Breheimen - Nördstedalseter

Breheimen nationalpark är nytt område för mig så rullade spänt iväg mot Nördstedalseter. Den smala slingriga asfaltsvägen övergick i en ännu smalare och slingrigare grusväg med en varningsskylt "dålig väg, stor rasrisk - gå inte ur bilen och stanna inte bilen längs vägen". Alltså herregud, jag tycker jag åkt på många vägar som knappt kan kallas väg men den här vägen var en upplevelse i sig haha! Sjukt dålig och galet brant uppför i tighta serpentinsvängar utan räcken. Jag är glad att jag inte fick ett enda möte för att börja backa här kändes sisådär, det kunde gå kilometrar mellan de ställen där det gick att mötas. Efter ett tag började vägen gå över vattendrag också... Men efter säkert 45 min krypklättrande uppför med bilen så visade sig tills slut Nördstedalseter, en DNT hytta där många leder utgår ifrån. Den ligger på knappa 1000m så min förhoppning var mindre snö.  

Nördstedalseter

Tanken var att gå till Liabreen men jag är inte helt bra vän med norska fjällkartor. Svenska fjällkartor är väldigt detaljerade och tydliga, den uppfattning jag får av ett område via kartan, den stämmer i princip alltid med hur verkligheten visar sig vara. Det är ytterst sällan jag med en norsk karta haft rätt uppfattning... Väldigt märkligt upplägg på flera punkter men jag ska inte gå in närmare på det. Man får helt enkelt räkna med en del överraskningar och så även denna gång, när den lätta terrängen jag tänkt mig visade sig vara helt tvärtom...
Dessutom råkade jag tappa kameran i berget vilket medförde en luftbubbla i linsen så vissa bilder är inte helt rena framöver. Det är billigt och bra med fjällvandring ;)

Ready to go!

Glömde fota i början så här har vi redan kommit en bit men fint är det! Och nästan ingen snö alls. Istället var det knott och mygg, men inte värre än att man klarade sig med myggmedel.

Här börjar det gå uppför även om det inte är särskilt brant.

Utsikt över Vetledalen

Många vattendrag att korsa och passa på att plaska i för Atle!

Vi fortsätter uppåt och om någon tänker att jamen där är ju toppen/platån så nej, verkligen inte. Det är bara så långt man ser just här och nu. Väl där kommer en ny topp och en ny osv. Luretoppar heter det på norska och är ett rätt bra ord på det hela =)

När vi väl kommit upp var det bara lättare stigning men desto klurigare terräng, väldigt mycket stora stenpartier att ta sig förbi och över. Jag fick lyfta upp Atle flera gånger för att sen själv klättra upp. Uppför går ofta bra, det svåra tycker jag är ner samma väg. Är det brant och man inte har så mycket yta att stå på så ska man först själv ta sig nerför stenblocket med klumpig ryggsäck, samtidigt ha koll på Atle så att han står still. Inte ofta, men ibland, så händer det att han helt sonika bara hoppar rakt ut i luften. Jag vet inte om han tror att han fixar hoppet eller om han bara räknar med att jag lyckas fånga honom i luften (vilket jag lyckats med hittills...). Men när man står där och balanserar vill man helst inte ha 10kg hund som kommer flygandes utan förvarning.

När vi tagit oss förbi alla stenblock så blev det mer rent berg att gå på. Dock ingen autostrada á la Jämtlandstriangeln ;) Istället får man leka detektiv för att hitta leden. Men samtidigt är det lite kul när man bitvis svärandes och bitvis skrattandes tar sig fram i ett tempo som skulle få Lars Monsen att undra om det ens är möjligt att gå så långsamt =)

Och mer utsikt. Här har snön rasat, så gå inte på snön =)

Hurrungane TROR jag att det är

Regn på ingång

Den här leden tog tio gånger längre tid än jag räknat med så insåg till slut att vi inte skulle hinna till Liabreen och tillbaka innan det utlovade ösregnet skulle komma. Och terrängen uppåt såg ut att bli ännu svårare så jag började fundera över vad som var rimligt med Atle. Jag är säker på att han fixat det men han är inte tränad så som jag önskat i år (för att göra en lång historia kort så gick han yttepytte orent i slutet av mars så vi tappade en månad i förberedelserna). Konditionen finns men troligtvis inte styrkan för den här terrängen om vi skulle fortsatt. Risken är att han överanstränger sig och så har vi nya problem. Bara att bida sin tid, nästa år blir det andra bullar! Men, men, det var en fin tur oavsett och jag kommer gärna tillbaka.
Spanade runt lite vid Nördstedalseter men såg inte en levande själv, varken där, längs leden eller på väg upp/ner för den slingriga bergsvägen med bilen. Kanske finns en anledning till att man väljer andra ställen att vandra hahaha...

Jag har tydligen börjat med fågelskådning också

Tillbaka vid stugan och välförtjänt vila resten av dagen!