När klockan ringde igår morse kunde ingen blivit gladare än jag när jag hörde regnet smattra mot rutan och vinden vina! Dessutom klart vandringsbar temperatur, jippie!! Jag vet ju att man kan glömma utsikten i sånt här väder men det såg ändå ut att vara hyfsat bra sikt uppe mot topparna. Allt var färdigpackat så det var bara att ge sig av.
Knatade uppför skidbacken vid Torkilstöten (vid det här laget vet de flesta vad jag tycker om att knata i skidbackar, puh..) och väl uppe fick Atle tokfnatt, överlycklig över att luften gick att andas och att det gick att röra på sig utan att tuppa av i värmen.
Vi knatade på i regn och blåst, har faktiskt aldrig sett Atle så obrydd av sådant väder, han behövde inte ens täcke utan verkade mest glad över att bli blöt =) Rätt mysigt ändå och inte en kotte så långt man såg. Plötsligt kom dimman farandes, smock sa det så var sikten borta, som vanligt gick det i raketfart.
Vi knatade runt ändå, det var så pass bra sikt att man ändå såg lite runt omkring sig och jag hade koll på åt vilket håll leden var. Men dimman blev tätare och tätare och till slut var det inte helt enkelt längre. Vi tog en liten fika i väntan på att dimman skulle lätta men den verkade inte ha några sådana planer. Hade satt mig riktad åt leden men den var ändå en bra bit bort så innan vi började gå tog jag ut en kompassriktning för säkerhets skull. Försök gå rakt i några hundra meter (på en sträcka där du omöjligt kommer kunna gå rakt p.g.a. terrängen) med ögonbindel så ska ni se hur "rakt" det blir haha ;)
 |
| Här är leden, ser ni ledkrysset mitt i bild? |
 |
| Lite tydligare när man står nära men inte fan var det mycket sikt... |
Jaja, vi blev inte uppätna av mygg och knott och det VAR faktiskt härligt med en liten fjälltur ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar