Jotunheimen - Spiterstulen, mot Svellnosbreen

Det var dags för ett säkert kort igen och Visdalen var ju snöfri och hade dessutom en spännande led jag såg sist så den fick det bli! Vädret skulle vara sådär med en del regn men som vanligt stämmer ingenting så det var finfint väder, om än lite kallt. Vi startade vid Spiterstulen och gick över bron för att fortsätta en bit längs älven och sedan vika av uppåt mot Svellnosbreen vid Solskinnstoppen.

Turens första projekt var att klura ut hur man får upp haspen/låset på grinden till bron haha!

Här rinner tydligen alltid vatten på lederna

Det gick konstant uppför men inte sån där galen stigning det kan vara ibland utan lite mer lagom. Pulsen fick man upp i alla fall. Utsikten blev bättre och bättre och Atle hade kul vid alla bäckar och små fall som vi korsade.

Framför oss ligger Stygghöe, 2213 möh.

Den här fina blåhaken följde oss en bra bit längs leden!

Nu är vi ganska så högt upp!

Efter ett gäng höjdmetrar och knatande längs en grön sluttning kom vi nu till ett stenlandskap med flera moränryggar (en jäkla massa sten som glaciären skjutit framför sig) och jag hade i bakhuvudet att det kanske skulle bli för knepigt här med Atle, men var ändå tvungen att testa.

Nu är vi uppe på glaciärhöjd! Här syns Tverråbreen och en bit framåt och upp till höger ligger Svellnosbreen som är målet.

Dags att börja klättra moränryggar då...

Det är inte så himla långt kvar, glaciärens nedre del ligger på 1700 möh och det är där uppe den skymtar.

Kom igen Atle, då tar vi nästa moränrygg! Det är bara... eh,.. några kvar.

Till slut kändes det hela mest som ett projekt hur jag skulle få hunden från sten A till sten B på ett säkert sätt och att pyssla med det i uppskattningsvis 1km till kändes lite overkill (och sen ska vi ju tillbaka samma väg). Japp, vi har knatat i sån här terräng förr men då var han bättre tränad för det än i år. Så länge jag ser till att komma tillbaka inom några år så tror jag inte glaciären har krympt alltför mycket. Satt och spanade på utsikten ett tag innan vi vände tillbaka.

Nere i Visdalen igen och Spiterstulen längre bort

En fin tur som kändes i benen!

Fail day

Inte bara fail trail utan fail day... Sist jag var i Jotunheimen gjorde jag mina favvoturer från Sognefjellshytta och Krossbu, därför hade jag sett fram emot fler turer i de områdena. Det ligger högt så jag väntade in en dag med enbart sol, för att vara på den säkra sidan. Alltså 100% sol hela dagen! Lite för bra för att vara sant kanske men jag vaknade i alla fall upp till sol i Lom även om det såg grått ut uppåt bergen. Äsch, det spricker säkert upp under den timmen det tar att köra dit.

Vägen dit är fin med många vattenfall. Men solen har liksom försvunnit?

När jag körde på vägen där snövallarna bitvis var uppåt 1,5-2 m började jag fundera lite över snömängden. Och väl framme insåg jag att det är så sjukt mycket mer snö nu än när jag var här samma tid för tre år sedan.

Ok, här åker man skidor... Är det bara jag som tänkt vandra?

Bilens termometer visade 0 grader och jag packade ner allt varmt jag hade och dubbla täcken på Atle. Tyckte inte om de låga molnen och insåg väl någonstans att det här kommer ju aldrig funka men började i alla fall gå in i Breheimen, en annan nationalpark som ligger precis intill Jotunheimen. Men alltså de där molnen... Är det moln som tänker stanna där uppe eller tänker de sänka sig som dimma? Antagligen det senare så jag tror inte på det här faktiskt. Och jodå...

Here it comes

Jahapp, det var den turen

Note to self, se till att skaffa en sån där GPS klocka till nästa år, så jag kan backtracka mig tillbaka. Kompass i all ära men den visar ju bara raka spåret mot målet/delmålet så i dimma ska det ju gärna vara säker terräng om det ska funka. Helst inte 60% snöfält som nu =) Men det gick ju bra, hade ju inte hunnit så himla långt trots allt.
Tänkte att den där 100%-iga solen kanske trycker undan dimman framöver men efter att ha suttit i bilen och tjurat ett bra tag gav jag upp och åkte neråt, kanske var det bättre någon annanstans? Svar nej, verkligen inte. 

Jag åkte tillbaka till Lom och tröstköpte godaste bullen och funderade på plan typ Ö. Åkte upp till Soleggen ovanför Lom, där skulle det finnas en led som såg rätt fjällig ut ändå. Efter att ha försökt passera ett gäng sällskapsjuka får på vägen så hittade jag till slut parkeringen intill grusvägen.

Tänkte ni stå här länge tro?

Frågan är om jag var på rätt plats ändå? Jo det var det nog... Men jag hittade inte leden? Nu kom dessutom fåren ikapp och ville umgås (eller snarare ha något att äta tror jag).

Kan ni please flytta på er så att jag kan ta ut min hund ur bilen? Även om jag är vegetarian så är inte min hund det, det kan vara så att han ser er som lammstek.

Fåren strosade vidare i sakta mak och jag letade efter leden, hur svårt kan det vara... den fanns ju på kartan men uppenbarligen inte i verkligheten. I så fall igenväxt med en jäkla massa lappvide. Började snegla på grusvägen... är det här sant, ska jag behöva gå längs den? Men Atle behövde promenad så det var bara att knata på.

Det finns en gräns för hur länge det är kul att gå på grusväg så jag vände tillbaka ganska snart. När jag närmade mig bilen höll jag på att tuppa av, vad är det jag ser? Ett gäng kor har parkerat sig vid bilen. De tänker inte flytta på sig och jaktmaskinen Atle har vaknat... Jag har vissa kominnen från sist, det slutade med att jag springandes fick korsa en älv lite halvkaotiskt och oplanerat. Någon älv hade jag inte till hjälp denna gång... Fick släpa med mig Atle ut i videsnåren (snubbelväxt som jag döpt vide till) för att kunna passera korna på stort avstånd. En efter en började korna röra på sig och spatserade längs grusvägen, stirrandes på oss. Det som ut som att 7 av 8 kor var extremt nyfikna på den där människan som lite mysko snubblade omkring bland allt vide. Själv funderade jag på att lägga ner alla planer på framtida fjällvandring. Som den där boken, "fjällvandring åt helvete" haha =)

Hinner inte mer än stoppa in Atle i bilen innan tre får kommer galopperandes i full fart. De har siktat in sig på min ryggsäck och mamma får drar i nyckelbandet till bilnyckeln och jag ser framför mig fåret springa iväg över fjället med min bilnyckel. Man försöker förberada sig på allt men kanske inte just det haha!

Jag tar fram min bulle och fortsätter äta på den (i Norge gör man tydligen bullar i enorma storlekar) och plötsligt står det typ ytterligare 12 får och stirrar på mig. Jag slänger in bullen i bilen för att freda mig själv från närgångna får.
Nej, nu ger jag upp och åker hem. Fåren har också börjat gå hem. Eller lunka. De tänker inte flyta på sig för de fick ju ingen bulle... Det går sakta. I flera kilometer.

Tillbaka i Lom blev det långpromenad på stan och sen tänkte jag att nu ska jag planera nästa dag! Efter en titt på väderkartan inser jag att det ska regna eller snarare forsa vatten från himlen och på höjderna kommer det i snö. Sommardäck på slingriga hala bergsvägar kändes sisådär. Fjällvandring åt helvete =)

Jotunheimen - Spiterstulen, Visdalen

Denna gång ville jag ha lite mindre snö så även om jag trivs bäst på höjderna så fick jag söka mig längre ner och det är alltid kul att testa nya platser. Åkte upp till Spiterstulen där man t.ex. kan gå upp på Galdhöpiggen, Norges högsta berg. Såna där turistmagneter har egentligen aldrig lockat men när jag såg leden upp blev jag rätt sugen ändå. Nu ser man ju bara första branten, sen kommer all sten och snö mm. men jag har sett bilder på utsikten från toppen och den kan man döda för =) Sen går åsikterna isär huruvida det är lämpligt att ha med hund.
Jämförelsevis skulle vi gå en lätt led in i Visdalen. Kände mig väl inte supermotiverad att gå i en dalgång men det var snöfritt! Dock rann det vatten på lederna så det var klafs, klafs, klafs. Vädret var växlande och kallt och när Atle dessutom blir blöt från start så får han det lite kämpigt att hålla värmen.

Spiterstulen, en ganska stor men ändå mysig fjällstation.

Off we go, fullt ös!

Bä!

När leden i sig inte är supertydlig är det bra att Atle har koll på de röda T'na =)

På andra sidan älven såg jag en led som såg mycket roligare ut, hade helt missat att den fanns. Den gick uppför mot en glaciär högt upp och jag la den leden på minnet, den ska jag gå någon gång! Den här dalen var visserligen fin men när det är så stora områden känns det som att man går och går utan att komma någonstans... Hade vi följt hela dalen hade vi tillslut hamnat antingen vid Leirvassbu eller Gjendebu, beroende på vilket håll man väljer där dalen delar sig. Till Gjendebu tar det 9 tim att gå utan paus men det är med norska mått mätt, vi vanliga dödliga brukar behöva lägga på en hel del tid =)  

När solen tittar fram gäller det att njuta av de värmande strålarna =)

Även matten är glad för lite sol!

När vi kom till Hellstugu och regnskur nr. 358 svepte förbi så var det dags att vända om och gå tillbaka. Jag tror vi mötte tre personer på hela turen men det var väldigt mycket bilar vid fjällstationen så var alla är vet jag inte, känns som lite fel dag att gå upp på Galdhhöpiggen när det inte är någon sikt på toppen?

Skur nr. 358 på ingång

Tillbaka vid Spiterstulen och solen är framme igen!

Atle frös ordentligt så han fick ett torrt ulltäcke och sen in i bilen med värmen på max. Det ser ju somrigt ut på bilderna men det var inte varmt inte.

På hemvägen hittade jag det här lila paradiset

Jotunheimen - Leirvassbu

Idag är jag väderfast, här där jag bor kommer skyfallet som regn men uppe i bergen faller det snö så sommardäcken känns sådär på slingriga bergsvägar. Men det är väl på tiden att börja beta av lite turbeskrivningar!

Vädret skulle vara soligt och fint fram till 14-tiden så jag tänkte att jag hinner med en tur under förmiddagen. Gick upp tidigt och åkte till Leirvassbu, ett favvoställe från sist. Dessvärre flög regnet redan i luften och jag hade gjort en liten missbedömning av snöläget haha =)

Det här är vad jag gillar med Jotunheimen. Ilskna höga toppar med glaciärer i ogästvänlig miljö =)

Är det här blå himmel och sol?

Wow!

Leirvassbu

Medans jag packade ryggsäcken gick ett par förbi och tjejen var barbent och hade kjol. Och nu pratar jag inte thermokjol utan en vardaglig tunn kjol som slutar ovanför knäna. Herregud tänkte jag, även om jag parkerat typ 80m från fjällstationen så kändes det som hemska 80m i kjol (det var 5 grader och en del vind på det). Jösses tänkte jag och slängde ner både vinterhandskar och ett extra täcke till Atle i ryggan.
Plan A fick jag glömma för den leden var inte töad. Började knata på plan B istället, här får man vara glad om man kommer någonstans över huvud taget tänkte jag. Atle insåg att det var vandring på gång och flög fram som en katapult, det fick bli vanligt koppel ett tag innan jag bytte till flexi.
Vi gick på och ganska snart knappade vi in på två personer som gick längre fram. Den ena personen höll på med märkliga rörelser och snart insåg jag att det var en människa som försökte hålla ordning på en fladdrande kjol i vinden... Alltså flipflopfolket 2.0. Say no more. Japp, de vände ganska omgående men ska ändå ha en eloge för att ha knatat säkert 1 km i kylan.

Toppen är Kyrkja, 2032m. Kebnekaise är 2096m så har ni något att jämföra med. Men Leirvassbu ligger på 1400m så höjdmetrarna upp på Kyrkja är ingen big deal, det är mest det att det är så galet stenigt och nästan klättring sista biten så dessvärre inte en hundvänlig topp.

Plan B var ju inte helt töad den heller, det var snöfält efter snöfält. Och vi snackar inte 1 dm snö utan det var lätt 1-2 m på sina ställen. Det var både överhängen och snöbroar och på vissa ställen såg man inte över krönet... Och ibland undrade jag om det var fast mark eller frusen (antagligen osäker) sjöis under snön. Ok, det här kändes inte helt safe...

Såhär långt inga problem...

...men här var det djup snö och vem vet vad som finns vid krönet?

Tittade mig omkring, tog fram kartan och gjorde upp en plan C. Det fick bli en liten topptur istället, upp på Högvageln! Vi började gå uppför och Atle var inte riktigt klok, ungefär som att han skulle ta ut 8 mån fjällvandringsabstinens på den här toppen. Puh! Efter att tag kom jag in i en rätt bra lunk men tji fick jag, då och då knatade norrmännen förbi i ett övermänskligt tempo. Vad är norrmän gjorda av eller vad tar de för tabletter innan de ger sig ut på tur?!

Upp till vänster ska vi, Atle är nästan lika svår att upptäcka som den blå himlen =)

Full fart framåt!

DET HÄR är varför jag har respekt för snön. Ser ni den svarta pricken ungefär i mitten av bilden, dör snöfältet möter himlen? Det är två personer som är på väg uppåt. De kom från höger i bild, gick nedanför bergshällen som sticker upp mitt i snöfältet och så gick de till vänster om bergshällen, där snön har rasat bit för bit... Jag tror inte det syntes från det håll de kom ifrån. Och det är därför man inte går på snö som man inte med säkerhet vet är säker. Två personers kroppsvikt kunde lätt ha fått den mjuka snökanten att rasa. Bilden är lite missvisande för det är ordentligt zoomat från där jag står men snökanten är 1,5-2m hög och sen är det bara stup. Men vill man ha lite spänning i vardagen så...

Vi håller oss på fast mark vi!

Uppe på toppen inser jag att jag glömt topp-plopp. Nästa lika orutinerat som att gå på den där snökanten! Men det var finfin panoramautsikt från toppen och faktiskt bara lite lagom blåsigt. Men kallt! När molnen började krypa lägre och närmare (från den blå himlen!) var det dags att gå ner.

Moln eller dimma på ingång

Det blev en väldigt fin tur även om den blev lite kortare än planerat. När jag körde den slingriga vägen ner från fjället så hittade jag en led upp till en glaciär som jag måste gå någon gång. Lägger den på minnet!

Norsk vägspärr?

Sen kan jag ju inte motstå att fota en sån här fin fors =)