Atle har alltid varit väldigt mörkrädd, som valp var det riktigt svårt att få ut honom på promenad när det var mörkt (då var det iof svårt att få ut honom på promenad över huvud taget...). Allt var läskigt i mörkret. Det är ju inte helt ovanligt hos valpar men hos Atle försvann det inte automatiakt med åldern. Förra vintern var det fortfarande ett projekt med promenader i mörker. Till slut fick jag göra så att vi bara gick på känd mark, samma rundor hela tiden. När det gick bättre så smög jag in lite nya slingor och sakta blev det bättre. I år är det inga problem här hemma, skönt att äntligen kunna gå mörkerpromenader igen! Dock reagerar han starkare på saker som händer i mörker jämfört med dagsljus men själva mörkret i sig går mycket bättre nu.
I Orsa är det fortfarande lite motigt, där är verkligen beckmörkt och de få gatlyktor som finns står glest och lyser svagt. Sist jag var uppe tog det liksom tvärnit vid sista gatlyktan trots att jag hade en stark pannlampa. Lyckades få med honom ändå men det var väldigt motigt och jag tror han gick intill mig hela tiden, inte en tanke på att kissa eller lukta någonstans. Så där får vi jobba vidare, tur han inte har en mörkrädd matte, då hade det kunnat bli rätt kämpiga mörkerpromenader haha!
 |
| Bild från kvällspromenaden häromdagen. Vem vet vilka monster som gömmer sig i mörkret?! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar