Grantonskalet och Grönfjäll/Kroeneje

Efter veckan i Vindelfjällen rullade vi vidare för en vecka runt Kittelfjäll, precis på gränsen till Marsfjällen. Nu såg värmen ut att vara på väg tillbaka så vi slog till med en av önsketurerna redan första dagen, d.v.s. att gå in i Grantonskalet för att sedan gå upp på Grönfjäll.

Här var det mygg (men inte mycket knott) så dränkta i myggmedel startade vi tidigt på morgonen och gick upp genom fjällbjörkskogen. Uppåt, uppåt, uppåt... Puh, ryggsäcken var tung med allt vatten och jag funderade över hur fan jag skulle orka upp på toppen när vi inte ens var inne i skalet ännu.

Snart ovanför trädgränsen!

Tittade till på något udda till vänster längs leden och ser denna lilla filur =)

Ovanför trädgränsen började det fläkta mer och bruset från Grantonbäcken hördes. Det var lite oklart huruvida det skulle finnas en led upp på Grönfjäll eller inte men de som påstod att det skulle finnas en svagt synlig omarkerad led menade att den skulle gå från bron. Helt omöjligt att hitta någon led därifrån så vi spanade uppåt Grönfjäll för att avgöra var man lämpligast gick upp. Hmmm, lämpligt och lämpligt... vill man pina sig själv så absolut.

Grantonskalet

Det är ju så häftigt när molnen liksom sveper över och trillar ner över bergskammen som på bilderna:

Såhär ska en fjälltopp se ut! Grönfjäll/Kroeneje, 1376 möh.

Det är som ett vattenfall av moln som hela tiden rasar nerför berget

Jag började förstå varför fjället heter Grönfjäll, det här var den frodigaste brant jag sett, även om det såg ut att bli bättre uppåt kammen. Det var en hel del lappvide (en fjällväxt jag är övertygad finns till för att omöjliggöra framkomsten för två och fyrbenta) och där det på håll såg ut att vara mer lättframkomligt var det massor av ris och typ mossa så att man sjönk ner vid varje steg, det liksom sög musten ur benen i kombination med brant uppför. Jag vet inte hur många gånger jag var nära att ge upp och tänkte att vad är poängen med det här projektet egentligen? Och så tittar man uppåt och ser kammen liiite närmare för varje gång. Det var kämpigt för Atle med växtligheten så han fick åka snålskjuts förbi de värsta partierna (8kg extra att bära puh!) men en hel del knixigheter fick han lösa själv, det var för meckigt att bära honom. Tappade till slut räkningen på alla pauser vi tog men FINALLY var vi uppe på kammen och höll på att välta i vinden, vi hade gått på läsidan upp. Insåg ju direkt att det här blir ingen topptur (men vad bra att vi kämpade uppför branten i typ en timme då...) men tänkte i alla fall gå så långt det gick. Ale fick täcke på sig för här uppe var det kallt i vinden.

Äntligen uppe på kammen med toppen i sikte! Dessutom spricker det upp, är det möjligt?!? På bilden ser det ju piece of cake ut med ett skutt till toppen men från där jag står är det ca 3 km till toppen. Det är grööönt på Grööönfjäll =)

Började gå mot toppen men efter ett tag blåste det så mycket att jag var osäker på hur långt vi skulle komma innan det blev risk att jag skulle välta och till slut blev Atle så rädd för vinden att han började bita i mina byxben på samma sätt som han gjorde uppe på Tjaakse förra året. Oavsett vad Atle tyckte om vinden så tror jag det hade varit för risky att gå hela vägen upp på toppen och nu gick det ju inte ändå så det var bara att strosa tillbaka längs kammen och börja hitta vägen ner. Vilket var ungefär lika omöjligt som upp... Men jag säger bara en sak - Atle är en kämpe =) Stannade för flera kråkbärspauser, de var mogna här till Atles stora lycka.

På håll tyckte jag att det där mörka stenblocket såg ut som en myskoxe och tänkte att WOW, är det möjligt? Näe, det var det inte. Men är man trött så är man ;)

På hemvägen mötte vi många som var på väg upp i skalet och det hade blivit i varmaste laget nu så Atle badade i bäcken och sen hade vi några km utan badmöjlighet tillbaka till stugan. Han fick vatten att dricka under vägen men det blev snabbt varmare när solen fräste på och det var en trött hund (ja, även matten) som stapplade in i stugan och landade på soffan.