Funäsfjällen

Atle piggade på sig i raketfart så vi rullade mot Orsa några dagar för att sedan rulla vidare till Funäsfjällen i söndags. Funäsfjällen är välkänd mark för eftersom sommaren blev som den blev med alltför få vandringar så valde jag denna gång ett säkert kort. Oavsett väder så går det att göra turer här och det är tillräckligt stora områden för att ha att göra en vecka. Vi kom fram till lite väl varmt väder, strålande sol och blå himmel. Först lunch på GoBua, en våffla med chévre mm. och hjortronsoda till det =)

Sen bar det av till Tänndalen och upp vid Svansjön mest för att få komma ut på fjället. Det var lite i varmaste laget för Atle men ändå helt ok för en sån kort tur och han svalkade sig i sjön.

Svalkar skönt i vinden!

Perfekt långgrund strand med sandbotten, vattendjuret trivdes =)

De fina höstfärgerna är på ingång

Efter lite fika vände vi tillbaka till bilen och rullade vidare mot stugan i Bruksvallarna för att planera morgondagen.

Huvudbry

En kund hörde av sig och berättade att hon misstänkte att någon annan utgav sig för att vara "DogSpirit". Hon länkade till en hemsida som är en slags portal med olika hundföretagare, och här fanns alltså "DogSpirit i Åkersberga". WTF??? Det skumma är att alla kontaktuppgifter till företaget stämde, bortsett från att min privata hemadress stod som besöksadress. Men det var en främmande logga (jag har inte ens en logga) och flertalet bilder på hundkurser som verkligen inte skett hos mig. Dessutom en dåligt formulerad beskrivning av företaget.
Alltså, jag förstår verkligen inte syftet med att göra såhär, för om en kund försöker kontakta "DogSpirit i Åkersberga" (jag bor visserligen i Åkersberga men har inga kurser här...) så kommer man ju till mig så personen som lagt upp denna sida tjänar ju inget på det? Och har troligtvis inte sabbat något heller vilket är det viktiga. Men varför har hen gjort såhär? Är det något jag missar?

Jag försökte ringa den här portalen men fick bara till svar "numret du söker har ingen abonnent" och blev än mer misstänksam. Fick till slut svar via mejl och eftersom jag har namnskyddat DogSpirit i den här delen av landet så är det ju rent av olagligt för någon annan att använda mitt företagsnamn, så nu har de plockat bort sidan. Men de vill inte svara på vem som lagt upp sidan, när det skedde osv. Cold case med andra ord...

Sjukstuga

Här har vi inte gjort många knop. Först blev jag dålig av andra vaccindosen och var inte i form på en hel vecka. Sen blev Atle dålig och jag tänkte först att det nog var en klassisk magsjuka som han får ibland men det här var helt andra diffusa symtom. Började tänka i banor kring fästingsjukdomarna, nåt inre organ som krånglar och var även inne på typ ruttna tandrötter (dvärgschnauzer har en hel drös rasbundna tandsjukdomar och det är tyvärr inte ovanligt med tandlösa hundar redan vid tre års ålder...). Atle har aldrig någonsin matvägrat men nu rynkade han på näsan åt sådant han normalt går genom eld för. När han på tredje dagen var sämre än innan ringde jag faktiskt veterinären mest för att dubbelkolla att jag inte behövde åka in akut på en söndag. Tyckte det var lite svårbedömt, med Täppas var det aldrig någon tvekan, han behövde alltid in omedelbums. Måste säga att jag åkte på en rätt grundlig utfrågning och det veterinären tyckte var oroande var att han var sämre trots att jag satt in vätskeersättning, skonkost, små portioner (när han väl åt...), magmedicin etc. redan första dagen. Men vi kom fram till att avvakta till måndagen och var han inte bättre då skulle jag åka in. Lite bättre på måndagen men det är framförallt idag tisdag det har vänt och jag börjar känna igen honom.
Nu ska jag dundra på med probiotika och snäll mat så att det inte blir något bakslag för tanken är att vi ska fjällvandra nästa vecka. Verkligen bra uppladdning... Men jag är bara glad att vi trots allt kommer iväg, sen får vi se vilka turer det blir, det får Atles form avgöra.   

Akutsjukvård för hund

Jag skulle ju ha gått en onlinekurs "akutsjukvård i fält", som bytte datum så att jag inte kunde vara med. Men istället spelades allt in så att jag kunde se i efterhand. Inte som att vara med själv men ändå väldigt lärorikt!

Fem timmar långt med allt ifrån förebyggande tänk, till akuta skador och sjukdomstillstånd. Allt inriktat på lite mer allvarliga grejer som kan hända på en fjälltur eller under en jaktdag och vad man gör när det är lååångt till bilen och sedan ännu längre till närmaste veterinär.

Först lite självklara grejer som förebyggande tänk, t.ex:

• Förbered hunden fysiskt för det arbete hunden ska utföra, d.v.s. fysträna (med allt vad det innebär, tror det är första vetten någonsin jag hör vara lyrisk över balansboll) hunden så minskar risken för skador och överansträngning.
  

• Se till att trampdynorna är i form, är de torra och spruckna ökar risken för slitage och sår.
  

• Vätska upp hunden (i tid och på rätt sätt) inför krävande arbete och/eller varma dagar så minskas risken betydligt för uttorkning och värmeslag.
  

Men hur väl förbered hunden än är så kan det ju hända grejer ändå och vi togs med på en virtuell fjälltur där våra hundar drabbades av än det ena, än det andra. Det togs t.ex. upp allvarliga allergiska reaktioner av ormbett, getingstick, insektsbett, växter etc. Mygg och knottbett kan ju orsaka allergichock i tillräckligt stor mängd. Jag kan bara konstatera att jag behöver fixa kortison som backup, var jag nu ska få det ifrån, veterinärer får inte skriva ut om inte ett faktiskt behov konstaterats på klinik. Jag tror att det är dags att dra i lite trådar... 
Värmeslag och vätskebrist togs också upp, det här är ju något där Atle ligger i riskzonen. Det togs även upp pinnar som gått rakt in i ögat, olika varianter av sårskador, magomvridning, krampanfall, hälta, benbrott, björnbett/rivning, kvävning, jag tycker faktiskt det mesta täcktes in på ett eller annat sätt.
Tur jag har en ras som sällan drabbas av magomvridning, då behöver jag inte fundera alltför mycket över om jag i skarpt läge klarar av att sticka en kniv in i magsäcken (för att släppa ut gasen) utan att skada mjälten och orsaka förblödning (hunden kommer ju ändå dö av magomvridningen annars...).

Tänk förebyggande, ha med rätt grejer och gör på rätt sätt och i rätt ordning! Nu får vi bara hoppas att jag aldrig får nytta av de här kunskaperna =)

En akutväska med diverse grejer ingick och den ska kompletteras med ännu mer smarta grejer som jag inte ens visste fanns. Jag tyckte jag hade bra grejer i nuvarande akutväskan men det går helt klart att förbättra.

När jag ändå åkte genom Strömsund på väg hem från semestern så passade jag på att kika in på kliniken och shoppa lite grejer som är svåra att få tag på annars.

Atles bild vann!

Fjällveterinären hade en tävling på FB där man skulle lägga upp sin bästa sommarbild med chans att vinna ett fjällkit. Så jag slängde upp en bild på Atle mest på skoj men av 300 bilder blev Atles en av de fyra vinnarna =)

Fjäll-Atle

Fjällkitet bestod av en förstahjälpenväska, vätskeersättning, fjällkaffe och ett fjällveterinärenkoppel. Atle tackar och bockar!

Slut på semestern

Efter turen till Grantonskalet och Grönfjäll slog värmen till med 25-28 grader varje dag. Gjorde ett försök till en kortare tur en riktigt tidig morgon men det blev för varmt ändå så det var bara att vända. Det var riktigt varmt även i stugan så Atle bosatte sig på det svalaste stället, d.v.s plastgolvet under en säng... Gjorde lite utflykter med bilen men när jag insåg att värmen kommit för att stanna så gav jag upp och åkte tillbaka till Orsa tidigare än planerat. En av mina önsketurer var Marsfjällen och när jag åkte förbi på hemvägen så fick jag också bekräftat att det var stora maffiga fjäll som säkert hade varit jättefint att vandra vid. Men man får bara gilla läget, jag vandrar inte med en värmekänslig hund i de där temperaturerna.
Jag såg att de två närmsta veterinärklinikerna la upp på FB att de avbokat alla inbokade hundar för att kunna fokuserade på alla akutfall relaterat till värmen och på SVT var ett reportage från Höga Kusten där parkvakterna uppmanade hundägare att rent ut sagt skärpa till sig, ta inte med hunden på tur i den här värmen. Jag undrar om folk vet vad värmeslag innebär? Det är inte bara det att det är lite jobbigt varmt för hunden, det är ett livshotande tillstånd som kräver veterinärvård i tid (lite svårt i fjällen) och även om hunden överlever och återhämtar sig så är hundens förmåga att reglera ner sin kroppstemperatur förstörd för all framtid. Det är sviterna av ett värmeslag, hunden kommer för alltid vara extremt mer värmekänslig än innan. Så varför riskera något?

Kvällspromenad i området vid stugan

Mellan Marsfjällen och Vilhelmina körde jag längs Vildmarksvägen och med tanke på hur fin den var här nere på vägens tristaste del så kan jag bara tänka mig hur fint det är t.ex. uppe vid Stekenjokk. Kanske får bli ett framtida projekt men inte i hemestertider i alla fall.

I Orsa var det vad man normalt klassar som trist väder (mulet och regn) men herregud vad skönt att kunna gå en vanlig promenad utan att tuppa av! Nu är vi hemma på udden igen i lite mer hanterbar temperatur, långpromenader går att göra morgon och kväll i alla fall. Men lite skevt är det att vara svältfödd på vandring efter en vandringssemester...

Grantonskalet och Grönfjäll/Kroeneje

Efter veckan i Vindelfjällen rullade vi vidare för en vecka runt Kittelfjäll, precis på gränsen till Marsfjällen. Nu såg värmen ut att vara på väg tillbaka så vi slog till med en av önsketurerna redan första dagen, d.v.s. att gå in i Grantonskalet för att sedan gå upp på Grönfjäll.

Här var det mygg (men inte mycket knott) så dränkta i myggmedel startade vi tidigt på morgonen och gick upp genom fjällbjörkskogen. Uppåt, uppåt, uppåt... Puh, ryggsäcken var tung med allt vatten och jag funderade över hur fan jag skulle orka upp på toppen när vi inte ens var inne i skalet ännu.

Snart ovanför trädgränsen!

Tittade till på något udda till vänster längs leden och ser denna lilla filur =)

Ovanför trädgränsen började det fläkta mer och bruset från Grantonbäcken hördes. Det var lite oklart huruvida det skulle finnas en led upp på Grönfjäll eller inte men de som påstod att det skulle finnas en svagt synlig omarkerad led menade att den skulle gå från bron. Helt omöjligt att hitta någon led därifrån så vi spanade uppåt Grönfjäll för att avgöra var man lämpligast gick upp. Hmmm, lämpligt och lämpligt... vill man pina sig själv så absolut.

Grantonskalet

Det är ju så häftigt när molnen liksom sveper över och trillar ner över bergskammen som på bilderna:

Såhär ska en fjälltopp se ut! Grönfjäll/Kroeneje, 1376 möh.

Det är som ett vattenfall av moln som hela tiden rasar nerför berget

Jag började förstå varför fjället heter Grönfjäll, det här var den frodigaste brant jag sett, även om det såg ut att bli bättre uppåt kammen. Det var en hel del lappvide (en fjällväxt jag är övertygad finns till för att omöjliggöra framkomsten för två och fyrbenta) och där det på håll såg ut att vara mer lättframkomligt var det massor av ris och typ mossa så att man sjönk ner vid varje steg, det liksom sög musten ur benen i kombination med brant uppför. Jag vet inte hur många gånger jag var nära att ge upp och tänkte att vad är poängen med det här projektet egentligen? Och så tittar man uppåt och ser kammen liiite närmare för varje gång. Det var kämpigt för Atle med växtligheten så han fick åka snålskjuts förbi de värsta partierna (8kg extra att bära puh!) men en hel del knixigheter fick han lösa själv, det var för meckigt att bära honom. Tappade till slut räkningen på alla pauser vi tog men FINALLY var vi uppe på kammen och höll på att välta i vinden, vi hade gått på läsidan upp. Insåg ju direkt att det här blir ingen topptur (men vad bra att vi kämpade uppför branten i typ en timme då...) men tänkte i alla fall gå så långt det gick. Ale fick täcke på sig för här uppe var det kallt i vinden.

Äntligen uppe på kammen med toppen i sikte! Dessutom spricker det upp, är det möjligt?!? På bilden ser det ju piece of cake ut med ett skutt till toppen men från där jag står är det ca 3 km till toppen. Det är grööönt på Grööönfjäll =)

Började gå mot toppen men efter ett tag blåste det så mycket att jag var osäker på hur långt vi skulle komma innan det blev risk att jag skulle välta och till slut blev Atle så rädd för vinden att han började bita i mina byxben på samma sätt som han gjorde uppe på Tjaakse förra året. Oavsett vad Atle tyckte om vinden så tror jag det hade varit för risky att gå hela vägen upp på toppen och nu gick det ju inte ändå så det var bara att strosa tillbaka längs kammen och börja hitta vägen ner. Vilket var ungefär lika omöjligt som upp... Men jag säger bara en sak - Atle är en kämpe =) Stannade för flera kråkbärspauser, de var mogna här till Atles stora lycka.

På håll tyckte jag att det där mörka stenblocket såg ut som en myskoxe och tänkte att WOW, är det möjligt? Näe, det var det inte. Men är man trött så är man ;)

På hemvägen mötte vi många som var på väg upp i skalet och det hade blivit i varmaste laget nu så Atle badade i bäcken och sen hade vi några km utan badmöjlighet tillbaka till stugan. Han fick vatten att dricka under vägen men det blev snabbt varmare när solen fräste på och det var en trött hund (ja, även matten) som stapplade in i stugan och landade på soffan.

Vindelfjällen - Kobåset/Måskievaaja

Även denna tur startade i Hemavan men gick lite snällare uppåt genom fjällbjörkskogen. Uppe vid trädgränsen vad det blött och det välbekanta klafs, klafs, klafs hördes. På kalfjället blev det torrare bortsett från vadet man fick plaska sig igenom. Kobåset är en u-dal och längst in finns den näst högsta toppen i området. Hade ju varit kul att se men moln och dimma dolde som vanligt topparna.

När man passerar en fjällbäck och hunden inte ens tänker tanken att bada, då vet man att det är kallt =)

Vi närmar oss!

Dimman kommer och går

Jahaja, det gick att ta sig över bäcken här också... Såklart har renarna koll på lättaste stället till skillnad från oss som valde en smalare del med mer vatten hehe =)

Det här var sista vandringen i Vindelfjällen - så vad tycker vi om stället då? Lite svårbedömt p.g.a. vädret men jag kan nog tänka mig att komma tillbaka i framtiden och utforska lite mer. Då får vi inte ha fuskat med träningen för de leder som lockar betar av en hel del höjdmetrar. Nackdelen är att det är satans långt att åka, 75 mil enkel väg från Orsa. Men Murtsertoppen står fortfarande på min önskelista även om det lär dröja för nu hoppas jag såklart på Norge nästa sommar. Tredje året gillt liksom... 

Vindelfjällen - Kammen vid Nolhpen

En av mina önsketurer var Murtsertoppen men eftersom vi inte hunnit förbereda oss tillräckligt nergraderaade jag till lilla Murtsertoppen, ett hack lägre. Vädret gjorde att jag på plats fick nergradera ytterligare ett hack, till Gielestjåhke (därifrån går man vidare längs kammen upp till lilla Murtser och sedan stora Murtser). Men sen blir det fan aldrig som man tänkt sig ändå haha!

Vi startade vid Laisaliden och leden gick upp, upp, upp. Ett litet vattenfall piggade upp längs vägen.

Snart uppe

Uppe på kalfjället syntes sjön Nolhpen och utsikten (den man såg nedanför molnen...) var jättefin, äntligen sådan fjällmiljö jag gillar! Men vinden... Ok, bara att börja knata över kammen för att se vad som händer med vädret. Till slut tornade Gielestjåhke upp sig och jag tror kanske halva hade funkat med Atle sen hade vinden satt stopp innan toppen. Den var ändå dold i moln... Trots detta var det här favvoturen och kommer jag hit igen kommer Murtsertoppen vara prio 1! Såklart fick vi lite regn på slutet också ;)

 

 

Det gäller att stå stadigt i vinden!

Vindelfjällen - Drottningleden

Den här leden har fått sitt namn efter Drottning Silvia som invigde leden för ca 20 år sedan (värst vad det är heligt och kungligt här uppe). Leden startade i Hemavan och gick hyfsat brant uppför (precis vad jag längtar efter, not) i fjällbjörkskogen innan kalfjället nåddes. Sen var det i ärlighetens namn mest en transportsträcka bort till målet i Laisaliden men är man svältfödd på vandring så blev det en bra tur ändå. Och regnet kom först på slutet, för tro inte att man klarar sig undan det helt här uppe =)

En fin fors i början och hade det bara varit sol hade man sett det turkosa vattnet ännu bättre!

En sån där icke småhundsvänlig bro med långt avstånd mellan plankorna, tur man kan bära.

Dålig bild men det går en renhjord till vänster om vattnet.

Stackars Atle, står han i motvind blåser öronen upp och över tid får han röda kliande öron av den kalla vinden, men står han i medvind så blåser täckena upp över bakdelen istället. Får sy på bensnören...

Norge i fjärran