Mörkerrädsla

Atle har alltid varit väldigt mörkrädd, som valp var det riktigt svårt att få ut honom på promenad när det var mörkt (då var det iof svårt att få ut honom på promenad över huvud taget...). Allt var läskigt i mörkret. Det är ju inte helt ovanligt hos valpar men hos Atle försvann det inte automatiakt med åldern. Förra vintern var det fortfarande ett projekt med promenader i mörker. Till slut fick jag göra så att vi bara gick på känd mark, samma rundor hela tiden. När det gick bättre så smög jag in lite nya slingor och sakta blev det bättre. I år är det inga problem här hemma, skönt att äntligen kunna gå mörkerpromenader igen! Dock reagerar han starkare på saker som händer i mörker jämfört med dagsljus men själva mörkret i sig går mycket bättre nu.

I Orsa är det fortfarande lite motigt, där är verkligen beckmörkt och de få gatlyktor som finns står glest och lyser svagt. Sist jag var uppe tog det liksom tvärnit vid sista gatlyktan trots att jag hade en stark pannlampa. Lyckades få med honom ändå men det var väldigt motigt och jag tror han gick intill mig hela tiden, inte en tanke på att kissa eller lukta någonstans. Så där får vi jobba vidare, tur han inte har en mörkrädd matte, då hade det kunnat bli rätt kämpiga mörkerpromenader haha!

Bild från kvällspromenaden häromdagen. Vem vet vilka monster som gömmer sig i mörkret?!

Upplandsleden

Förra veckan bekantade jag mig lite med Upplandsleden, den finns ju faktisk bara 20-30 min bort. Utgick från Harva, ett ställe som jag, efter lite rekognoserande insåg att här skulle man ju bo...
Det var i alla fall en fin led längs vattnet, perfekt att gå varma dagar med alla badmöjligheter. Måste utforskas lite närmare till våren.

Lite plaskande blev det

Glad Atle! Funderar över om det här är innan eller efter jag lyckades hälla chailatte över hela hunden...

Bäverbo!

Jag som varit så glad att Atles kamikazefasoner avtagit men nu gjorde han ett hopp som kunde slutat illa. Han klev upp på en låg sten för att därifrån hoppa upp på en större hög sten. Han hoppar och landar så att han hänger med magen på kanten men lyckas inte ta sig upp utan glider neråt och bakåt. Är övertygad om att han ska landa på ryggen och slå bakhuvudet i en sten och försöker hinna fram med fot eller hand för att dämpa slaget i stenen men hinner inte. Det gick bra ändå eftersom han i fallet ner lyckas göra en vridning som gör att han landar på alla fyra (typ...), skakar på sig och går vidare längs stigen ungefär som att "oj då, det där gick inte enligt planen men nu går vi vidare matte". Jaja, hundskrället kom välbehållen tillbaka till bilen =)

DogSpirit 10 år!

I år firar DogSpirit 10 års jubileum! Det är inte klokt vad tiden går... Det som från början mest var en instruktörsutbildning för att få ordning på Täppas ledde till en Hundpsykologutbildning för att lära mig mer, sedan lite extraknäck för att finansiera utbildningarna och sen var stenen i rullning...
Nu har jag jobbat på heltid med hund i 10 år. Faktiskt snart 11 år, det är jag som är lite sen med firandet haha!

Ja, det är en fullt ätlig tårta ni ser på bilden! Allt går att äta bortsett från champagneflaskan. Fyllningen består av choklad, choklad och lite mer choklad =)

Halvvägs i julkalendern

Tiden bara flyger iväg och Atle har hunnit halvvägs genom sina julkalendrar (ja, ibland öppnar han flera luckor/dag). Det roliga med det här är att man testar så många saker man annars inte skulle testat, det är ju så lätt att fastna i samma träningsmönster. När det gäller ren momentinlärning (där hans rädslor inte är inblandade alls) så är han väldigt lättlärd och det hjälper ju till att han är klickertränad från 9 v. ålder.
Hans favoritlucka hittills var i 3vallares julkalender när han skulle göra något valfrit med en slags påle/käpp. Jag tänkte att han får lära sig att gå runt den när jag håller den stående mot golvet. Efter två klickerpass gick han varv efter varv efter varv, trots att han aldrig gjort något liknande tidigare.
Utmaningen för min del är att höja kriterierna lagom snabbt. Några klick för mycket på samma kriterienivå så tror han att det är slutmålet och låser sig lätt vid det beteendet. Samtidigt är han den typen av hund som lätt går upp i stress och börjar skälla av frustration så snart han inte förstår, därför kan jag inte höja kriterierna fööör snabbt heller... En balansgång.

Har inga bilder på träningen men slänger in en bild på hur han kan se ut efteråt, sådär lagom kollapsad i soffan ;) 

Mässan

Igår fick det bli en sväng in till mässan! Bilköerna gjorde att jag var nära att vända om hem igen men till slut hittade jag en finfin "parkeringsplats"... eller nåt ;)

Tog en snabbkik på dvärgschnauzrarna och funderade över om de minskat i storlek eller om Atle växt ännu mer? Det är nog så att Atle är liiite större än rasstandarden haha =)

Hittade till min stora glädje flera olika moppleksaker, de är väldigt populära bland mina kurshundar och Atle tycker de är rätt skoj han med även om det finns leksaker som smäller högre.

Tack för alla leksaker matte! Mmm, fast nu var ju inte alla till dig Atle...

Atles första julkalender

Själv roar jag mig med en hysteriskt god chokladkalender men Atle ska istället få träningsuppgifter i sin julkalender. För många år sedan fick Täppas öppna luckorna i Furface julkalender och nu tänkte jag att Atle ska få göra samma sak. Vi kommer växla mellan olika julkalendrar för att hitta roliga utmaningar, får se vad det blir för uppgifter i år!

Lucka 1 hos Furface julkalender gick ut på att förstärka allt hunden gör med en pall. Ungefär som den klassiska "101-saker att göra med en låda". Själva slutmålet var att placera framtassarna på pallen. Detta var det första Atle gjorde så då var lucka 1 i hamn då haha! Men en pall har flera användningsområden så hans nästa steg var att köra lite bakdelskontroll runt pallen. Sen vände jag upp och ner på pallen för att han skulle hitta på något annat. En upp och nervänd pall var ju väldigt lik hans städa-korg varpå Atle tänkte -Aha, jag ska städa! Och det gjorde han tills pallen var full av leksaker =)

VM 3:a!!!

Förra helgen avslutades årets F1-säsong och det är bara att applådera och dansa glädjedans över den grymma 3:e platsen i VM!!! Årets säsong har varit riktigt bra och det har blivit pallen i nästan varenda race.

Nästa år kommer däremot bli ett konstigt F1 år. Kimi ersätts i Ferrari av LeClerc (känns ju logiskt att ersätta årets VM 3:a och tidigare världsmästare med en Rookie?) och Kimi kommer gå till Sauber. Ingen logik i det heller, Sauber är inget bra team även om de ryckt upp sig i år. Så nu måste jag omprogramera min hjärna från Ferrarifan till Sauberfan ;)

Alonso slutar, en av de förare jag följt från den tiden jag började se F1. Även Marcus Ericsson får säga tack och hej till F1, sjukt tråkigt =( Han gjorde i år sin bästa säsong någonsin men får trots det inte fortsatt förtroende och därmed kommer han inte köra F1 nästa år. Kan ju inte annat än hoppas att han kan få en plats i ett annat team framöver men konkurrensen är stenhård, det är 20 personer i hela världen som kör.

Ricciardo gör ett lika kontsigt teamval som Kimi, han kommer gå till Renault. Och därmed lär vi inte heller se Ricciardo på pallen nästa år, man kommer inte topp tre i en Reanault.

Men F1 är alltid F1 så jag kommer som vanligt sitta klistrad framför varje kval och race! Ska på något sätt försöka härda ut de fyra månader som återstår till säsongen 2019...

F1 och WRC är det enda ohundiga som slinker in i den här bloggen och när jag ändå är i farten så måste jag ju berätta att Ogier vann WRC förra helgen, världsmästare igen med andra ord! Nedräkningen har startat, det är nu 2,5 månader kvar till Rally Sweden 2019!

Ledig fredag

Trodde jag hade publicerat det här inlägget men det hade jag tydligen inte alls gjort... Så bättre sent än aldrig =)

I fredags var jag helt ledig (vilket iof är en definitionsfråga som egenföretagare...) så vi började med morgonpromenad i ottan (sova kan man göra i ett annat liv) och sen blev det extra smarrig frukost och lite Black Friday nätshopping. Finns ingen anledning att shoppa sånt man inte behöver bara för att det är rea men om det är grejer man ändå tänkt köpa så finns det ingen anledning att inte slå till.

Sen åkte vi till Arken Zoo i Arninge som hade 50% på nästan allt då butiken upphör. Det blev lite smått och gott både till Atle och jobbet men ingen storshopping här heller.
Sen rullade vi vidare ut till Vaxholm för att "stadsträna" lite. Vaxholm är ett mysigt ställe så där står jag ut med att knata fram och tillbaka längs gator och gränder. Det blev riktigt bra träning faktiskt, precis på rätt nivå för Atle. Lagom mycket folk, hundmöten på rimligt avstånd, lastbilar som lastade ur grejer till butikerna, skärgårdsbåtar som brummade förbi och tutade högt vid avgång, änder i vattnet och det ena med det tredje. Han var jätteduktig =) Visst var han lite gasad men mer beroende på att han tyckte allt som hände var spännande snarare än läskigt.

Bad honom placera framtassarna på stengrejen... Ajaj kapten, sa Atle och hoppade upp och satte sig på den istället =)

Spanar på folk som kliver av en brummande och bubblande färja.

Det som blivit bättre på senare tid är att han litar mer på mig än tidigare. Om det uppstår en situation som han tycker är jobbig så tar han ofta kontakt med mig (istället för som tidigare när han bara panikade 200% blockerad) och undrar hur det hela ska lösas, ungefär som "shit matte, hur gör vi nu?" Sen har jag inte alltid jättemycket tid på mig att förklara hur situationen ska lösas ;) Som när vi gick på en smal gata och det plötsligt kliver ut en kvinna med två gallskrikande barn, ur en butik en meter framför oss... För ett år sedan hade han kastat sig ut i kopplet, vilt vrålandes. Idag tvärnitade han och slängde en snabb blick på mig. Då var det bara att bekräfta för honom att "bra val Atle, nu backar vi lite så slipper du hamna mitt i skottlinjen". Barnen sprang omkring och grät/skrek/viftade, upprörda över att de inte fått något de ville ha inne i butiken. Atle var sååå nära att explodera men lyckas hålla sig i skinnet för att jag talar om för honom vad han ska göra istället (följa mig, gå fot, vara tyst osv.). Egentligen lägger jag inte så stor vikt vid hur han uppför sig rent lydnadsmässigt utan det är viktigare vilken känsla han har. Står han framför mig längst ut i kopplet och är kolugn så är det betydligt mer värt jämfört med om han står i fotposition i upplösningstillstånd. Men ibland kan han behöva något att fokusera på, en tydlig uppgift. Så då gäller det att läsa av honom i situationen och välja det som verkar bäst där och då. Sen finns det såklart situationer som är honom övermäktiga, då är det bara att lugnt ta sig ur dem med minsta möjliga negativa påverkan. Dessvärre är dessa situationer fortfarande lite för många... Men vi kämpar på =)

Möte med vildsvin

I lördags var det National Take A Hike Day i USA så jag anammade den traditionen jag med. Det blev en tur ute i Bogesund i det fina vädret. Rätt som det var stod jag face to face med ett vildsvin! Kände att vi var alldeles för nära för att det skulle kännas bekvämt, vildsvinet stod väl runt 8 meter längre fram på stigen och Atle som gick framför mig i flexikoppel befann sig på tooook för nära... Börjar slita åt mig en något motsträvig Atle (som antagligen stod och funderade över vad i hela friden det var han hade framför sig) och tänkte att håll nu bara käften så kommer det här gå galant. Ett vildsvin gör knappast något om det inte känner sig hotat men en vrålande hund face to face klassar tveklöst in sig på hotlistan. Har till slut hivat in Atle som fortfarande är tyst (typ helt paralyserad haha) och vi börjar gå långsamt bakåt. Då vänder vildsvinet och springer in bland växtligheten med en jäkla fart. Först nu exploderar Atle men då var det liksom inte lika kritiskt längre. Jag är lite förvånad att vi kom så nära inpå, Atle var ju typ framme hos vildsvinet innan jag vaknade till liv och började slita i kopplet. Vildsvinet borde väl hört oss komma och flyttat på sig? Har tyvärr inga bilder på grisen (som var väldigt fin), jag hade lite annat att tänka på ;) 

Den här bilden är tagen efter vildsvinsmötet, Atle var tvungen att kolla bakåt med jämna mellanrum för att försäkra sig om att vi inte var förföljda av skogens monster =)

Det börjar bli lite väl kallt i vattnet för Atles smak.

Inte ett löv på träden men en grönskande åker.

Den här ekorren var väldigt nyfiken på Atle, så nyfiken att jag till slut var tvungen att gå därifrån då jag kände att snart är den på väg ner för att hälsa på Atle. Det hade liksom kunnat bli ekorrens sämsta beslut någonsin...

Atle börjar bli en riktigt bra promenad/vandringskompis. När jag stängde bagageluckan och började gå mot leden så fullkomligt studsade han fram som skjuten ur en kanon, jippie nu blir det långpromenad!! Dessutom är han som jag i det avseende att han tycker det är så mycket roligare att gå offroad där han får hoppa, klättra och krypa jämfört med om vi går i t.ex. motionsspåren. I år har han dessutom fått betydligt bättre kroppskontroll, det har inte varit många kamikazesituationer på senare tid. Nu är det snarare så att det är jag som måste börja lita på att han faktiskt klarar av det han tar sig an. Oftast iaf =)

Bye bye höstlov

Det har verkligen bara varit latmansfasoner hela höstlovet, har inte gjort nåt vettigt alls. Men det är väl så det ska vara när man är ledig =)  

Även Atle har slappat i soffan, här med favvogossedjuret "Hippo" som huvudkudde!

 
Det var ju några år sedan jag utforskade områdena runt huset, alltså bortanför de vanliga vägarna och stigarna. Täppas var gammal de sista åren och Atle har varit för ung för den sortens promenader. Men nu bar det av och jag blev helt paff när jag hittade ett helt oupptäckt vattenfall haha! Här åker man långväga för att hitta forsar och vattenfall och så går man en mils promenad från huset och hittar ett superfint område. Skulle från början till en bro högt ovanför en fors men sen blev det lite för lockande att gå ner i ravinen och gå lämgsmed vattnet. Det var halt och slipprigt men rena urskogen med fallna träd överallt. Kameran låg hemma då jag inte räknat med att hitta nåt skoj så det får bli lite mobilbilder.

Fotat uppifrån bron, inte så mycket att hurra för just här, det är lite vatten i år. Men tänk vårfloden!

Någonstans längs Enån

Nu är vi hemma igen och därmed tillaka i kennelhostaland. Det är nästan ett under att Atle klarat sig hittills och bara att hålla tummarna att han inte får hostan som typ alla har just nu. Det är tydligen en ovanligt aggressiv hosta denna gång men han har fortsatt hälsningsförbud och vi håller oss borta från de mest hundtäta områdena. Bara att härda ut lite till, någon gång måste den ju klinga av...