Möte med vildsvin

I lördags var det National Take A Hike Day i USA så jag anammade den traditionen jag med. Det blev en tur ute i Bogesund i det fina vädret. Rätt som det var stod jag face to face med ett vildsvin! Kände att vi var alldeles för nära för att det skulle kännas bekvämt, vildsvinet stod väl runt 8 meter längre fram på stigen och Atle som gick framför mig i flexikoppel befann sig på tooook för nära... Börjar slita åt mig en något motsträvig Atle (som antagligen stod och funderade över vad i hela friden det var han hade framför sig) och tänkte att håll nu bara käften så kommer det här gå galant. Ett vildsvin gör knappast något om det inte känner sig hotat men en vrålande hund face to face klassar tveklöst in sig på hotlistan. Har till slut hivat in Atle som fortfarande är tyst (typ helt paralyserad haha) och vi börjar gå långsamt bakåt. Då vänder vildsvinet och springer in bland växtligheten med en jäkla fart. Först nu exploderar Atle men då var det liksom inte lika kritiskt längre. Jag är lite förvånad att vi kom så nära inpå, Atle var ju typ framme hos vildsvinet innan jag vaknade till liv och började slita i kopplet. Vildsvinet borde väl hört oss komma och flyttat på sig? Har tyvärr inga bilder på grisen (som var väldigt fin), jag hade lite annat att tänka på ;) 

Den här bilden är tagen efter vildsvinsmötet, Atle var tvungen att kolla bakåt med jämna mellanrum för att försäkra sig om att vi inte var förföljda av skogens monster =)

Det börjar bli lite väl kallt i vattnet för Atles smak.

Inte ett löv på träden men en grönskande åker.

Den här ekorren var väldigt nyfiken på Atle, så nyfiken att jag till slut var tvungen att gå därifrån då jag kände att snart är den på väg ner för att hälsa på Atle. Det hade liksom kunnat bli ekorrens sämsta beslut någonsin...

Atle börjar bli en riktigt bra promenad/vandringskompis. När jag stängde bagageluckan och började gå mot leden så fullkomligt studsade han fram som skjuten ur en kanon, jippie nu blir det långpromenad!! Dessutom är han som jag i det avseende att han tycker det är så mycket roligare att gå offroad där han får hoppa, klättra och krypa jämfört med om vi går i t.ex. motionsspåren. I år har han dessutom fått betydligt bättre kroppskontroll, det har inte varit många kamikazesituationer på senare tid. Nu är det snarare så att det är jag som måste börja lita på att han faktiskt klarar av det han tar sig an. Oftast iaf =)