Gealta!

Minns ni förra året när jag berättade om Gealta (det samiska namnet för Storvätteshågna)? Toppen jag såg på kartan för många år sedan och fastnade för. Förra året väcktes nyfikenheten på nytt när jag såg fjället i verkligheten, även om toppen var dold i moln. Insåg också att det kanske inte var så högt som jag tänkt mig men det fick ändå bli 2018 års lilla projekt.

I våras kom värmen som höll i sig så pass att jag till slut nästan tappat hoppet om att komma upp i år, det var svårt att förbereda Atle. Men nu var vi ändå på plats och beslutade att göra ett försök. Vi skulle börja med att gå till foten och sedan bestämma om vi skulle gå upp eller inte. Annars fick det bli lite rekande inför nästa års försök. Läste på lite innan och folk beskrev den två mil långa turen som allt ifrån hyfsat lätt till hysteriskt jobbig. Med andra ord lite svårt att veta vad man hade att vänta.

Leden till Gealta startade 50m från stugan så det var bara att knata iväg efter frukosten och såklart hade vi valt en dag då det skulle vara bra väder (sen vet man ju aldrig men mer kan man inte göra). De 7,5 km från stugan till foten var väldigt lättvandrat och växlande uppför och nerför. I ärlighetens namn en jäkligt trist sträcka.

Ständigt övervakad

Antingen såg det ut såhär...

...eller såhär.

När vi passerat Fosksjökläpparna såg vi till slut Fosksjöarna och bakom tornade Gealta upp sig. Toppen var dock dold i moln, hmmm... Man vill ju ha utsikt på toppen. Ok, skulle vi upp eller inte? Jag hade bara toppen i sikte och Atle kändes pigg så självklart fick det bli ett försök! Första stigningen såg dessutom inte särskilt monsteraktig ut, tvärtom klart överkomlig.

Här syns leden uppför. Den går ju på snedden, lite fusk då det inte blir lika brant som om den gått rakt uppför ;)

Över bron vid Foskan och sen bar det av uppåt!

Det gick förvånansvärt lätt men det är ju lite svårt att veta hur det ser ut längre fram, man ser ju alltid bara närmsta krönet.

Här har vi precis kommit över ett av alla krön man hoppats skulle vara just toppen... Bara för att inse att det är dags att ta tag i nästa "krön"! Tror det var någonstans här jag började fundera över vad som var rimligt för Atle att gå. Han kändes helt ok men han skulle ju orka heeela vägen tillbaka till stugan också. Dessutom hade han några mil i benen redan från de tidigare vandringarna. Men vi fortsatte och jag höll lite koll på eventuella trötthetstecken. Dessutom hade vi lite tur för molnen lättade så nu skulle vi ha utsikt från toppen!

Jag gick mest omkring och väntade på att det skulle bli brant och jobbigt, ville liksom ha lite bergsklättring! Det här var dock en snällt fjäll och till slut såg vi den lilla tjärnen som finns vid toppen och i fjärran skymtade även toppröset! Vid det här laget blåste det ruskigt kallt och det ven om vinden vid ledkryssen.

Santesontjärnen! När Atle inte badar,, då vet man att det är kallt =) Vi är nästan uppe i molnen!

På toppen, 1204 möh! Atles första lilla toppbestigning =)

På toppen blev vi inte långvariga, det blåste ordentligt och var svinkallt. Men det var riktigt fin utsikt och man såg bort över Hävlingen, Töfsingdalen och Rogen. Sen blev det raka spåret nerför även om vi behövde en liten enegipåfyllningspaus på vägen =) Atle fick några kråkbärspauser också, han måste ha trevliga minnesbilder av såna här små äventyr.

På väg ner

Trött Atle

Väl nere blev det en väldigt försenad lunch i halv storm, inte ens tarpen stod emot vinden. Atle hittade en liten grop där han kurade ihop sig för vila. Sen var det dags att börja gå tillbaka till stugan. Atle var rätt trött och det blev ju inte bättre av att det var uppför i början. Egentligen hade han nog behövt lite fler pauser på tillbakavägen men det blåste så kallt att han bara skulle bli nerkyld om vi stannade och stod still. Till slut återfick han lite krafter ändå, jag tror det var maten som gjorde sitt =) Och innan sista uppförslutet så hittade vi ett stort stenblock att vila bakom och det blev lite fika.

Sådär, då var Gealta avklarad! Det var kul att kunna bocka av på listan och det var jättefint uppe på toppen. Men det är ingen tur jag går igen, mest p.g.a. av att leden fram och tillbaka var så jäkla monoton. Och en toppbestigning ska ändå kännas lite tycker jag, det här var inte särskilt jobbigt ;)

Och sist men inte minst - all cred till Atle som kämpade på jättebra!! Det var perfekt att få en liten genomkörare så att jag vet lite bättre vad han klarar.