Men vad händer?!?

Förra helgen startade Atles rallykurs men det blev skolk då när vi var uppe i Grövelsjön istället. Igår var det dags för andra kurstillfället och jag var som vanligt förberedd på ett smärre kaos. Men han överraskade rejält denna gång! Redan från start kändes han rätt lugn och trygg (ja, ni läste rätt!) och snarare nyfiken på de runt omkring än rädd/arg. Jag tänkte att det är nog mest för att alla stod stilla i början och han hade kontroll på situationen men nix, det höll i sig även när alla spred ut sig och började träna.

Vi jobbade en hel del med bakdelskontroll och olika skyltar. Atle hade superfokus hela lektionen igenom (1,5 timme) och verkade bara liiite trött mot slutet. Jag kan säga att det här är första kurstillfället någonsin som det inte har brunnit i hjärnkontoret på honom!

Visst, instruktören fick sig ett par utskällningar, framför allt när hon satt ner på marken för att titta på hur han jobbade med bakbenen vid övningarna i bakdelskontroll. Atle förklarade högt och tydligt att "du kan väl för fan inte sitta ner på marken och stirra på mig, det är högst onormalt" så instruktören fick glatt ställa sig upp igen och Atle kunde jobba vidare =)

Övningarna i sig var inga problem och han utförde dem väl närmast exemplariskt. Det enda man skulle kunna anmärka på var att han ibland blev helt överförtjust av träningen och studsade fram halvt okontrollerat men DET har jag verkligen inga problem med, han får balla ur så mycket han vill så länge det är av glädje =) Knasiga Atle, undrar om jag någonsin kommer bli klok på vad som försiggår där innanför pannbenet?