Schnauzern (och när jag skriver "schnauzer" menar jag den f.d. "mellanschnauzern" så att det inte blir några missförstånd) är den ursprungliga av de tre schnauzerraserna. Med schnauzern som bas avlade man sedan fram den större riesenschnauzern och den mindre dvärgschnauzern. För att få fram dvärgschnauzern avlade man dels på små individer av schnauzern men man blandade även in affenpinscher.
Dvärgschnauzerns ursprungliga användningsområde var som gårdshund. T.ex. skulle de vakta gården mot främlingar. Framförallt handlade det väl om att skälla så att folket på gården blev varse att någon närmade sig.
Dvärgschnauzern fungerade även som en mycket effektiv skadedjursutrotare. Rasens absolut främsta uppgift var som råttfångare, s.k. "rattler". Hunden skulle nosa upp, jaga ikapp och döda råttor, möss mm. Råttorna var ofta stora, ibland lika stora som hunden själv. Därför krävdes ett stort mod och mycket envishet för att döda de här råttorna. Smärttålighet var också viktigt, de fick inte ge upp bara för att de blev bitna av råttorna.
Ibland anordnades tävlingar där man räknade hur många råttor en dvärgschnauzer kunde fånga under en viss tid. Då stängde man in hunden tillsammans med en massa råttor och så hejade man på.
 |
| Hunden hade några få minuter på sig men under den tiden dödades otroligt många råttor! |
Rent anatomiskt är det väl en rätt sund ras, kompakt och kvadratiskt byggd utan några konstigheter. Pälsen (som kräver mycket pälsvård) är till största delen sträv och håller smuts och väta borta. Sen kan man ju ha vissa åsikter om frisyren med långt skägg, långa ögonbryn mm. Men det finns faktiskt en anledning till att frisyren ser ut som den gör. När hunden skulle döda råttorna så försvarade sig råttorna såklart. De försökte bita hunden för att komma loss. Eftersom råttan hamnade i hundens mun så hamnade betten främst runt hundens ansikte. Men hunden klarade sig ofta väldigt bra p.g.a. den långa "aniktsfrisyren". Råttan bet istället i all päls (skägg, mustasch och ögonbryn). Öronen kuperades av samma anledning, för att skydda hunden mot råttor som biter sig fast i öronen som ju hänger ner en bit på huvudet. Lång päls på benen har samma funktion, skydda mot att råttorna biter i själva hunden.
Idag vet jag inte en enda dvärgschnauzer som används som råttfångare så det finns absolut ingen anledning att kupera längre. Frisyren fyller inte heller längre någon funktion, tvärtom tycker jag själv att det är betydligt smidigare med kortare frisyr. Sen är det ju så att dvärgschnauzerns frisyr idag har gått lite åt det extrema hållet (idag verkar ju hundavel handla mer om utseende än andra egenskaper...).
 |
| Ursprungligt utseende |
 |
| Utseende idag (bortsett från kuperingen som tack och lov förbjuds i allt fler länder) |
Som ni ser är det faktiskt inte jättestor skillnad på utseendet, det är mest pälsen som blivit rikligare och mer mjuk på vissa ställen.
Insidan då, har den förändrats? Visst har dvärgschnauzern blivit mildare och mer social genom åren men det betyder inte att de ursprungliga egenskaperna inte finns kvar...
Ska man fungera som bra vakthund så kan man inte vara översocial och glad i främmande människor. Dvärgchnauzern är ofta reserverad. Det kan vara något att tänka på om man ofta har vänner och bekanta på besök eller vill kunna ha med hunden överallt. Detta måste tränas!
Hus och tomt vaktas gärna med skall. Även detta måste tänkas över, bor man i lägenhet eller tättbebyggt område och absolut inte vill ha en hund som skäller så kanske det finns lämpligare raser?
Jag kan väl inte påstå att dvärgschnauzern har problem att umgås med andra hundar men däremot har de ofta problem med hundmöten, d.v.s. när de kopplade ska passera en främmande hund på promenaden. Jag vet inte hur många dvärgschnauzerägare som velat ha privatträning i just detta! Så det är också något att tänka på, promenaderna kan bli aningens jobbiga med en utfallshund.
