Leden startade vid Djupdalsvallen där vi grundade med våffla och sockerchock... Vidare iväg mot foten av berget och sedan bar det av uppför. Halvvägs fanns två leder till toppen att välja mellan, en lättare och en brant. "Brant" i Sverige betyder oftast inte alls särskilt brant så det fick bli den leden. Bara för att inse att här var det faktiskt jäkligt brant och ett snedsteg och du hade tagit ditt allra sista steg. Hade det varit torrt hade det varit en annan sak men nu var det blött efter allt regn så gick tillbaka (håhåjaja, nerför var knappast lättare än uppför) och tog den lättare leden.
Atle hade käkat gräs som fastnat i halsen så han gick och harklade sig konstant. Försökte få honom att dricka och äta lite godis för att skölja ner gräset och trodde nog att det lyckats när han slutade harkla sig...
Väl uppe på toppen var det fin utsikt men fick inte riktigt den där toppkänslan, det var mer som att gå upp på en gräsbevuxen kulle. Inget "must do" i min värld även om det var en fin och lättsam tur.
 |
| Mittåkläppen |
 |
| På toppen, 1212 möh. |
Plötsligt började Atle nysa hysteriskt, igen och igen och igen, det fanns ingen hejd på det. Satte mig ner för att få stopp på det och ser då att han är blodig runt nosen och i skägget. Får syn på något grönt inne i ena näsborren och lyckas pilla/dra ut ett 12 cm långt jäkla grässtrå! Det var nog det som tidigare orsakade harklingarna och som han nu nyste ut... Hur lyckas man?!?
Sen bar det av nerför och tillbaka till stugan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar