andra sidan sjön denna gång) och här var det ännu häftigare, som en egen liten värld. 

Här fick det bli en till paus i det skumma landskapet. Det kändes som om vi gått de där 6 km flera gånger om så var tvungen att stämma av lite med kartan. Men vi var på rätt spår och det var inte långt kvar till bilen nu, bara genom skogen.

Det här var en rolig, annorlunda och lite knixig led som tog förvånansvärt lång tid att gå. Gott om tid och kängor rekommenderas! Och choklad såklart, annars kommer man inte långt ;)