Dvärgschnauzern har alltså en del egenskaper som kanske inte är helt optimla för en sällskapshund (för idag används rasen nästan uteslutande som just sällskapshund). Visst, allt är en träningsfråga och många beteenden kan man förändra genom träning. Men egenskaper som ligger genetiskt kanske inte alltid går att träna bort till 100%. Och man ska vara medveten om att vill man förändra beteenden hos hunden som är starkt rotade så krävs kunskap, tålamod, engagemang och tid. Det räcker inte att gå en valpkurs och tro att man lär sig allt där. Tyvärr finns inte heller några få lätta övningar som löser alla problem, träning tar tid!!!
Så är det "bara" en sällskapshund man vill ha kanske man varken har lust eller tid att träna hunden så mycket som det kan behövas för att den ska fungera felfritt i vardagen.
Nu menar jag inte att måla ut dvärgschnauzern som en extremt krävande ras, för det är den inte. Men rasen blir idag alltmer populär som ren sällskapshund och min personliga åsikt är att det inte är en ras som passar för det.
Men inget ont som inte har något gott med sig. I och med att det är en självständig hund så har de sällan svårt att vara ensamma hemma. Självklart måste även detta tränas men det uppstår sällan problem på den punkten. Att jobba på avstånd från föraren är inte heller några problem och i och med att det är en rätt tuff ras uppstår sällan rädslor. Självförtroendet är det inget fel på ;)
Hur är det med jaktlusten då, med tanke på att de använts som råttfångare? Rasen har faktiskt ingen jättestor jaktlust när det gäller rådjur, harar, fåglar och liknande. Men springer det en liten mus framför nosen, ja då säger dvärgschnauzern "tack och hej matte, nu ska jag jaga möss". För att inte tala om råttor... Nu vet jag inte hur det är med andra dvärgschnauzrar men när det gäller Täppas så gör han stor skillnad på möss och råttor. Om han ser eller känner lukten av en råtta så slår det slint i skallen på honom ;) Han blir fullständigt okontaktbar och skulle gå genom eld för att få tag på och döda råttan. En gång var jag tvungen att bära bort en vilt sprattlande och skrikande Täppas från ett dike där en råtta förvann ner... Det är rätt fascinerande att se hur starkt rotad den egenskapen är, just råttor plockar fram den gamla tidens dvärgschnauzer i honom =)
När det gäller hälsa så sägs ju dvärgschnauzern vara en frisk ras. När jag rotade lite i det där så visade det sig ju kanske inte stämma helt... Men jag har skrivit ett inlägg om detta tidigare som ni hittar HÄR! Främst har rasen problem med magen, urinsten, PRA och andra ögonsjukdomar.
Avslutningsvis, hur är det att träna med en dvärgschnauzer då? Med tanke på rasens ursprungliga arbetsuppgifter så kan man kanske förstå att det inte är en ras som är jättelättlärd och samarbetsvillig. Tvärtom är det en väldigt självständig ras, hunden bodde ju inte inne med familjen utan ute på gården där den strövade fritt. Den skulle fatta beslut helt på egen hand utan människans inblandning. Samarbetsvilja med människan var något som troligtvis inte prioriterades särskilt högt.
Men generellt är de väldigt arbetsvilliga om man bara hittar rätt sätt att träna och motivera dem. Då hänger de med på precis allt, det är en väldigt allround ras. Men nosarbete är alltid ett säkert kort som de både tycker om och är duktiga på.
Ett som är säkert är i alla fall att de måste få jobba. Dels för att de har det behovet för att hålla sig lugna men även för att minska risken att det poppar upp problembeteenden. För det gör det så lätt hos denna ras =(
Så... Har jag inte lyckats avskräcka er från att skaffa dvärgschnauzer så kan jag bara säga - go for it! Det är en otroligt charmig ras med stor personlighet. Mycket hund i liten förpackning. Tänk bara på att vara riktigt petnoga när ni väljer uppfödare...
Lägger upp Täppas film igen, bara för att visa att skäggisar kan!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar