Dag 4 - sista dagen

Söndag


Här sov vi!

Vi vaknade på morgonkvisten av att det var lite småkyligt eftersom elden hade slocknat. Ut och mata vovvar och sen frukost till oss själva. Därefter packade vi ihop och gjorde i ordning slädarna och selade på hundarna.

Selar i mängder. 

Starten skedde i nerförsbacke och ganska snart kom vi in i ett skogsparti som sluttade och var lite småisigt. Svårt att bromsa ordentligt men på något sätt lyckades jag bemästra släden (övning ger färdighet) och kom ner på isen där det planade ut. Vände mig om för att se hur det gick för de andra och ser att även Malin kommer ner på isen... men ingen Emil. Hans släde hade gått sönder när den kraschade mot ett träd. Tydligen var det ingen ordentlig krasch utan snarare ett fabrikationsfel på släden som var helt ny. Släden var iaf helt okörbar...
Problemet var att vi stod ute på isen med ytterst lite bromsfäste. Ankarna gick knappt att fästa, det var för lite snö ovanpå isen. Sandra ankrade upp sina hundar och hoppades på att det skulle hålla... Mitt ankare fick noll fäste så det var bara att stå på panikbromsen med allt tyngd, detsamma gällde Malin. 

Sandra och Emil flyttade hans hundar och band upp dem i träd. Hundar var rätt frustrerade, tänk er ett gäng draghundar som precis startat fulla av energi och så ska de helt plötsligt stå stilla ;)
Sandra ringde hem för att be Tobbe komma med skotern och en ny släde. Tiden gick men ingen Tobbe kom. Tror vi stod där ute på isen i säkert en timme och väntade, vad gör man... Vi hoppades innerligt att det inte skulle dyka upp en renflock för då hade vi alla fått oss en ofrivillig åktur bakom hundarna (hade aldrig gått att bromsa).

Hundarna lugnade sig så småningom. Här har Töya och leya kurat ihop sig på isen.

Tillslut såg vi någon komma långt borta på isen. Det var Tobbe som kom sparkandes på en släde. Skotern hade pajat ute på isen så han hade fått sparka släden säkert 5 km... Skoj ;)

Långt där borta, uppe till vänster nedanför skogen, kommer Tobbe sparkandes på släden =) 

Sen bar det av igen, Sandra och Tobbe på samma släde. Längre fram på turen stannade de för att förvarna om en svår kurva. Det gick nerför, kurvan var snäv och släden skulle garanterat gena ut i lössnön. Dessutom fanns ett gupp (typ en stubbe eller nåt) som gjorde att man kunde tappa balansen. Jag klarade svängen galant... men tokvälte på den efterföljande raksträckan. Var arg som ett bi, hur fan kan man välta på en raksträcka?!? Enligt Tobbe var det troligtvis en stubbe eller nåt som hade "kastat" omkull släden utan att jag märkt det, vi befann oss på ett kalhygge med rätt lite snö. Jaja, tappade iaf inte spannet. Resten av turen gick bra och väl hemma blev det en väldigt försenad lunch.

Sen var det bara att packa ihop allt och bege sig till Järpen, för att därifrån åka vidare till Östersund och ta flyget hem.
Såhär i efterhand känns hela äventyret som ett smått overkligt avbrott i vardagen. Det är lite svårt att ta in allt när man befinner sig mitt uppe i det. Nu har jag landat lite och inser vilken fantastisk upplevelse det var! Kanske var det en dröm?