I fredags var jag helt ledig (vilket iof är en definitionsfråga som egenföretagare...) så vi började med morgonpromenad i ottan (sova kan man göra i ett annat liv) och sen blev det extra smarrig frukost och lite Black Friday nätshopping. Finns ingen anledning att shoppa sånt man inte behöver bara för att det är rea men om det är grejer man ändå tänkt köpa så finns det ingen anledning att inte slå till.
Sen åkte vi till Arken Zoo i Arninge som hade 50% på nästan allt då butiken upphör. Det blev lite smått och gott både till Atle och jobbet men ingen storshopping här heller.
Sen rullade vi vidare ut till Vaxholm för att "stadsträna" lite. Vaxholm är ett mysigt ställe så där står jag ut med att knata fram och tillbaka längs gator och gränder. Det blev riktigt bra träning faktiskt, precis på rätt nivå för Atle. Lagom mycket folk, hundmöten på rimligt avstånd, lastbilar som lastade ur grejer till butikerna, skärgårdsbåtar som brummade förbi och tutade högt vid avgång, änder i vattnet och det ena med det tredje. Han var jätteduktig =) Visst var han lite gasad men mer beroende på att han tyckte allt som hände var spännande snarare än läskigt.
 |
| Bad honom placera framtassarna på stengrejen... Ajaj kapten, sa Atle och hoppade upp och satte sig på den istället =) |
 |
| Spanar på folk som kliver av en brummande och bubblande färja. |
Det som blivit bättre på senare tid är att han litar mer på mig än tidigare. Om det uppstår en situation som han tycker är jobbig så tar han ofta kontakt med mig (istället för som tidigare när han bara panikade 200% blockerad) och undrar hur det hela ska lösas, ungefär som "shit matte, hur gör vi nu?" Sen har jag inte alltid jättemycket tid på mig att förklara hur situationen ska lösas ;) Som när vi gick på en smal gata och det plötsligt kliver ut en kvinna med två gallskrikande barn, ur en butik en meter framför oss... För ett år sedan hade han kastat sig ut i kopplet, vilt vrålandes. Idag tvärnitade han och slängde en snabb blick på mig. Då var det bara att bekräfta för honom att "bra val Atle, nu backar vi lite så slipper du hamna mitt i skottlinjen". Barnen sprang omkring och grät/skrek/viftade, upprörda över att de inte fått något de ville ha inne i butiken. Atle var sååå nära att explodera men lyckas hålla sig i skinnet för att jag talar om för honom vad han ska göra istället (följa mig, gå fot, vara tyst osv.). Egentligen lägger jag inte så stor vikt vid hur han uppför sig rent lydnadsmässigt utan det är viktigare vilken känsla han har. Står han framför mig längst ut i kopplet och är kolugn så är det betydligt mer värt jämfört med om han står i fotposition i upplösningstillstånd. Men ibland kan han behöva något att fokusera på, en tydlig uppgift. Så då gäller det att läsa av honom i situationen och välja det som verkar bäst där och då. Sen finns det såklart situationer som är honom övermäktiga, då är det bara att lugnt ta sig ur dem med minsta möjliga negativa påverkan. Dessvärre är dessa situationer fortfarande lite för många... Men vi kämpar på =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar